Att tro är att ha fått en gåva. För någon kan det här låta som om troende mänskor skulle leva på en annan planet. Jag är uppvuxen i en kristen familj och tron har alltid funnits med i mitt liv. Jag har för min del svårt att föreställa mig ett liv utan utan Gud, att i stället tro t.ex. på “The Big Bang“.
Tidigare, under studieåren och som yngre vuxen, diskuterade jag ofta med icke-troende vänner. I timtal gick argumenten fram och tillbaka: tro eller inte tro? Idag skulle jag inte ha samma iver eller uthållighet att diskutera, utan vill hellre i all enkelhet bara dela med mig av mina erfarenheter. Jag vill berätta vilken oerhörd rikedom relationen till Gud är i mitt liv.
Herren är medelpunkten i mitt liv. Från honom utgår allt annat och alla andra relationer. Livet faller på plats. Att leva i en nära, daglig relation med Jesus, den Uppståndne, kungarnas Kung och herrarnas Herre, är för mig att stå på den stadigaste klippa som finns. Att hitta dit är att hitta hem.
Jag som har fått tron med modersmjölken har alltid vetat att den klippan är det bästa och tryggaste stället att stå på. Min grundinställning har varit: ”Bäst att jag hålls här!” Jag visste ju också från tidig ålder hur det enligt Bibeln förhåller sig med att komma till himlen, att Jesus är vägen. Men nu, under de senaste tre åren, har något hänt med min tro. Den har så att säga flyttat från huvudet till hjärtat! Vilken gåva! Jag hade ingen aning om vad jag tidigare gick gått miste om. I stället för att tänka “bäst att jag hålls här”, säger jag nu: ”Åh, vad underbart att vara här!” För ingenting i världen vill jag bort från denna nära relation till Herren.”
Den som söker, han ska finna. Vägen är öppen. Och vem skulle egentligen inte vilja hitta hem?
Herren Jesus är den vi är skapade att leva med. Undra på att det känns som att vara hemma … Han är en realitet, inte bara någon som en gång har existerat här på jorden. Han lever idag. Jag känner Honom. Därför tror jag.
INGRID RISKA