Jag funderar ibland på var himmeln är. Den frågan inställer sig när man tänker på kära personer som man inte längre kan nå. Det är i alla fall fåfängt att spana ut i universum. Där, bortom miljoner ljusår, är den säkert inte. Då skulle ingen människas böner ännu ha nått fram och än mindre skulle de ha kunnat få något svar. Detsamma gäller ju Gud. Var finns han? Jag tror inte att någon människa skulle kunna ge mig ett vettigt svar på den frågan. Hur kan du då säga att du tror på Gud om du inte ens vet var han finns? Jag tror därför att även om jag inte vet var Han finns så vet Han var jag finns – här på jorden, i denna värld. Därför blev Gud människa, därför lät han sin Son med vilken han är oskiljaktigt förenad, födas på vår jord för att han skulle kunna tala med oss och lyssna på oss och hjälpa oss, nära och konkret. Jesu mor Maria sade en gång i en krissituation åt människorna kring honom ”Gör det han säger åt er!” Hon visste vad hon talade om för hon hade levt såpass länge tillsammans med honom. Det har också många kristna gjort och därför har den kristna tron inte för dem blivit andliga aningar och mystiska upplevelser utan seriösa samtal med Gud. Gud har blivit människa och det har möjliggjort ett verkligt möte mellan honom och oss på denna jord. ”Gör som han säger!” säger Maria åt oss när vi befinner oss i bryderier och tveksamma situationer. ”Be, och ni skall få!” säger Jesus åt oss framförallt när vi står inför bekymmer i vårt eget liv. Tron föds i det realistiska samtalet mellan en människa och Jesus. När människan till exempel ber om hjälp så får hon hjälp och vänskapen mellan henne och Gud stärks. Därför kan många säga: ”Jag tror på Gud för jag har märkt att han hör mig och hjälper mig.” PAUL VON MARTENS

En lång het sommar har vi många gånger drömt om men aldrig tidigare upplevt i Finland. Jag har brukat säga: ”Solen värmer, men det drar kallt på ryggen.” Det självklara i att det aldrig kan vara riktigt hett i Finland gäller inte mera. Den långa heta sommaren med skogsbränder, fallvindar och tropiska åskväder gav ny fart åt diskussionen om klimatförändringen. Men så enkelt är det inte säger vissa forskare som konstaterar att klimatet också tidigare periodvis växlat från varmare till kallare och också tvärtom. Vad är sanning och vem har rätt? Om vi går mot en varmare period kommer vattennivån att stiga och stora landområden att dränkas med katastrofala följder. Bibelns profetior i Uppenbarelseboken talar om att dricksvattnet blir förstört och att ”jorden nöts ut som en klädnad”. Men å andra sidan om växlingarna är normala företeelser så behöver vi väl inte oroa oss allt för mycket? Vad är sanning? frågar vi oss. Vad är rätt och vad är fel i en värld där sanningar står mot varandra? De beslut och de val som vi gör idag har stora konsekvenser för våra barn och barnbarn. I vårt värdepluralistiska samhälle finns det många sanningar och de varierar ibland från en period till en annan. Det märker vi också i den valpolitiska debatt som nu småningom kommer igång i vårt samhälle. Vad är sanning för vår kyrka och vår församling som går till val den 14 och 15 november? De kristna är kallade att kämpa för sanningen. Under den första kristna tiden var slaveriet och grymheter mot små barn en del av samhället. Kyrkan kunde i längden inte acceptera detta. De kristna protesterade vilket ledde till att en del dog martyrdöden på Kolosseums arenor. I slutet av 300-talet upphörde slaveriet officiellt i Romarriket. De första kristna var salt och ljus i den tidens samhälle. De protesterade frimodigt mot både det judiska samhällets och det romerska rikets värderingar. Antar vi som kyrka och församling den utmaningen idag? Allt fler oroar sig för att det är medierna och de politiska beslutsfattarna som bestämmer det som kyrkan skall tro. Samhället kan inte besluta om kyrkans lära. Vi som kristna är alltid kallade att utifrån vår trohet mot Bibeln och dess Herre fråga oss vad som är sant och rätt. Också då det kan innebära att kyrkan måste gå mot den allmänna opinionen och samhällets värderingar. Mottot ”I kärlek och för sanningen” gällde inte bara för de första kristna. Det gäller i allra högsta grad idag när så mycket står på spel. Kyrkan kan inte huka sig och pruta på sanningen trots sjunkande medlemssiffror. BENGT LASSUS, kyrkoherde, sensommaren 2010

Jag känner ett par personer som på frågan hur det går, alltid svarar: ”Det är bara bra, livet är helt fantastiskt.” Ibland protesterar jag och säger att allt kan inte alltid vara bra. Det svåra och det onda i tillvaron finns. Vi behöver bara tänka på allt som hänt den senaste tiden: naturkatastrofer, pedofilskandaler, svåra olyckor och orättvisor. Vad är det goda livet? Vi behöver fred och frihet, rätt till arbete, utbildning och sjukvård, respekt för människovärdet för att nämna några viktiga förutsättningar för ett gott liv. Hit hör också ett meningsfullt och harmoniskt liv med kärlek och glädje i gemenskap med familj och vänner. Ett annat svar på frågan hur det går är: ”Jo, det går, men vi har båda händerna fulla med det svåra som vi kämpar med.” Vi kan ha visioner och drömmar om ett gott liv. Men vi kan också bli pessimistiska och rentav cyniska i kampen för tillvaron och säga: ”Det finns inte något entydigt gott liv. Allra minst skall kyrkan i dagens läge tala om det goda livet. Den säger ett och gör ett annat. Det är fariseism!” Men vad säger kyrkans Herre Jesus Kristus? ”Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.” (Joh 10:10) Jesus visar på dualismen i tillvaron. Det onda och det goda finns sida vid sida. För att kunna leva ett gott liv måste vi vara ärliga och se verkligheten som den är. Också president Paasikivi påminde sina medarbetare om att man i svåra situationer skall börja med att erkänna fakta. Faktum är att tillvaron alltid kommer att vara fylld med konflikter och svårigheter. Det är just denna konfliktfyllda och hårda tillvaro som Jesus också kan förändra idag och där vi som kyrka och församlingen följer vår Herre. Jesus visar vägen till ett gott liv när han än idag botar sjuka, förlåter människorna deras synder och driver ut det onda. Om vi vill finna det goda livet kan vi inte ställa oss vid sidan om verkligheten. Vi måste möta den ärligt och fortsätta att kämpa för att förändra den. Vi får idag be om den kraft som Jesus Kristus vill ge oss. Han kan hindra oss från att bli cyniska och ge upp. Det finns ett gott liv, ett liv där bekännelsen, förlåtelsen och kärleken vinner över bitterheten och hopplösheten. Det gäller oss var och en – utan undantag! Med önskan om Guds rika välsignelse över ditt liv och en skön sommar! BENGT LASSUS, kyrkoherde, våren 2010

De tre kyrkliga förrättningarna; dopet, vigseln och begravningen är mycket viktiga i vårt samhälle. Genom dem kommer prästerna i kontakt med en stor del av befolkningen. Det är värdefulla möten som det gäller att ta vara på för många av de här personerna träffar man inte i något annat sammanhang. Förrättningarna är en del av vår kultur. Det hör till att barn döps. Det hör till att man gifter sig i kyrkan för att det skall kännas att det är på riktigt. När någon dött kallar man vanligen på en präst. Det här innebär att förrättningarna tar en stor del av prästernas tid och att man ofta konfronteras med människors litet olika uppfattningar om vad förrättningarna egentligen handlar om. Jag har ibland blivit förvånad över att det är så självklart att det skall vara en kyrklig begravning trots att det varit uppenbart att man inte räknat med Guds existens. Detta hänger antagligen ihop med att man inte känner till något annat sätt. I Finland är det ju kyrkan som sköter gravgårdarna och kyrkan och prästerna uppfattas ofta vara experter på hur man hanterar döden. Vid några tillfällen har enskilda personer efter en begravning tackat för min medverkan och framfört sin önskan om att vi aldrig skulle träffas igen. Jag tror att de egentligen menat att de hoppats att vi inte skulle träffas i samma tecken igen. Det är viktigt att vi tar hand om våra avlidna på ett värdigt sätt. Det är vi skyldiga dem med tanke på deras människovärde och allt det som de betytt för oss. Även i de fall då det inte finns någon kropp att begrava brukar man ordna med en jordfästning. Den situationen kommer högst antagligen att uppstå i Haiti efter jordbävningen i Port-au-Prince. Anledningen är att vi som blir kvar behöver jordfästningen som ett viktigt led i bearbetningen av det som hänt. Däremot behöver inte de avlidna själva begravningen för att få frid. För dem räcker det att vi ser till att de på ett värdigt sätt förs till en sista viloplats här på jorden. Med frid avser jag något mera än inre harmoni och frånvaro av smärtor och rädslor. Frid är i kristen tro ett tillstånd då vår skuld är förlåten och vi har vår sak klar med Gud. Ingen präst och ingen begravning kan åstadkomma detta. På den här punkten upplever jag att vi behöver vara tydliga. En kyrklig begravning är i sig inte en garanti för att jag har en plats i himlen. Den saken avgörs innan jag dör. Är min sak inte klar med Gud när jag dör, så kan inte en präst korrigera den saken efteråt för min del. Det är inte heller vår sak att avgöra hur det går för de avlidna. Det gör Gud. Gud vill att alla skall ha frid med honom, men det finns bara ett sätt. Jesus säger att den som tror på Sonen (= honom) den har evigt liv. (Joh. 3:36) Den personen har också frid och en plats i himlen. En person som har sin sak klar med Gud har frid även om han eller hon omkommer i en olycka och man aldrig hittar kroppen. Kristna har i alla tider stannat upp och vänt sig till Gud i olika situationer i livet, både enskilt och tillsammans med andra kristna. Det har varit särskilt viktigt när någonting omvälvande hänt, t.ex. när ett barn fötts, när man ingått äktenskap och när någon av ens närmaste dött. Man har tackat, man har gett uttryck för sin sorg, man har bett om kraft och ledning. Om man ser på hur den kyrkliga begravningen är uppbyggd så är det uppenbart att den är en av dessa gemensamma andaktsstunder då vi stannar upp inför Gud. Vi tar avsked av våra närmaste och för dem till deras sista viloplats på jorden. Vi stannar upp inför det Gud sagt till oss om liv och död genom Bibeln. Just där finns löftet om frid med Gud och evigt liv tack vare Jesus. Inte ens döden kan ändra på detta. RONNY THYLIN

Nittonhundratalet och början av tjugohundratalet har kännetecknats av kriser, krig och katastrofer. Den stora jordbävningen i Los Angeles den 18 april 1906 mätte 8,3 på Richterskalan. Många omkom och 250 000 människor blev hemlösa. Det nationella uppvaknandet i Europa ledde indirekt till det första världskriget. Börskraschen på Wall Street 1929 blev upptakten till den svåra ekonomiska krisen på 1930-talet. Under andra världskriget fick 50 miljoner människor sätta livet till. Efter kriget fick många länder leva under kommunistiskt förtryck. Vi har haft olje- och energikriser och just nu är jordens uppvärmning ett hot mot hela vår existens. Efter chocken med tsunamin kom den fruktansvärda jordbävningen i Haiti. I vårt land kämpar vi med den pågående globala ekonomiska krisen. Kriser och katastrofer har mänskligheten alltid drabbats av så i ett längre perspektiv är inte de senaste hundra åren så speciella. Hur möter vi stora kriser i dagens värld? Det finns en större beredskap än tidigare och ett effektivare nätverk att sätta in konkreta hjälpåtgärder. Det ser vi i Haiti där hjälpen nu når den lidande befolkningen. Det intressanta är att årets Gemensamt Ansvar insamling går till Haiti. Beslutet gjordes inte nu utan i mars 2009! Vi hjälper men samtidigt frågar vi oss: Varför måste jordbävningen för några veckor sedan drabba ett område som hör till de fattigaste i världen? Vi ställer den klassiska frågan: Var är Gud? Kunde inte han som är allsmäktig ha förändrat detta? Jag kan inte ge ett uttömmande svar på dessa frågor, men ett svar är kärleken som inte blir handlingsförlamad på grund av alla obesvarade frågor. Kärleken tar tag i problemen och handlar för att rädda liv och lindra nöden. Det är det mönster som vi ser i Jesus liv och i den kristna församlingen. Jesus sökte sig till de utslagna, de lidande och till de sörjande anhöriga för att trösta. Vi måste alltid stå på de lidandes sida. Vi måste försöka göra det bästa av en svår situation istället för att enbart klaga och anklaga. Jesus Kristus vill vara där nöden är som störst. Han möter oss när vi i vår nöd ropar till honom och genom den medmänniska som möter dig. Vår kris, medmänniskornas kris, kan bli ett möte med Kristus. Låt oss be att Kristus får bli världens hopp och ljus som vi sjunger om nu på söndag, kyndelsmässodagen. Låt oss i Petrus församling möta varandra, stöda varandra och de lidande och de hungrande både i vår egen närmiljö och i andra länder. Jag önskar Dig en välsignad vintertid! BENGT LASSUS, kyrkoherde, vintern 2010