Sommaren står för dörren. Snart sjunger vi igen ”Den blomstertid nu kommer…” utan att trampa på religionsfrihetsivrarnas ömma tår. Riksdagens grundlagsutskott har gett grönt ljus för vår traditionella sommarpsalm på skolornas avslutning. Diskussionen är i full gång om morgonsamlingarna och religionens plats i det offentliga rummet. Det senaste budet är att man inte får tvinga någon att mot sin vilja delta i morgonsamlingarna.
Rapporteringen om kristen tro i våra nordiska medier är ofta negativ. Man är rädd för att tron på Gud får en för framträdande plats i vårt samhälle. Förhastat drar man slutsatsen att samhället inte behöver religionsundervisning och konfessionella morgonsamlingar.
Det som man också lyfter fram i religionsdebatten är att tro och vetenskap inte går att förena. Jag lyssnade för ett par veckor sedan på professorn i matematik vid universitet i Oxford John Lennox som höll en föreläsning vid Helsingfors Universitet om vetenskap och tro. Han konstaterade att det är kyrkan och kristendomen som i många fall har banat väg för folkundervisningen och klostren på medeltiden var centra för forskning och nytänkande. Kring klostren och katedralerna har de berömda universiteten i Oxford och Cambridge vuxit fram.
Jag får en känsla av att det allt mer sekulariserade samhället medvetet vill förtränga det här. Dessutom är det ju fortfarande så att den kristna missionen i utvecklingsländerna främjar läskunnigheten och arbetar för att också de som inte haft möjlighet att gå i skola skall få den möjligheten.
Vad är vi rädda för? Visst är det förkastligt att man använder religionen och tron på Gud som ett slagträ för att tvinga folk att följa vissa dogmer. Klart är att det finns många exempel på att kyrkan under historiens gång på felaktiga grunder har fördömt forskare som inte hållit sig till kyrkans lära. Men det utesluter inte det faktum att kyrkan och klostren också har varit centra för bildning och kultur.
Det är vanligt att vi överreagerar på missbruk och därför finns det idag en stark beställning på att slopa allt som har med religion att göra från det offentliga rummet. Då ligger det nära till hands att vi slänger ut barnet med badvattnet. Vi börjar underminera den kristna värdegrund och den starka rättsmoral som våra nordiska samhällen bygger på. En bred religionsundervisning i skolan med konfessionella morgonsamlingar ger eleverna en sund andlig identitet och bevarar den värdegrund som vi sedan århundraden har haft i våra nordiska länder.
Samtidigt lär eleverna sig att värdesätta sin egen tro och att visa respekt för elever med en annan religiös bakgrund. De flyktingar som kommer till Finland har ofta en stark gudstro, även om de inte är kristna, och de har ingen förståelse för att vi blygs för vårt religiösa arv och vår kristna tro. Låt oss frimodigt sjunga ”Den blomstertid nu kommer” och slå vakt om morgonsamlingarna!
Jag önskar er en välsignad och fin sommar!
BENGT LASSUS, kyrkoherde, våren 2014
