Det händer positiva saker i Petrus församling, inte minst på ungdomsfronten. Det är sex år sedan jag senast var på konfirmandläger så i år såg jag verkligen fram emot lägret på Lekholmen. Jag var överraskad och glad över att så många hjälpledare var med. Flera av dem blev konfirmerade för några år sedan. Hur kommer det sig att de ännu vill vara med? Jag kunde konstatera att de har en mogen personlig tro och de samtalade mycket med konfirmanderna. På lägret fanns flere lovsångsband som skötte musiken och ledde sångerna.

Jag tror att församlingen är inne på rätt spår när vi hjälper barn och ungdomar att ta sin tro på allvar och stöda dem att växa i tron. Jag tror att den unga generationen kommer att förnya vår församling. Därför uppmanar jag er att be mycket för våra barn och ungdomar och deras familjer och ledare. Församlingen har alltid en framtid om den håller fast vid tron och är öppen för Guds ledning i den förnyelse som behövs.

Församlingens förvandling märks också i det ökade antalet frivilliga. Flera personer har kommit fram till mig och sagt: ”Jag skulle vilja ha en uppgift i församlingen”. De anställda behövs men medlemmarna är minst lika viktiga. De visar vad församlingen är och vad den står för. Församlingens rikedom är inte i fastigheter och byråkrati utan människorna. Förbönskvällarna i Munkshöjdens kyrka varannan tisdag kväll är också en källa till glädje och inspiration. Det var i januari 1973 som kvällarna startade. Många har under årens lopp fått se att Gud har gripit in och förvandlat deras liv. Gud har helat sjuka och gett många en levande tro på Jesus Kristus. Gud ger ibland ”mer än vi kan be eller tänka!” som det står i Efesierbrevet. Jag ser att församlingen har en framtid! Gud överraskar oss genom att han griper in i vår vardag. Jag önskar att du skall få erfara Guds godhet och omsorg denna höst.

Välkommen med i församlingsgemenskapen och verksamheten!

Jag önskar er alla en välsignad höst! BENGT LASSUS, Kyrkoherde, hösten 2013

För ett par veckor sedan diskuterade de förtroendevalda, de ledande tjänstemännen och kyrkoherdarna i Helsingfors kyrkans kris. Medlemsantalet i Helsingfors ligger strax under 60 %, vilket betyder att 4 av 10 personer inte hör till kyrkan. Fullmäktiges tidigare ordförande, sanitetsgeneralmajoren i reserven Timo Sahi, konstaterade att det inte finns någon samfällighet i hela norra Europa som har så stora resurser som Helsingfors kyrkliga samfällighet. Men medlemsutvecklingen går brant nedåt. Vad beror det på? Jag anser att vi inte får nöja oss med att konstatera att folks inställning har ändrat. Vad skall vi göra i denna situation?

Pastor Teemu Laajasalo, nybliven kyrkoherde i Kallion seurakunta i Helsingfors, konstaterade vid samma krismöte att kyrkan på 30 år har förlorat 15 % av sina medlemmar. Antalet anställda har under samma tid mer än fördubblats från 10 000 till 21 000! Man behöver inte vara någon krutuppfinnare för att förstå att det är något i arbetet som inte fungerar. Kyrkoherde Laajasalo konstaterade träffande att det inte blir plats för några medlemsinsatser i en kyrka med så många anställda. Folket tycker att de anställda får sköta församlingsarbetet. De är så många att de inte behöver några medhjälpare! Dessutom är balansen mellan den inåtriktade och utåtriktade verksamheten snedvriden. Av den inåtriktade verksamheten går 80–90 % av arbetsinsatsen till att ta hand om de färdigt ”friska och rättfärdiga”, för att använda Jesu eget uttryck. Många anställda ryggar för utmaningen att träna medlemmarna till ett aktivt medansvar i evangelisation, gudstjänster och diakoni där behoven att hjälpa ensamma, utslagna, sjuka och fattiga är skriande. Nu måste församlingarnas vision och verksamhet förnyas och bli mera utåtriktad. Kyrkans adelsmärke är en utåtriktad verksamhet.

Jag tror att kyrkans andliga och ekonomiska kris kan leda till en verklig förnyelse. Vi be- höver mindre fastigheter och färre men mera motiverade an- ställda som har Guds Ord som rättesnöre. Anställda som till- sammans med sina församlings- medlemmar skapar en modig och utåtriktad församling. Då skulle Nya Testamentets tanke med oss kristna förverkligas: vi är medlemmar i Kristi kropp.

Nu behövs förnyelse. Församlingen skall enligt Martin Luther leva i ständig reformation! Inte som nu i en allt mera cementerad stagnation. Jag önskar er en välsignad och fin sommar! Låt oss be om förnyelse i vår församling! BENGT LASSUS, Kyrkoherde, våren 2013

En man med gåvan att förmedla ord från Gud sade för några år sedan att Gud ville påminna mig om ett tillfälle då Han och jag fullständigt hade mötts. Detta möte skall ha burit mig genom livet. Jag spärrade upp ögonen av förvåning och tänkte att en så avgörande händelse borde jag väl komma ihåg. Jag bad Gud visa mig vilket möte Han syftade på. Han lät mig förstå att det hade skett i dopet. Vi eller våra föräldrar kan fästa all eller ingen betydelse vid handlingen. En sak som åtminstone verkar vara säker är att Gud tar det på fullaste allvar.

Ifall jag ska berätta varför jag tror, anar jag därför att det börjar från att det är någon som har älskat mig först. Det fullständiga möte som sker i dopet då jag blir till ett med Jesus innebär att orden som hördes från himlen då han själv döptes också gäller mig. ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.”

Jag är alltså Guds älskade barn, och jag har tillgång till Hans rike. Detta faktum verkar ha burit mig såtillvida att jag aldrig har haft problem att tro på Guds existens. Den stora stötestenen har snarare varit om Gud skall få ha någon inverkan på mitt liv. Vid 15 års ålder hade jag kommit så långt att jag vid konfirmationen kunde säga ja till Gud. I mitt hjärta hade jag föredragit att hålla det vid ett: vi försöker. Jag ville ha en bakdörr öppen om det inte skulle fungera.

Några år senare ropade jag till Gud: Jag vill veta vad kärlek är! I Bibeln står det att alla buden sammanfattas i att jag ska älska Gud över allt och min nästa som mig själv. Det står också att Gud är kärlek. Magkänslan bekräftade att jag skulle lära mig vad kärlek är om jag lärde känna Gud. Och omvänt. Utropet följdes av en suck: Jag är dålig på kärlek. Det var inget uttryck för falsk ödmjukhet. Snarare var det en klarsynt iakttagelse, som fyllde sin uppgift. Jag bevarades från att försöka uppnå målet på egen hand. Den klara synen mattades av och in smög reservationer: Jag ville. Men kanske vi inte behövde ha så bråttom. Jag anade att Gud och kärlek inte är menat för halvmesyrer. Det är något som pockar på att få genomtränga allt. Rädslan låg i vilket bråte som skulle uppdagas om jag lät Gud få tillgång till varje skrymsle och vrå i mitt liv. Det är i sådana situationer det blir avgörande om det fullständiga mötet var en engångsföreteelse, eller om dopet är något jag lever i. Dop är att dö med Jesus för att kunna uppstå med honom. Låter jag mig förenas med Jesus tar han i sin offerdöd på sig och betalar för alla mina misstag, bördor och oförmåga. Får han röja dessa hinder ur vägen frigörs plats i mitt liv för samma helige ande som förmådde uppväcka honom från det döda.

Samme ande verkade under Jesu liv i honom, och gjorde det möjligt att utföra de gärningar och under han gjorde. Samme ande finns i hans Far och möjliggjorde kontakten och kärleken dem emellan. Jesus sade att hans efterföljare skulle göra det han gjorde, och mer därtill. Hans liv visar hur hans folk, som utgör hans kyrka och brud, ska förbereda sig för hans återkomst. Det verkar som om vår kärlek inte enbart ska vara som ett spädbarns instinktiva dragning till en förälder. Den ska också mogna till en vuxen kvinnas medvetna kärlek till sin brudgum.

Idag är jag redo att säga: Då Jesus kommer för att hämta sin brud vill jag tillsammans med den världsvida kyrkan utan reservationer och av hela mitt hjärta, med all min kraft och allt mitt förstånd kunna bedyra: Jag älskar dig. Det att Gud älskar mig är redan ett budskap som tenderar att övergå ens förstånd, men jag anar att det är då denna kärlek besvaras som de riktiga gnistorna slår till. Att upptäcka bredden, höjden och djupet av denna insikt borde ge tillräckligt med mål och mening för ett helt liv och en evighet därtill. Därför tror jag. ELISABETH STUBB, filosofie doktor