Jag har alltid trott på att det finns en Gud. Som barn betydde det att jag tänkte mig en medelålders man med tjockbågade glasögon som vakade över mig någonstans bakom molnen. Jag har ingen aning om när jag första gången reflekterat över detta, men min kristna uppfostran har säkert satt sin prägel på mina tankar.
När jag var 12 år gammal blev mina föräldrar aktivare inom församlingen och vi började besöka kyrkan regelbundet. Det här kombinerat med att jag gått i församlingens barnklubb gav mig tidigt en bred kunskap om kristendomen, om Gud och om Jesus.
Skriftskolan kom och gick, men jag upplevde inte någon markant förändring i min tro. Jag blev student, började studera och i något skede kände jag att jag mognat till den person jag skulle vara resten av livet, att själens utveckling hade sett sina häftigaste skeden. På samma gång märkte jag att min tro utvecklats på ett liknande sätt. Jag hade bara vuxit upp, som människa och som kristen. Det kom aldrig en stund då jag skulle ha ifrågasatt Gud.
Att jag alltid har trott på Gud betyder också att jag aldrig har gjort ett medvetet beslut att tro, jag har aldrig ens haft ett alternativ. Jag har inte valt tron, utan tron har valt mig. ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det” (Ef 2:8). Denna övertygelse om att jag inte kan nå fram till Gud av min egen kraft bekräftas också i Johannesevangeliet 6:44: ”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom.” Det är ungefär så det känns, att jag har blivit dragen till Guds närhet och fått bli välsignad på många sätt.
För mig är tron på Gud alltså ingenting som är mysigt och trevligt, utan helt enkelt sant. Det är som att tro på att det efter vintern kommer en vår. Om jag skulle försöka övertyga mig själv om att Gud inte fanns skulle jag bara bedra mig själv. Det skulle vara som att försöka övertyga mig själv om att ett plus ett är lika med tre.
Av naturen är jag väldigt nyfiken över hur världen fungerar och därför strävar jag efter en så sanningsenlig världsbild som möjligt. Hit hör matematik, fysik, ekonomi, psykologi, historia, biologi och så vidare. Det är oerhört fint att märka hur Gud har skapat världen på ett sätt som gör det möjligt att forska i den. Och att upptäcka att när man studerar djupare så pekar kunskapen i många ämnen på en skapare, på en ordning och på en mening.
Värdefullare än all annan kunskap är ändå att veta varför jag finns här på jorden. I denna fråga, den viktigaste någon människa kan ställa sig själv, får jag svar i den tro som är mig given; att Gud har skapat mig till sin avbild, till att göra de verk han har förberett för mig.
JAN JÄRVELÄINEN, diplomingenjör i radioteknik