Finns det några paralleller mellan valet av republikens president den 5.2 och valet av medlemmarna till kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet, som valdes den 13.2? Det är alldeles klart att våra etiska och moraliska värderingar starkt har påverkat båda valen. I en demokrati får man finna sig i att alla inte tycker som man själv. Med jämna mellanrum konfronteras helt motsatta åsikter och alla vill få sin vilja igenom. I vårt kristna och demokratiska land talar vi både med stolthet och tacksamhet om att vi i toleransens namn skall och bör respektera varandras åsikter. Det visar sig i praktiken att det inte alltid är lätt. När åsikterna bryter sig mot varandra går det lätt så att toleransen får vika. Det var visst någon känd finlandssvensk påverkare som har myntat uttrycket: ”Den nya toleransen kan vara mycket intolerant.” När vi diskuterar värderingar handlar det ju mycket om vad som är rätt och sant och här går ju tolkningarna mycket isär. Frågan inställer sig: Vad är det som formar vårt tänkande? Det är alldeles klart att det finns både skrivna och oskrivna kriterier som formar våra värderingar. Som medlemmar i både staten och kyrkan är vi bundna av både grundlagen och Bibeln men vi påverkas mycket av den allmänna opinionen och diskussionen i medierna. I en demokrati och en rättsstat finns det en vilja och en strävan att göra det som är rätt och sant och som gagnar den enskilde. Det här gäller inte bara just nu utan det har under historiens gång varit en viktig princip. När vi tittar i historiens backspegel ser vi att det har hänt, både en och två gånger, att en stat, dess ledning och intelligentia har gått vilse. Man har skickligt manipulerat folket och den allmänna opinionen. När vi ser på misstagen och de ödesdigra konsekvenserna frågar vi: ”Hur kunde detta ske?” Som exempel kan vi nämna de rätt färska etniska konflikter och utrensningar som vi sett i både Europa, Afrika och Asien under de senaste femtio åren. Eller varför inte nämna våra egna konflikter och övergrepp från vårt eget inbördes- och frihetskrig. Jag tror att ingen nation eller något folk går fri från faran att i toleransens namn förtrycka eller utesluta grupper med vissa åsikter. Både statens och kyrkans riksdag (det nyvalda kyrkomötet) har i dagens läge möjlighet att köra över det som man anser är obekväma åsikter. Här finns en inbyggd konflikt mellan majoritetsbeslut och det som den kristna kyrkan med stöd av skrift och tradition har stått för i århundraden. Sauli Niinistö lovade genast efter att han hade blivit vald till republikens president att han skulle ta sig an den utslagna minoriteten i vårt land. Han sade också att han vill vara hela folkets president trots att drygt en tredjedel av väljarna var av annan åsikt. Månne kyrkan idag står inför samma utmaning. Många medlemmar som inte syns i vår verksamhet hör till dem som har det svårt och behöver vår hjälp. Nu måste vi skrida från ord till handling. Vi som medlemmar i Petrus församling kallas nu mer än någonsin att möta vår nästa. Kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet, har också ett stort ansvar: att respektera olika åsikter och samtidigt att hålla fast vid det som sedan århundraden har varit kyrkans tro och bekännelse. Kyrkan och församlingarna är framför allt bundna till Skriften som ju är den högsta normen för tro och lära. Den demokratiska processen kan inte tänja Skriften hur som helst. Må vi leva och lära både i sanning och kärlek. BENGT LASSUS kyrkoherde, vintern 2012

Födelseort Jakobstad. Stämplad för livet, brukar min far säga. Lyckligtvis fick jag också växa upp i staden. Min första kontakt med församlingen var för-samlingens barnklubb. I Vestanlidsgården stiftade jag bekantskap med Barnens bibel och på flanellografen berättades om Jesu liv. Fröet för min tro såddes. Efter konfirmationen blir det hjälpledarutbildning. I vår Veta mera-grupp är det ständiga temat Äta mera. I skolan går jag med i Kristliga skolungdomsgruppen, ett litet men tajt gäng. Vi åker bland annat på en skidresa, det är en brokig skara som njuter av backarna i underkylt regn och vinande vindar. Gemenskapen tillsammans är verkligen fin och speciell. Vid sidan av skolan hann jag också spela i band. Ett par år i kristna ungdomsorkestern Tinnitus gav möjlighet att se världen. Vi nådde Kristinestad. Som basist borde det inte ha varit så krävande men då genren är progressiv metal måste man kunna räkna till både fem och sju. Jag har alltid vetat att jag vill bli läkare. På andra försöket kom jag in på Helsingfors universitets medicinska fakultet. Som återflyttare till min moders hemstad hade jag inte nån given gemenskap att ty mig till. En gång på tåget till stan träffar jag Mikko. Han leder SLEYs ungdomsgrupp som samlas i Berghäll. De flesta andra går ännu gymnasiet. Pyhän Sydämen kappeli blir stället att träffa kompisar. SLEY-kontakterna leder till att hålla vittnesbörd inför hundratals åhörare på festivalen Maata Näkyvissä i Åbo. Jag sade ungefär ”ställd inför valet så valde jag Gud”. Nu har min syn på kristendom breddats. Från attha haft en ganska hård, bipolär världssyn har nu ett brett spektrum uppenbarats. Att vara kristen innebär olika saker för alla. Alla kristna är individer, och lika värda just därför. I jobbet som läkare upplever jag att förverkligar det dubbla kärleksbudet. Min nästa kommer i många skepnader, flykting från Mellanöstern eller missbrukande, tandlös 35-åring. Att lyssna och ge tid är det viktigaste. Tid, som i vårt resultatinriktade samhälle nedprioriteras och blir den största bristvaran. I mitt jobb kan jag tjäna Herren. Med glädje. På denna resa, från Jakobstad till huvudstad via Pyhän Sydämen kappeli och Lekholmen, från gemenskap till gemenskap – hur kunde jag låta bli att tro? Gud är min curlingförälder. KLAUS ÖSTERHOLM

Citatet tillskrivs den grekiske filosofen Herakleitos (540–475 f.Kr.) som menade att livet är som vattnet i en flod som ständigt förändras. Och visst har de senaste månaderna aktualiserat detta 2500 år gamla citat: ”Allt förändras” eller ”Allt flyter”. Speciellt de gamla länderna och kulturerna kring Medelhavet kämpar just nu med en svår politisk och ekonomisk turbulens. Hela Europa, ja hela finansvärlden, håller andan medan de rika ländernas ledare försöker få ekonomin att stabilisera sig. Misslyckas de sköljer skuldvågen över oss och då är risken stor att vi flyter ut i ett ekonomiskt kaos med personliga tragedier för miljoner människor. Varför har det gått så här? Dels har den egoistiska jakten på rikedom lett till att vi lever över våra tillgångar. Dels har vår gamla länder sekulariserats till den grad att vi lever enligt den moral och den etik som passar oss. Och Guds tio bud tar vi lätt på. Panta rei – allt förändras och allt flyter mer och mer på moralens och etikens område. Det ligger nära till hands att tänka på bibelordet ”vi har här ingen varaktig stad”. Vi kan inte på detta jordklot bygga en helt rättvis och trygg värld. Vi kan inte helgardera oss mot ekonomiska kriser, krig eller svåra naturkatastrofer. Det har vi sett det senaste decenniet med tsunamin, krigen i bl.a. Irak, Georgien och Afghanistan. Det är en cykel som på olika sätt återkommer. Vi får i stället se fram emot det eviga livet. Det kristna hoppet om en skön, ny värld med evig fred och evigt liv hör till kärnan i den kristna tron. Men leder det till att en kristen inte vill eller kan göra något för att skapa en bättre värld? Allt får flyta ut i ett allt större kaos? Jesus från Nasaret visade att vi inte får vara likgiltiga och passiva. Han visade att Guds rike är nära. Han mötte världen och människorna med Guds kärlek. Han förlät människorna deras synder. Han helade deras sjukdomar. Han gick i närkamp med människors girighet och avundsjuka. Han mötte de utslagna och utstötta, kort sagt han älskade sin nästa. Han visade att vi inte får leva hur som helst. Det dubbla kärleksbudet om att älska Gud och älska sin nästa gällde då och gäller idag. Allt får inte flyta. Jesu undervisning har förändrat samhällen. Den tvingar oss till att tänka på vår nästa och till att leva ett enklare liv. Som Skriften säger: ”Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda med det.” Därför är det viktigt att vi nu under adventstiden tar Jesu ord på allvar: Guds rike är nära, gör bättring och tro evangelium. Vi måste vända om och bekänna våra synder. Vi kallas idag att arbeta för ett rättfärdigare samhälle och hjälpa vår nästa. Men trots våra ansträngningar kan vi aldrig skapa något paradis här. Jesus föddes en gång i Betlehem för att vi framför allt skall få upp ögonen för att var och en som tror på honom skall få ett evigt liv. Mycket förändras och flyter men adventstidens budskap om Konungen som kommer och julens evangelium om barnet i krubban förändras inte. Profetian i Jes 9:2 gäller oss alla! ”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram.” Jag vill önska er alla en Välsignad Adventstid, En Fridfull Jul och Ett Gott Nytt År! BENGT LASSUS, kyrkoherde, hösten 2011

Att tro är att ha fått en gåva. För någon kan det här låta som om troende mänskor skulle leva på en annan planet. Jag är uppvuxen i en kristen familj och tron har alltid funnits med i mitt liv. Jag har för min del svårt att föreställa mig ett liv utan utan Gud, att i stället tro t.ex. på “The Big Bang“. Tidigare, under studieåren och som yngre vuxen, diskuterade jag ofta med icke-troende vänner. I timtal gick argumenten fram och tillbaka: tro eller inte tro? Idag skulle jag inte ha samma iver eller uthållighet att diskutera, utan vill hellre i all enkelhet bara dela med mig av mina erfarenheter. Jag vill berätta vilken oerhörd rikedom relationen till Gud är i mitt liv. Herren är medelpunkten i mitt liv. Från honom utgår allt annat och alla andra relationer. Livet faller på plats. Att leva i en nära, daglig relation med Jesus, den Uppståndne, kungarnas Kung och herrarnas Herre, är för mig att stå på den stadigaste klippa som finns. Att hitta dit är att hitta hem. Jag som har fått tron med modersmjölken har alltid vetat att den klippan är det bästa och tryggaste stället att stå på. Min grundinställning har varit: ”Bäst att jag hålls här!” Jag visste ju också från tidig ålder hur det enligt Bibeln förhåller sig med att komma till himlen, att Jesus är vägen. Men nu, under de senaste tre åren, har något hänt med min tro. Den har så att säga flyttat från huvudet till hjärtat! Vilken gåva! Jag hade ingen aning om vad jag tidigare gick gått miste om. I stället för att tänka “bäst att jag hålls här”, säger jag nu: ”Åh, vad underbart att vara här!” För ingenting i världen vill jag bort från denna nära relation till Herren.” Den som söker, han ska finna. Vägen är öppen. Och vem skulle egentligen inte vilja hitta hem? Herren Jesus är den vi är skapade att leva med. Undra på att det känns som att vara hemma … Han är en realitet, inte bara någon som en gång har existerat här på jorden. Han lever idag. Jag känner Honom. Därför tror jag. INGRID RISKA

Den nordiska välfärden och tryggheten naggas i kanterna. Den globaliserade ekonomin delar lätt in människorna i ett A- och B-lag. Dödskjutningarna skakar rejält om oss. I princip kan det smälla var som helst trots att säkerhetspolisen försäkrar att inga kopplingar finns till vårt land. Det blir svårare att hålla fast vid talet om det öppna och trygga samhället. Samtidigt är det helt klart att vi på alla nivåer vill arbeta för det. När vi råkar ut för kriser av olika slag brukar tron på Gud bli mera aktuell. Folk söker sig till kyrkor och kapell för att dela varandras sorg genom att gråta tillsammans och söka tröst hos Gud. Samtidigt hänger den genom alla tider aktuella frågan i luften: Var fanns Gud när det här fick hända? Eller konfirmandernas formulering: Om Gud är allsmäktig och lät det här hända så är han varken kärleksfull eller allsmäktig? Någon kanske försöker svara genom att säga att det är nog bäst att inte blanda in Gud i den här frågan eller alternativt: Det onda och destruktiva finns nu en gång för alla här i världen. Vi får, liksom människor i alla tider gjort, finna oss i att ondskans konsekvenser kan vara mycket ödesdigra. Men de svaren löser inte vårt trygghetsbehov och svarar inte heller på frågan om vi alls kan lita på att Gud griper in i vår situation. Människor har i alla tider tvivlat på Guds kärlek och ifrågasatt honom som en garant för vår trygghet. Det är ingenting nytt att vi inte har förtroende för Gud. Jag kommer ihåg en fråga som jag fick inför min prästvigning för snart fyrtio år sedan. Vad är egentligen tro? I vårt samtal kom vi till att problemet och grundsynden är att vi inte har förtroende för Gud. Vi både ifrågasätter hans existens och hans förmåga att garantera trygghet och hjälp i vårt liv. Så är fallet med de flesta av oss, men kanske inte så för Bibelns troshjältar . Men det gällde nog också Bibelns kända profiler, de som tidigare hade sett hur Gud hade gripit in i deras liv. Låt oss ta ett par av Gamla Testamentets mera kända trosprofiler Gideon och Mose. När de fick viktiga ledaruppdrag av Gud började de genast protestera. De ifrågasatte Guds kompetens att leda dem och ge dem den framgång de behövde. Gideon satt på natten ut ull på marken och sade att om ullen på morgonen är daggvåt men den omgivande marken är torr så kan han tro och lita på Gud. På morgonen var ullen full av vatten och marken torr. Ändå ville han upprepa testet men tvärtom så att ullen skulle vara torr och marken våt. Efter de här två testen fick han mera tro på Guds möjligheter. Troshjältarna tvivlade men lärde sig småningom att lita på Guds närvaro och hans omsorg. Jag tror att vägen till tro och trygghet på Gud inte är rak och lätt. Att tro på Gud är också att våga gå i närkamp med oss själva och våra tvivel. För de flesta männskor växer tron fram så småningom. Tron behöver tid för att bli starkare. Trosvägen är ibland knölig och svår men jag har fascinerats av att jag mer och mer vågar lägga mina bekymmer i Guds hand. Det betyder inte att Gud löser alla våra problem. Vi får inte svar på våra tvivel på en gång. Men när vi upplever ett litet vardagsunder växer också vår tro på Guds möjligheter. Jag utmanar dig att som Gideon att pröva Gud med dina frågor och dina tvivel. Gud kan ge oss mera än vi anar. Han kan vara garanten för en större trygghet i en allt osäkrare värld. Jag önskar att vi i Petrus tillsammans kan vandra vidare och uppmuntra varandra att tro. Jag vill arbeta för att vår verksamhet och vår församlingsgemenskap gör Gud mera verklig och personlig. Jag vill önska dig och dina närmaste en fin och välsignad höst! BENGT LASSUS, kyrkoherde, sensommaren 2011

Varför är du Kristen? Inför den frågan blir jag först något villrådig. Svaret beror på sammanhanget där frågan ställs. I en omgivning utanför Finland där det finns flere religioner och där religion är accepterad i samhället känns det lättare att svara. Svaret behöver då inte vara så sofistikerat. Ofta är den som frågar religiös och kanske något nyfiken på en främmande religion. I Finland kan det vara svårare. Begreppet Kristen uppfattas här på olika sätt. I så kallade kristligt aktivt troende och utövande kretsar använts ordet Kristen något provokativt för en människa som tar sin tro verkligen på allvar. Då alla kristligt döpta i befolkningsbeskrivningar kallas kristna och i allmänhet uppfattar sig som sådana, kan nämnda begränsning av termen “Kristen” upplevas provokativ eller direkt sårande. I dagens sekulariserade Finland bemöts en aktivt utlevd kristendom ofta synnerligen aggressivt eller förklenande och därför kan jag i dessa sammanhang vara på min vakt och försöka formulera mig på ett övervägt sätt. I värsta fall ställs frågan då jag gjort något eller uttryckt mig på ett sätt som ger anledning till kritisk förundran. Då är det svårt att komma med fromma förklaringar. Det finns otaliga människor som kan ge dramatiska och medryckande svar på frågan om varför de är troende. Enligt väckelsekristen terminologi kallar man en sådan människa väckt och omvänd. En människa kan i sitt liv ha hamnat i en destruktiv återvändsgränd och Kristus har varit utvägen ur träsket. Det kan också vara att man varit en rabiat motståndare till allt kristet, men att någon händelse har fått en på helt andra tankar. Det mest dramatiska historiska exemplet är den blivande aposteln Paulus upplevelse på vägen till Damaskus. Ett möte med en djupt troende människa har kunnat öppna ögonen för en aktivare kristendom. Någon kan ha börjat läsa Bibeln, vars budskap har förändrat hela människan. Det finns också en hel del litteratur som kan ge insikt. Den norska professorn Ole Hallesby har till exempel skrivit en bok Varför jag är en Kristen som, åtminstone på 1960-talet men också senare, har gjort stort intryck på unga kritiska människor. I synnerhet i anglosaxisk kristen andlig litteratur förekommer böcker där man med rationella argument visar vägen till aktiv kristendom. På frågan varför jag är en Kristen kan jag inte skryta med någon dramatisk berättelse om ett uppvaknande i likhet med Paulus på vägen till Damaskus. Orsaken till att jag vill vara en troende Kristen, för vilken kristendomen är det viktigaste i livet, är helt enkelt ett resultat av kristet söndagskolarbete, ungdomsarbete och studentarbete och läsning av Bibeln. Den tankevärd jag då kom in vill jag aldrig ge upp. Kristendomen ger ett sådant helhetsperspektiv på livet att varje dag känns meningsfull. Mitt exempel visar betydelsen av kristet barn-, ungdoms- och studentarbete. Den nuvarande utvecklingen i Finland på dessa områden är därför sorglig. Hur kan jag då som högt utbildad människa tro på den bild av verkligheten Bibeln ger? Mitt svar blir troligen en besvikelse för den som väntar sig något djupsinnigt eller utstuderat rättroget teologiskt. Jag vet faktiskt inte varför jag är en troende Kristen, men jag vill inte överge det! Mitt svar ger jag i form av en primitiv liknelse: Ett barn står vid en golvlucka. Far står under luckan, men det är så mörkt under golvet att barnet inte kan se fadern, som ber barnet hoppa ner i det mörka hålet. Barnet litar så mycket på fadern att det hoppar och fångas upp i faderns trygga famn. Så primitivt och dunkelt svarar jag på frågan varför jag är en troende Kristen! KARL VON SMITTEN med.o.kir.doktor mångårig aktiv i Lukas

Drömmen om en lyckligare tillvaro och en skönare värld har i alla tider drivit utvecklingen framåt. De som idag är över nittio eller hundra år har bevittnat en teknisk revolution som saknar motstycke i historien, och som helt har förändrat vårt sätt att leva. För drygt hundra år sedan kunde man inte tänka sig att på några timmar resa på semester till Kanarieöarna. På några sekunder kan man flytta över tiotals miljoner dollar från ett bankkonto i London till ett bankkonto i Shanghai. Ett hjärta som slutar fungera kan bytas ut och patienten kan bokstavligen få ett nytt liv. Det som ändå gisslat oss det senaste seklet är de otaliga krig som krävt tiotals miljoner dödsoffer i stupade och civila. Men vi tror att de krishanteringsinstrument som vi har i EU och FN kan ge oss en bättre och skönare värld. Utan att överdriva kan vi konstatera att livskvaliteten på många områden blivit bättre. Också i Afrika och Asien ser vi exempel på länder som fått en högre levnadsstandard och ett bättre liv. Det stämmer att ”Framgång föder hopp” som bland annat den kända släkten Ross i Skottland har som sitt motto. Framgång föder hopp och sporrar människor till nya tekniska innovationer och till att arbeta för fred och trygghet i världen. Vi behöver vara optimistiska. Vi behöver se att svårigheter är till för att övervinnas. Vi behöver lyfta upp mänsklig kompetens. Historien visar oss att människans gissel ofta är en övertro på sig själv. Statsmäns och politiska ledares dröm om det perfekta tusenårsriket och den perfekta människan dyker upp med jämna mellanrum i historien. Gång på gång har våra drömmar gäckats och vi har inte ännu kunnat skapa en ny och skön värld. Det finns en stark dualism i den mänskliga karaktären. Vi är både mycket kunniga och innovativa men samtidigt mycket bristfälliga och svaga. Denna insikt som vi ofta lär oss den hårda vägen hjälper oss att söka utomstående hjälp. Tidigare sade man ofta ”Om Gud vill och vi får leva.” Vi klarar mycket men vi behöver hjälp. Vi skall tro på morgondagen och att det finns en framtid och ett hopp. Vi har inte ännu fått tillvarons alla pusselbitar att falla på plats. Vi behöver räkna med att Gud ser mer och vet mer än oss. Människan är en intelligent varelse, men inte alltid vis. På väggen i festsalen i Svenska Folkskolans Vänners hus G18 i Helsingfors står det: ”Jumalan pelko on viisauden alku” (Gudsfruktan är vishetens begynnelse). Vi behöver både vishet ovanifrån och mycket av Guds kärlek och förlåtelse för att övervinna det som har brustit i våra liv. Att frukta Gud är inte att vara rädd för honom. Det handlar mera om att visa respekt för den Allsmäktige som håller hela världen i sin hand. Vi får be att han leder och hjälper oss att skapa en bättre och skönare värld. Han ger oss hopp för evigheten. Den första påskens budskap om att Kristus är uppstånden förkunnades i en värld och ett samhälle där mänskorna drömde om en bättre värld, men där förtryck, våld och slaveri härjade. Påsken gav de första lärjungarna mod att förkunna det budskap som mer än alla tekniska revolutioner förändrat vår värld. Kristus ger oss vilja att kämpa för en bättre värld och ger oss hopp om ett evigt liv. Att Kristus är uppstånden är också idag den segerfanfar som vår splittrade värld behöver. Det ger oss både framtidstro och evighetsperspektiv. En glad och välsignad påsk! BENGT LASSUS, kyrkoherde, våren 2011

Alltsedan barnaår har jag trott på Gud. Jag har aldrig gått i någon söndagsskola, men jag hade en farmor i Munsala, som var djupt troende. Från henne fick jag säkert en del av min kristna bakgrund. Med mina föräldrar brukade jag varje sommar delta i midsommargudstjänsten i Munsala kyrka, men annars var våra kyrkobesök rätt sparsamma. Som ung student deltog jag sommaren 1962 i ett kristligt studentmöte i Nykarleby folkhögskola, och där kom jag i kontakt med många troende ungdomar. Under min studietid höll jag min kristna tro ganska mycket för mig själv. Det var sällan jag hade tillfälle att diskutera religion med andra. För mig var det kristna kärleksbudet viktigast. Jag trodde på Jesus som Guds son, men vad frälsningen verkligen betydde var inte helt klart för mig. För mig och min hustru var det helt naturligt att barnen skulle döpas i kyrkan och delta i kyrkans klubbverksamhet. Men vi var ganska sällan i kyrkan. På 1990-talet började min hustru delta i Halvar Sandells bibelstudier, och lockade mig att komma med. Därefter började vi också aktivt delta i gudstjänsterna. År 1998 deltog vi i Lukas församlings alfa- kurs, vilket fördjupade min förståelse av den kristna religionen. Nu gick det upp för mig vad det betyder att Jesus Kristus är vår frälsare. Han utgav sig själv för våra synder, till frälsning för var och en som tror. Hur kan man förena kristen tro med naturvetenskap? Som fysiker studerar jag naturen. Många naturvetenskapsmän tror att det inte finns något utanför naturen som vi studerar. Som kristna får vi tro på övernaturliga ting som vi inte kan se. Men också i naturvetenskapen finns mycket vi inte kan se. Ingen har någonsin sett en kvark och ändå tror vi på dem. Tron är därför viktig också i vetenskapen. Hur trovärdig är då Bibeln? Enligt de vanligaste kosmologiska teorierna har universum uppstått genom en explosion ur intet (”Big Bang”). Flera kosmologer har dock påpekat att det finns andra möjliga scenarier. Big-Bang-teorin stöds dock av den kosmiska bakgrundsstrålningen, som man känner till ganska väl. Bibelns ”skapelse-dagar” får man nog tolka som långa perioder, jämför t.ex. ”Ty tusen år äro i dina ögon såsom den dag som förgick i går” (Ps. 90:4). Skapelse och evolution synes inte vara förenliga, men kanske evolutionen är ett av Guds hjälpmedel vid det fortsatta skapande, creatio continua, som den engelska fysikern och teologen John Polkinghorne har föreställt sig. Detta är en fascinerande tanke. TOM SUNDIUS

Det finns en film med ett ganska konstigt men tankeväckande namn: Back to the future – Tillbaka till framtiden. Vid årsskiftet ser vi förutom framåt också bakåt på det gångna året och det som vi har varit med om. Vi gör ett slags bokslut. Vad blev resultatet av år 2010 – blev det på plus eller på minus? Är vi tacksamma över det som har varit och ser vi med tillförsikt framåt på det nya året 2011 eller sitter vi fast i det gamla årets besvikelser och misslyckanden? Visst skall vi se bakåt och kritiskt granska det som vi varit med om, men samtidigt är vi mästare på att skapa en onödig barlast av det vi varit med om. Det skulle vara bättre att lämna det förgångna i fred och sluta älta det. Låt oss se framåt. Back to the future – tillbaka till framtiden. Jag har en bekant i Stockholm, Carl-Erik Sahlberg, som inför det nya året skickade mig en uppmuntrande nyårshälsning per e-post: Nytt år – nya möjligheter! Vår kristna tro är genomsyrad av en stark framtidstro. Det gäller främst i Nya Testamentet men redan för drygt 2500 år sen sa Jeremia en av Gamla Testamentets profeter: ”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp” (Jer 29:11). Israels folk behövde höra att det fanns en framtid och ett hopp mitt i en trängd politisk situation. Det starkaste hoppet och framtidstron ser vi i Jesu förkunnelse. Han både proklamerar och demonstrerar att han vill välsigna oss människor genom att besegra ondskans makt och ge oss ett evigt liv. I Munkshöjdens kyrka får vi på våra förbönskvällar varannan tisdag ofta höra om människor som mitt under stora svårigheter och lidanden ändå vågar hoppas. Trots att de frestas att ge upp slutar de inte att hoppas eftersom Gud ger dem kraft och mod att kämpa vidare. Både under goda och dåliga dagar är vi i Herrens hand och han ger oss trygghet. Vi behöver inte fastna i det förgångna utan får i stället se framåt. Också under det nya året 2011 är framtiden i Guds hand trots allt det som vi kämpar med och trots svåra översvämningar och nya konflikter på olika håll i världen. Jesus Kristus ger oss kraft att på olika fronter kämpa för ett bättre liv och en bättre värld. Hans löfte om en ljusnande framtid och en ny himmel och en ny jord bär oss framåt. Tillbaka till framtiden – den är i princip ljus trots att det kan se mörkt ut. BENGT LASSUS, kyrkoherde, vintern 2011

Jag var en typisk finsk skolpojke som tyckte sig veta allt. Söndagsskol- och skriftskolgången, stålhård ateist. Jag tyckte att de som trodde på Gud var ganska tokiga. Vetenskapen hade ju visat att vi uppstått och utvecklats från en ursoppa genom en process som började för 3 500 miljoner år sedan. Alla vetenskapsmän, tidningar och naturprogram kunde inte ha fel. Jag sade till min flickvän Merete, som nu är min fru, att det var helt omöjligt att jag någon gång skulle tro på Gud. Jag sade att jag måste dö för att bli kristen. När jag började studera medicin i Frankrike träffade jag en messiansk jude, Charles Beloff, som var biokemist. Vi blev goda vänner och han lärde mig biokemi. Utan hans hjälp skulle jag kanske aldrig ha blivit läkare. Han visade mig att det är helt omöjligt att levande celler spontant kunde ha uppstått från en ursoppa. Då började jag fundera – månne Gud har skapat de första cellerna? Vår anatomiprofessor Pierre Rabischong var troende och lärde oss hur människan fungerar. Han har senare skrivit en bok ”Le Programme Homme” där han visar att de 10 000 bioprogram som behövs för att en människa ska kunna fungera inte kan uppstå spontant. Någon form av intelligens har programmerat människan. När vi tittar på en människas program i hennes DNA, kan vi konstatera att det finns en kod. Om man skriver ut koden som vanliga bokstäver är koden en 7 000 kilometer lång dubbelremsa av bokstäver. Man har en serie instruktioner när man läser koden från vänster till höger. Motsvarande kodremsa kan också läsas från höger till vänster, liksom hebreiskan, och innehåller då andra instruktioner för cellens funktion. Och det är inte allt. Man kan plocka bitar av koden som legobitar med hjälp av en fantastisk nanomaskin, som heter spliceosom, och få ytterligare information. Det kan finnas 10–12 koder ovanpå varandra i vårt DNA. Nu om du tänker att darwinismens mekanism, dvs. slumpmässiga tryckfel (mutationer) i denna kod, skulle göra att koden blir bättre när den läses från vänster till höger, vilka garantier finns det att koden blir bättre på samma ställe när den läses från höger till vänster? Den här typen av kod är det tätaste möjliga sättet att lagra information på – en otroligt fantastisk datakompression. Bill Gates från Microsoft har sagt att DNA är som ett dataprogram, men ett mycket finare än vi människor kan åstadkomma. DNA-dataprogrammet blir tyvärr sämre när cellerna delar sig. Det uppstår fel hela tiden trots att det i cellerna också finns ett program som korrigerar fel. Varje generation för med sig 100 bestående mutationer. Människosläktet drabbas av 30 000 olika sjukdomar. En generation är 20 år. På 6 000 år har vi sålunda upplevt 300 generationer. Vi kan se att Gud i början programmerade människosläktets DNA som förstås var felfritt. Efter syndafallet började mutationer anhopas och nu vet vi att människosläktet drabbas av 30 000 olika sjukdomar, av vilka de flesta troligen är orsakade av mutationer. I vårt DNA kan vi läsa ”made in heaven” och sjukdomar visar på ett ”bäst före”-datum. Allt detta stämmer väl överens med Bibelns skapelse- och syndafallsberättelse, som är en historisk beskrivning av vårt ursprung och det som hänt sen dess. Därför tror jag att Gud finns och Bibeln är sann. PEKKA REINIKAINEN