27.09.2012 10:41

I Månsas kyrka firar Petrus församling söndagen den 30 september kl.16 irländsk mässa i vilken medverkar förutom kyrkoherde Bengt Lassus kantorerna Olav Södesrtröm och Peter Hilli jämte Petruskören och GUF-kören samt eninstrumentalensemble. Efter mässan anordnas avskedsfest med kaffe för kantorOlav Söderström som avgår med pension. Olav Söderström kom år 1994 som kantor till dåvarande Lukas församling, som senare sammanslogs med Markus församling till nuvarande Petrus församling. I Olavs karriär ryms bland annat sammanlagt 18 år i församlingstjänst och 10 år som musiklärare. Han har engagerat sig i en bred skala av församlingsevenemang och gudstjänster av många slag. Olav Söderström tolkar musiken i gudstjänsten som en av vägarna att föra det kristna budskapet vidare. – Via sången och musiken kan man uppleva budskapet fast man kanske inte genast reflekterar över det. Alf Lindberg

Augustinus skriver: ”ty du [Herren] har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig”. Mitt barndomshem var inte direkt religiöst men förhöll sig positivt till kristendomen, vi läste aftonbön och gick i kyrkan till jul och dessutom ett par tre gånger per år. Skriftskolan och det faktum att vi i skolan på min tid tragglade igenom både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna gav mig ett visst mått av kristen kunskap men tyvärr inte tro. Sedan följde en tid då jag var fullt sysselsatt med studier, giftermål, jobb o. dyl. I slutet av 60-talet var nöden i Biafra obeskrivlig. Krig, hungersnöd och farsoter härjade också på andra håll. Men i Helsingfors satsade man stora penningbelopp på att i självaste urberget gräva ut en kyrka. I likhet med många jämnåriga skrev jag i protest ut mej ur kyrkan. Så följde en 15-årig ”exil” under vilken jag dock inte vände Gud ryggen utan läste min aftonbön och tänkte att den som inte är mot oss är för oss, Mark 9:40. När det kom barn i familjen kändes det väldigt illa att de inte kunde döpas. Barnen började i församlingens barnklubb och tack vare det blev vi inbjudna till familjegudstjänster. Det kändes som om någon, kanske den Helige Ande, i suckar bad för oss. Vi anslöt oss på nytt till kyrkan och barnen blev döpta. Jag började senare besöka högmässan, läsa Bibeln och annan religiös litteratur (t.ex. C.S. Lewis) samt delta i bibelstudiegrupper. Jag fann att tron kommer av predikan och predikan i kraft av Kristi ord, Rom 10:17, samt att man behöver vägledning för att förstå vad man läser, Apg 8:30-31. Småningom började jag förstå något av försoningsläran och en dag insåg jag att jag redan en längre tid varit troende. Inte för att kristendomen är en logisk lära, (Att predika Kristus som korsfäst är för hedningarna en dårskap, se 1 Kor 1:23) utan för att Gud har kallat oss alla och envar till tro och lydnad. Vägen är smal och man måste se till att man inte faller. Det har nog varit ökenvandringar ibland. Då är det viktigt att fortsätta att be, gå i högmässa, träffa andra kristna för att sedan kunna hitta tillbaka. Som kristen är jag mitt inne i en helgelseprocess där jag sakta lär mig att inse hur ofattbar Gud är i sin helighet. Först då kan jag förstå vidden av min synd och av Guds försoningsverk då Han utgav sin enfödde Son för alla och även för mig. MICKE NYSTRÖM

Det är fascinerande med passionerade människor. De är ofta motiverade, glada och inspirerande. Det verkar som om deras energi och livslust aldrig tar slut. Nelson Mandela, som senare blev Sydafrikas första färgade president, satt 27 år i fängelse på Robben Island. Orsaken var att han vägrade acceptera att människor behandlas olika på grund av sin hudfärg. Att vara passionerad kan också ha en annan sida. Passionerade personer kan bli väldigt ensidiga och egoistiska. Det finns varken rum för något annat eller någon annan. Picasso, en otroligt passionerad och produktiv konstnär, sårade många människor i sin närhet. Det konstnärliga skapandet gick före allt annat. Vad är vår passion i Petrus församling? Är det att leva ett härligt och bekvämt liv med högsta möjliga utdelning? Ordet passion kan också betyda lidande och det öppnar nya perspektiv. Mel Gibsons film ”The Passion of the Christ” handlar om hur Kristus led och offrade sig för de sjuka, fattiga och utstötta, för att ge alla frid och förlåtelse. Kristus var passionerad av sanningen och av en fullkomlig kärlek till nästan. Han kunde inte acceptera falskhet och likgiltighet hos troende människor. Lidandet, ångesten och ondskan bara ökar i vår närhet. Det besinningslösa våld och den nöd som finns i familjerna idag skrämmer och upprör oss. Det verkar som om samhället kommer till korta. Nu debatterar de politiska partierna som bäst om hur man skall få äldreomsorgen att fungera. Vi kan som kyrka och församling inte enbart göra undersökningar om nöden och informera om att vi finns till. Det är ett halvhjärtat alternativ och det är en orsak till att folk lämnar kyrkan och församlingarna. Vi kan inte heller delegera vårt engagemang enbart till diakonissorna. Det räcker inte. Kristi kärlek tvingar oss alla att handla konkret och gå ut till våra lidande medmänniskor. En växande församling har medlemmar som är passionerade och villiga att uppoffra sig för andra. Jag önskar Dig en välsignad höst med ett passionerat engagemang! BENGT LASSUS, kyrkoherde, sensommaren 2012

”Jag tror, därför förundrar jag mig inför tillvaron.” Ju mer jag upplever livets innersida desto mer hemlighetsfull och fascinerande blir Gud, ty Han är grunden för allt som är till. Gud kommer till oss från en utlovad framtid med hopp och frälsning (Rom 15:13). ”Jag tror, därför hör jag.” Tron kommer av ordets hörande (Rom 10:17). Bibeln är Guds tilltal till oss på ett mänskligt språk och Hans indirekta uppenbarelse av sig själv för oss. Gud älskar världen och gav oss sin Son. När jag öppnar mig för Honom och erkänner vem jag är, får jag höra förlåtelsens ord i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Genom att höra evangelium och avlösningen vederkvicks samvetet och fattar tröst. ”Jag tror, därför talar jag” (2 Kor 4:13). Jag talar inte om mig själv utan om Gud och Hans befriande sanning: Den ursprungliga enheten av sanning och frihet i Gud. Den får vi inte hantera vårdlöst utan endast vila i. Att vila är att förtrösta på hans löften även i det djupaste mörkret. ”Jag tror, därför tänker jag.” Jag tror för att förstå det otroliga: Att livet har en mening och det är livet självt som gåva av Gud. Tro och reflektion kompletterar varandra till en större förståelse av hel(ig)heten: Gud som alltings ursprung och slut. ”Jag tror, därför ser jag skillnaden mellan himmel och jord.” Vi skall vara människor och inte Gud, säger Luther. Guds Ande genomsyrar både himmel och jord så att vi kan ana något av det som för oss är omöjligt att begripa. Andens frukt är att tro löftet om: ”Nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Petr 3:13). ”Jag tror, därför har jag hopp.” Tro är att låta Kristus gå före oss i världens nödlägen och ända in i evigheten. ”Jag tror, därför handlar jag.” Tron ger kraft att handla och ta ansvar där det mänskligt sett är hopplöst. ”Jag tror, därför är jag en ny skapelse” (2 Kor 5:17). Jag är en del av de heligas gemenskap där jag varje dag får leva av syndernas förlåtelse och får kraft att växa i tron. ”Jag tror, därför lider jag”. Jag lider när jag ser bristen på kärlek och omsorg orsakad av själviskhet och otro. Jag lider när det som ska vara gemenskap utesluter de svaga. ”Jag tror, då det är mitt hopp”. Jag tror inte av egen förmåga utan den Helige Ande har kallat och upp- lyst mig att se vem Jesus är och vad han gjort för mig i sitt liv, i sin död och uppståndelse. Därför får jag varje dag ny nåd att stiga upp och möta dagens utmaningar. Att inte tro verkar omöjligt för mig. Att tro är mitt enda hopp. OLA BYFÄLT

Finns det några paralleller mellan valet av republikens president den 5.2 och valet av medlemmarna till kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet, som valdes den 13.2? Det är alldeles klart att våra etiska och moraliska värderingar starkt har påverkat båda valen. I en demokrati får man finna sig i att alla inte tycker som man själv. Med jämna mellanrum konfronteras helt motsatta åsikter och alla vill få sin vilja igenom. I vårt kristna och demokratiska land talar vi både med stolthet och tacksamhet om att vi i toleransens namn skall och bör respektera varandras åsikter. Det visar sig i praktiken att det inte alltid är lätt. När åsikterna bryter sig mot varandra går det lätt så att toleransen får vika. Det var visst någon känd finlandssvensk påverkare som har myntat uttrycket: ”Den nya toleransen kan vara mycket intolerant.” När vi diskuterar värderingar handlar det ju mycket om vad som är rätt och sant och här går ju tolkningarna mycket isär. Frågan inställer sig: Vad är det som formar vårt tänkande? Det är alldeles klart att det finns både skrivna och oskrivna kriterier som formar våra värderingar. Som medlemmar i både staten och kyrkan är vi bundna av både grundlagen och Bibeln men vi påverkas mycket av den allmänna opinionen och diskussionen i medierna. I en demokrati och en rättsstat finns det en vilja och en strävan att göra det som är rätt och sant och som gagnar den enskilde. Det här gäller inte bara just nu utan det har under historiens gång varit en viktig princip. När vi tittar i historiens backspegel ser vi att det har hänt, både en och två gånger, att en stat, dess ledning och intelligentia har gått vilse. Man har skickligt manipulerat folket och den allmänna opinionen. När vi ser på misstagen och de ödesdigra konsekvenserna frågar vi: ”Hur kunde detta ske?” Som exempel kan vi nämna de rätt färska etniska konflikter och utrensningar som vi sett i både Europa, Afrika och Asien under de senaste femtio åren. Eller varför inte nämna våra egna konflikter och övergrepp från vårt eget inbördes- och frihetskrig. Jag tror att ingen nation eller något folk går fri från faran att i toleransens namn förtrycka eller utesluta grupper med vissa åsikter. Både statens och kyrkans riksdag (det nyvalda kyrkomötet) har i dagens läge möjlighet att köra över det som man anser är obekväma åsikter. Här finns en inbyggd konflikt mellan majoritetsbeslut och det som den kristna kyrkan med stöd av skrift och tradition har stått för i århundraden. Sauli Niinistö lovade genast efter att han hade blivit vald till republikens president att han skulle ta sig an den utslagna minoriteten i vårt land. Han sade också att han vill vara hela folkets president trots att drygt en tredjedel av väljarna var av annan åsikt. Månne kyrkan idag står inför samma utmaning. Många medlemmar som inte syns i vår verksamhet hör till dem som har det svårt och behöver vår hjälp. Nu måste vi skrida från ord till handling. Vi som medlemmar i Petrus församling kallas nu mer än någonsin att möta vår nästa. Kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet, har också ett stort ansvar: att respektera olika åsikter och samtidigt att hålla fast vid det som sedan århundraden har varit kyrkans tro och bekännelse. Kyrkan och församlingarna är framför allt bundna till Skriften som ju är den högsta normen för tro och lära. Den demokratiska processen kan inte tänja Skriften hur som helst. Må vi leva och lära både i sanning och kärlek. BENGT LASSUS kyrkoherde, vintern 2012

Födelseort Jakobstad. Stämplad för livet, brukar min far säga. Lyckligtvis fick jag också växa upp i staden. Min första kontakt med församlingen var för-samlingens barnklubb. I Vestanlidsgården stiftade jag bekantskap med Barnens bibel och på flanellografen berättades om Jesu liv. Fröet för min tro såddes. Efter konfirmationen blir det hjälpledarutbildning. I vår Veta mera-grupp är det ständiga temat Äta mera. I skolan går jag med i Kristliga skolungdomsgruppen, ett litet men tajt gäng. Vi åker bland annat på en skidresa, det är en brokig skara som njuter av backarna i underkylt regn och vinande vindar. Gemenskapen tillsammans är verkligen fin och speciell. Vid sidan av skolan hann jag också spela i band. Ett par år i kristna ungdomsorkestern Tinnitus gav möjlighet att se världen. Vi nådde Kristinestad. Som basist borde det inte ha varit så krävande men då genren är progressiv metal måste man kunna räkna till både fem och sju. Jag har alltid vetat att jag vill bli läkare. På andra försöket kom jag in på Helsingfors universitets medicinska fakultet. Som återflyttare till min moders hemstad hade jag inte nån given gemenskap att ty mig till. En gång på tåget till stan träffar jag Mikko. Han leder SLEYs ungdomsgrupp som samlas i Berghäll. De flesta andra går ännu gymnasiet. Pyhän Sydämen kappeli blir stället att träffa kompisar. SLEY-kontakterna leder till att hålla vittnesbörd inför hundratals åhörare på festivalen Maata Näkyvissä i Åbo. Jag sade ungefär ”ställd inför valet så valde jag Gud”. Nu har min syn på kristendom breddats. Från attha haft en ganska hård, bipolär världssyn har nu ett brett spektrum uppenbarats. Att vara kristen innebär olika saker för alla. Alla kristna är individer, och lika värda just därför. I jobbet som läkare upplever jag att förverkligar det dubbla kärleksbudet. Min nästa kommer i många skepnader, flykting från Mellanöstern eller missbrukande, tandlös 35-åring. Att lyssna och ge tid är det viktigaste. Tid, som i vårt resultatinriktade samhälle nedprioriteras och blir den största bristvaran. I mitt jobb kan jag tjäna Herren. Med glädje. På denna resa, från Jakobstad till huvudstad via Pyhän Sydämen kappeli och Lekholmen, från gemenskap till gemenskap – hur kunde jag låta bli att tro? Gud är min curlingförälder. KLAUS ÖSTERHOLM

Citatet tillskrivs den grekiske filosofen Herakleitos (540–475 f.Kr.) som menade att livet är som vattnet i en flod som ständigt förändras. Och visst har de senaste månaderna aktualiserat detta 2500 år gamla citat: ”Allt förändras” eller ”Allt flyter”. Speciellt de gamla länderna och kulturerna kring Medelhavet kämpar just nu med en svår politisk och ekonomisk turbulens. Hela Europa, ja hela finansvärlden, håller andan medan de rika ländernas ledare försöker få ekonomin att stabilisera sig. Misslyckas de sköljer skuldvågen över oss och då är risken stor att vi flyter ut i ett ekonomiskt kaos med personliga tragedier för miljoner människor. Varför har det gått så här? Dels har den egoistiska jakten på rikedom lett till att vi lever över våra tillgångar. Dels har vår gamla länder sekulariserats till den grad att vi lever enligt den moral och den etik som passar oss. Och Guds tio bud tar vi lätt på. Panta rei – allt förändras och allt flyter mer och mer på moralens och etikens område. Det ligger nära till hands att tänka på bibelordet ”vi har här ingen varaktig stad”. Vi kan inte på detta jordklot bygga en helt rättvis och trygg värld. Vi kan inte helgardera oss mot ekonomiska kriser, krig eller svåra naturkatastrofer. Det har vi sett det senaste decenniet med tsunamin, krigen i bl.a. Irak, Georgien och Afghanistan. Det är en cykel som på olika sätt återkommer. Vi får i stället se fram emot det eviga livet. Det kristna hoppet om en skön, ny värld med evig fred och evigt liv hör till kärnan i den kristna tron. Men leder det till att en kristen inte vill eller kan göra något för att skapa en bättre värld? Allt får flyta ut i ett allt större kaos? Jesus från Nasaret visade att vi inte får vara likgiltiga och passiva. Han visade att Guds rike är nära. Han mötte världen och människorna med Guds kärlek. Han förlät människorna deras synder. Han helade deras sjukdomar. Han gick i närkamp med människors girighet och avundsjuka. Han mötte de utslagna och utstötta, kort sagt han älskade sin nästa. Han visade att vi inte får leva hur som helst. Det dubbla kärleksbudet om att älska Gud och älska sin nästa gällde då och gäller idag. Allt får inte flyta. Jesu undervisning har förändrat samhällen. Den tvingar oss till att tänka på vår nästa och till att leva ett enklare liv. Som Skriften säger: ”Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda med det.” Därför är det viktigt att vi nu under adventstiden tar Jesu ord på allvar: Guds rike är nära, gör bättring och tro evangelium. Vi måste vända om och bekänna våra synder. Vi kallas idag att arbeta för ett rättfärdigare samhälle och hjälpa vår nästa. Men trots våra ansträngningar kan vi aldrig skapa något paradis här. Jesus föddes en gång i Betlehem för att vi framför allt skall få upp ögonen för att var och en som tror på honom skall få ett evigt liv. Mycket förändras och flyter men adventstidens budskap om Konungen som kommer och julens evangelium om barnet i krubban förändras inte. Profetian i Jes 9:2 gäller oss alla! ”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram.” Jag vill önska er alla en Välsignad Adventstid, En Fridfull Jul och Ett Gott Nytt År! BENGT LASSUS, kyrkoherde, hösten 2011

Att tro är att ha fått en gåva. För någon kan det här låta som om troende mänskor skulle leva på en annan planet. Jag är uppvuxen i en kristen familj och tron har alltid funnits med i mitt liv. Jag har för min del svårt att föreställa mig ett liv utan utan Gud, att i stället tro t.ex. på “The Big Bang“. Tidigare, under studieåren och som yngre vuxen, diskuterade jag ofta med icke-troende vänner. I timtal gick argumenten fram och tillbaka: tro eller inte tro? Idag skulle jag inte ha samma iver eller uthållighet att diskutera, utan vill hellre i all enkelhet bara dela med mig av mina erfarenheter. Jag vill berätta vilken oerhörd rikedom relationen till Gud är i mitt liv. Herren är medelpunkten i mitt liv. Från honom utgår allt annat och alla andra relationer. Livet faller på plats. Att leva i en nära, daglig relation med Jesus, den Uppståndne, kungarnas Kung och herrarnas Herre, är för mig att stå på den stadigaste klippa som finns. Att hitta dit är att hitta hem. Jag som har fått tron med modersmjölken har alltid vetat att den klippan är det bästa och tryggaste stället att stå på. Min grundinställning har varit: ”Bäst att jag hålls här!” Jag visste ju också från tidig ålder hur det enligt Bibeln förhåller sig med att komma till himlen, att Jesus är vägen. Men nu, under de senaste tre åren, har något hänt med min tro. Den har så att säga flyttat från huvudet till hjärtat! Vilken gåva! Jag hade ingen aning om vad jag tidigare gick gått miste om. I stället för att tänka “bäst att jag hålls här”, säger jag nu: ”Åh, vad underbart att vara här!” För ingenting i världen vill jag bort från denna nära relation till Herren.” Den som söker, han ska finna. Vägen är öppen. Och vem skulle egentligen inte vilja hitta hem? Herren Jesus är den vi är skapade att leva med. Undra på att det känns som att vara hemma … Han är en realitet, inte bara någon som en gång har existerat här på jorden. Han lever idag. Jag känner Honom. Därför tror jag. INGRID RISKA

Den nordiska välfärden och tryggheten naggas i kanterna. Den globaliserade ekonomin delar lätt in människorna i ett A- och B-lag. Dödskjutningarna skakar rejält om oss. I princip kan det smälla var som helst trots att säkerhetspolisen försäkrar att inga kopplingar finns till vårt land. Det blir svårare att hålla fast vid talet om det öppna och trygga samhället. Samtidigt är det helt klart att vi på alla nivåer vill arbeta för det. När vi råkar ut för kriser av olika slag brukar tron på Gud bli mera aktuell. Folk söker sig till kyrkor och kapell för att dela varandras sorg genom att gråta tillsammans och söka tröst hos Gud. Samtidigt hänger den genom alla tider aktuella frågan i luften: Var fanns Gud när det här fick hända? Eller konfirmandernas formulering: Om Gud är allsmäktig och lät det här hända så är han varken kärleksfull eller allsmäktig? Någon kanske försöker svara genom att säga att det är nog bäst att inte blanda in Gud i den här frågan eller alternativt: Det onda och destruktiva finns nu en gång för alla här i världen. Vi får, liksom människor i alla tider gjort, finna oss i att ondskans konsekvenser kan vara mycket ödesdigra. Men de svaren löser inte vårt trygghetsbehov och svarar inte heller på frågan om vi alls kan lita på att Gud griper in i vår situation. Människor har i alla tider tvivlat på Guds kärlek och ifrågasatt honom som en garant för vår trygghet. Det är ingenting nytt att vi inte har förtroende för Gud. Jag kommer ihåg en fråga som jag fick inför min prästvigning för snart fyrtio år sedan. Vad är egentligen tro? I vårt samtal kom vi till att problemet och grundsynden är att vi inte har förtroende för Gud. Vi både ifrågasätter hans existens och hans förmåga att garantera trygghet och hjälp i vårt liv. Så är fallet med de flesta av oss, men kanske inte så för Bibelns troshjältar . Men det gällde nog också Bibelns kända profiler, de som tidigare hade sett hur Gud hade gripit in i deras liv. Låt oss ta ett par av Gamla Testamentets mera kända trosprofiler Gideon och Mose. När de fick viktiga ledaruppdrag av Gud började de genast protestera. De ifrågasatte Guds kompetens att leda dem och ge dem den framgång de behövde. Gideon satt på natten ut ull på marken och sade att om ullen på morgonen är daggvåt men den omgivande marken är torr så kan han tro och lita på Gud. På morgonen var ullen full av vatten och marken torr. Ändå ville han upprepa testet men tvärtom så att ullen skulle vara torr och marken våt. Efter de här två testen fick han mera tro på Guds möjligheter. Troshjältarna tvivlade men lärde sig småningom att lita på Guds närvaro och hans omsorg. Jag tror att vägen till tro och trygghet på Gud inte är rak och lätt. Att tro på Gud är också att våga gå i närkamp med oss själva och våra tvivel. För de flesta männskor växer tron fram så småningom. Tron behöver tid för att bli starkare. Trosvägen är ibland knölig och svår men jag har fascinerats av att jag mer och mer vågar lägga mina bekymmer i Guds hand. Det betyder inte att Gud löser alla våra problem. Vi får inte svar på våra tvivel på en gång. Men när vi upplever ett litet vardagsunder växer också vår tro på Guds möjligheter. Jag utmanar dig att som Gideon att pröva Gud med dina frågor och dina tvivel. Gud kan ge oss mera än vi anar. Han kan vara garanten för en större trygghet i en allt osäkrare värld. Jag önskar att vi i Petrus tillsammans kan vandra vidare och uppmuntra varandra att tro. Jag vill arbeta för att vår verksamhet och vår församlingsgemenskap gör Gud mera verklig och personlig. Jag vill önska dig och dina närmaste en fin och välsignad höst! BENGT LASSUS, kyrkoherde, sensommaren 2011

Varför är du Kristen? Inför den frågan blir jag först något villrådig. Svaret beror på sammanhanget där frågan ställs. I en omgivning utanför Finland där det finns flere religioner och där religion är accepterad i samhället känns det lättare att svara. Svaret behöver då inte vara så sofistikerat. Ofta är den som frågar religiös och kanske något nyfiken på en främmande religion. I Finland kan det vara svårare. Begreppet Kristen uppfattas här på olika sätt. I så kallade kristligt aktivt troende och utövande kretsar använts ordet Kristen något provokativt för en människa som tar sin tro verkligen på allvar. Då alla kristligt döpta i befolkningsbeskrivningar kallas kristna och i allmänhet uppfattar sig som sådana, kan nämnda begränsning av termen “Kristen” upplevas provokativ eller direkt sårande. I dagens sekulariserade Finland bemöts en aktivt utlevd kristendom ofta synnerligen aggressivt eller förklenande och därför kan jag i dessa sammanhang vara på min vakt och försöka formulera mig på ett övervägt sätt. I värsta fall ställs frågan då jag gjort något eller uttryckt mig på ett sätt som ger anledning till kritisk förundran. Då är det svårt att komma med fromma förklaringar. Det finns otaliga människor som kan ge dramatiska och medryckande svar på frågan om varför de är troende. Enligt väckelsekristen terminologi kallar man en sådan människa väckt och omvänd. En människa kan i sitt liv ha hamnat i en destruktiv återvändsgränd och Kristus har varit utvägen ur träsket. Det kan också vara att man varit en rabiat motståndare till allt kristet, men att någon händelse har fått en på helt andra tankar. Det mest dramatiska historiska exemplet är den blivande aposteln Paulus upplevelse på vägen till Damaskus. Ett möte med en djupt troende människa har kunnat öppna ögonen för en aktivare kristendom. Någon kan ha börjat läsa Bibeln, vars budskap har förändrat hela människan. Det finns också en hel del litteratur som kan ge insikt. Den norska professorn Ole Hallesby har till exempel skrivit en bok Varför jag är en Kristen som, åtminstone på 1960-talet men också senare, har gjort stort intryck på unga kritiska människor. I synnerhet i anglosaxisk kristen andlig litteratur förekommer böcker där man med rationella argument visar vägen till aktiv kristendom. På frågan varför jag är en Kristen kan jag inte skryta med någon dramatisk berättelse om ett uppvaknande i likhet med Paulus på vägen till Damaskus. Orsaken till att jag vill vara en troende Kristen, för vilken kristendomen är det viktigaste i livet, är helt enkelt ett resultat av kristet söndagskolarbete, ungdomsarbete och studentarbete och läsning av Bibeln. Den tankevärd jag då kom in vill jag aldrig ge upp. Kristendomen ger ett sådant helhetsperspektiv på livet att varje dag känns meningsfull. Mitt exempel visar betydelsen av kristet barn-, ungdoms- och studentarbete. Den nuvarande utvecklingen i Finland på dessa områden är därför sorglig. Hur kan jag då som högt utbildad människa tro på den bild av verkligheten Bibeln ger? Mitt svar blir troligen en besvikelse för den som väntar sig något djupsinnigt eller utstuderat rättroget teologiskt. Jag vet faktiskt inte varför jag är en troende Kristen, men jag vill inte överge det! Mitt svar ger jag i form av en primitiv liknelse: Ett barn står vid en golvlucka. Far står under luckan, men det är så mörkt under golvet att barnet inte kan se fadern, som ber barnet hoppa ner i det mörka hålet. Barnet litar så mycket på fadern att det hoppar och fångas upp i faderns trygga famn. Så primitivt och dunkelt svarar jag på frågan varför jag är en troende Kristen! KARL VON SMITTEN med.o.kir.doktor mångårig aktiv i Lukas