Att tro på slumpen…

Skrivet av Kansliet på Postad i Därför tror jag

Göran.Linden ”Att tro på slumpen kräver större tro än att tro på en Skapare”

Jag hör till dem som vuxit upp i ett kristet hem med troende människor runt mig. Som barn var det helt självklart att tro. Bönens makt visade sig helt konkret för oss via en händelse som inträffade i Böle by i Närpes under fortsättningskriget, sommaren 1943. Till följd av småpojkars lek med tändstickor uppstod en eldsvåda i en ria väster om landsvägen (dåtida riks-åttan). Det blåste hård nordlig vind och elden spred sig till alla hus på västra sidan om vägen. Husen brann upp – utom ett – som fortfarande står kvar mitt emot min mosters gård. I det lilla huset bodde en äldre kvinna som var baptist. Hon vägrade att lämna sitt hem trots branden och satt inne i huset och bad. Elden gick runt hennes hus som blev oskadat.

I skriftskolan och vid konfirmationen blev det att fundera djupare och jag blev tvungen att ta personlig ställning till vad jag tror på.

Livet är ju ändå inte så enkelt och jag, liksom mången annan, konfronterades under studietiden med ateistiska tankegångar: Inte kan ju en modern människa tro på högre makter! Men jag såg hela tiden omkring mig människor som hade upplevt vad tro kan åstadkomma. De hade haft andliga upplevelser som inte kunde förklaras med mänskligt förnuft. När jag själv har haft svårigheter i livet har jag upplevt att bön och de troendes gemenskap har hjälpt mig.

Jag, liksom alla sökande och tänkande människor, har konfronterats med de naturalistiska, biologiska tankegångarna, att livet och i sista hand människan, har uppkommit av sig själv utan en Skapare. Personligen har jag kommit fram till det att den första organiska substans som hade förmågan att duplicera sig själv, inte har kunnat uppstå av en slump. Det krävdes ett så otroligt samspel mellan olika ribonukleinsyror att det krävs större tro av den som tror på slumpen än den som tror på en Skapare. Första Mosebok är inte skriven som en lärobok i biologi utan för att vi skall förstå vem som ligger bakom allting. Hur arterna sedan uppkommit är Guds hemlighet. Tidsangivelserna uppfattar jag som närmevärden (av vilka vårt vetande är fullt med).

På äldre dagar har jag tryggt fått vara i Guds hand och tagit emot det som kommit.      
Läs mer

Det bästa, tyngsta och mest befriande jag äger

Skrivet av Kansliet på Postad i Därför tror jag

Så länge jag kan minnas har min tro på Gud funnits där. Jag kan väl säga att jag fått någon slags kristen uppfostran under min barndom. Kanske en av de största orsakerna jag har fått bibehålla min tro har varit på grund av min nyfikenhet och vetgirighet som jag likväl som min tro har haft så lång tid jag kan minnas. Jag minns t.ex hur jag läste religionsböckerna på lågstadiet hemma och visste allt vad som skulle hända före vår lärare hann berätta om dem. Barnens bibel läste jag flera gånger som åttaåring och jag minns hur jag brukade ”undervisa” några av mina kompisar under eftistiden.

Kanske var det på trean i lågstadiet som en gideonit som kom på besök och gav ett gratis litet nya Testamente. Jag blev mäkta förvånad över att få en bok gratis och började ganska snabbt lusläsa den. Först förstod jag inte varför det fanns fyra evangelier och tänkte att det är ju onödigt att det finns samma historia fyra gånger i en bok; fast de hade lite nyansskillnader. I Nya Testamentet fanns det en aftonbön som Luther hade skrivit, den lärde jag mig utantill, samt de tio budorden. Jag minns hur jag citerade från dem när någon av ”tuffisarna” på skolgården gjorde orätt, t.ex när någon  svor sade jag ungefär att ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan om mig”, varvid skolkamraterna hånskrattade åt det konstiga språk som jag citerade.

Min barnatro varade ända tills skriftskolan som jag gick 2006, där jag fick undervisning. Jag kom till skriftskolan med den insikten att ”jag vet ju allt om det här med Gud så jag behöver säkert ingen undervisning”, jag hade ju studerat allting själv! Jag hade fel.

axel Undervisningen gav sin frukt, jag brukade ifrågasätta våra präster och talade mycket med dem. Jag märkte steg för steg att min tro var baserat på en visshet om att ingenting kan ju existera eller ha någon mening om Gud inte finns. Så jag var bergfast på att Gud var där och naturen tyckte jag talade sitt tydliga språk för mig om Hans existens. Men det fanns en sak som fattades, jag hade missat den viktigaste poängen med allt som stod i Nya Testamentet, om det nya förbundet, om det otroliga Gud har gjort, att Han har vandrat här på jorden som Jesus Kristus. Hur kunde jag missa det? 

Så jag fick möta Jesus, tillsammans med troende i församlingen. Jag är fortfarande lika vetgirig, och just nu vill jag lära känna honom, och det har jag fått göra steg för steg med de bästa bröderna och systrarna jag har i Kristus och i min församling. Jag får ständigt bli påmind om det otroliga hur Jesus förändrar människor konkret, vittnesbörd om helande, fysiskt och psykiskt. Den levande tron på Jesus är det bästa, tyngsta och mest befriande jag äger som ingen och inget kan ta ifrån mig, därför tror jag.
Läs mer

En tro med rötter

Skrivet av Kansliet på Postad i Därför tror jag

För mig har tron funnits med i hela mitt liv.Maria Sten Jag blev döpt då jag var en månad och då började mitt liv som kristen. I mitt barndomshem bad vi aftonbön och bordsbön, vi bad när någon var ledsen, rädd eller glad. Vi bad för andra och varandra och andras bön för mig har också burit mig. Tron är på samma gång både lika självklar som att andas och ett mysterium som inte helt och fullt kan förstås eller förklaras. Den är det som definierar och formar mitt liv, hur jag ser på mina medmänniskor, vår miljö, vår värld, på mig själv. Kort sagt: tron på Gud som Fadern, Sonen och den Heliga Anden.

Det finns sådant i den kristna tron som går att förklaras, men också sådant som är och förblir ett mysterium. Då blir tron tillit. Tillit till Gud som är större än både min tro och mitt tvivel, tilliten till en Gud som är helig och som är kärlek. Tilliten till Gud som blir en sårbar människa. ”Ingen annan Gud har sår” skriver Ylva Eggehorn i en dikt. Under åren har frågorna, protesterna och tvivlet också varit en del av min tro. Jag har märkt att Gud också håller för det. Som präst får jag också i möten med människor upptäcka hur många har något som jag kallar tro och längtan. En tro på Någon större och en längtan efter någon som bär. En av mina favoritpsalmer i vår psalmbok är nummer 432. Den är skriven av Ylva Eggehorn för oss alla som tror och tvivlar:

Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig nu när du går. Din ensamhet har stränder in mot ljuset. Var inte rädd, i sanden finns det spår.

Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn. Du ser den inte nu, men färdas dit. En dag skall du bekänna högt hans namn, hans kärleks frid som ingenting begär.

Du är på väg. En dag blir natten vit. En dag och stjärnor växer ur hans famn. Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn. Du ser den inte nu, men färdas dit.

 

Läs mer

Faddrarna förde mig till kyrkan

Skrivet av Kansliet på Postad i Därför tror jag

Min mamma bar mig till dopet på sin 25-årsdag i farföräldrarnas gård och jag fick farfars namn i repris. I samma veva blev jag namne med Jesu lärjunge som med något bristfällig bibelläsning har fått tilläggsnamnet Tvivlaren. Men jag tvivlar inte på mitt dop, jag har bland annat faddrar som kan övertyga mig om att jag har blivit döpt i den Treeniges namn med rent vatten som Jesus själv i Skriften och den allmänneliga kyrkans tradition föreskriver. Som ett slags dopuppgift tog båda mina faddrar mig nån gång till kyrkan när jag var under skolåldern. En familjehistoria som berättats åt mig gör gällande att en gång när jag sov över hos min moster som var också min gudmor, hade jag bara gummistövlar med mig så det blev en kyrkfärd med gummistövlar. Vid nattvardsbordet fick jag ta emot Jesu välsignelse trots stövlarna.
Från skolåldern har jag redan egna minnesbilder. Jag minns prostinnan, kyrkoherdens trygga hustru, som var min lågstadielärare i två år på mellanklasserna. Hon lärde mig att be. Jag började be aftonbön. Jag fantiserade i min aftonbön hur änglarna lade sina beskyddande vingar ovanför min säng. Senare har jag lärt mig att änglarna inte alls har vingar men att Jesus har vingar och vill samla till sig Guds barn (Matt. 23:37)
Redan tidigare hade jag fått en skolpsalmbok med mjuka grå pärmar så att den aldrig i världen skulle ha ett lockande utseende! Men under skriftskolan lärde jag mig älska psalmbokens andliga skatt och musikaliska pärlor. Jag fascinerades av kyrkans musik och liturgi. I samband med konfirmationshögmässan glömde jag ändå min redan slitna skolpsalmbok i kyrkan. Följande söndag for jag till kyrkan för att hämta den och sedan satt jag fast där söndag efter söndag, en Jesu lärjunge.
I stor tacksamhet vill jag ge något av det jag fått vidare till mina egna barn. Jag har burit dem alla till dopet, jag ber tillsammans med dem och vi sjunger. Och jag måste till kyrkan så gott som varje söndag även 17 år efter konfirmationen. Jag måste eftersom tron på Jesus är färskvara och den andas i psalmerna, gemensamma böner, predikan och framför allt i nattvarden: ”Kom du med mig, min Herre Jesus – – kom och följ varje steg på vägen, att jag vandrar trygg i frid. Utan dig kan jag inte leva, stanna hos mig i all min tid.” Psalm 511 TUOMAS ANTTILA högstadielärare
Läs mer

En insikt bortom mitt förstånd

Skrivet av Kansliet på Postad i Därför tror jag

Evangeliet är medryckande, men också skrämmande. Tremendum et fascinosum skrev en av kyrkans teologer i tiderna. Det lilla citatet sammanfattar min tro. Det finns så mycket att upptäcka i berättelsen om Kristus, så mycket att förstå och bli berörd av. Hur Kristus uppfyller mer än 300 profetior, hur mänskligheten reagerar på det och hur jag själv reagerar på det. Att citatet just är på latin beskriver också mitt förhållande till evangeliet. Det finns mycket som är svårt, krångligt och som kräver tid och energi för att förstå. Evangeliet utmanar mitt förstånd och min begreppsförmåga. Genom att beröra mitt intellekt, eller nous som de grekiska kyrkofäderna skulle ha sagt, kan också mitt hjärta bli berört på djupet. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig på djupet eftersom jag inser vad evangeliet betyder. Inte enbart de medryckande berättelserna, inte enbart undren utan att det verkligen är universums ur-orsak som gett sig till känna. Detta transcendenta mysterium har som ett tveeggat svärd blivit immanent i mitt nous och sjunkit ner i mitt hjärta och därigenom låtit det bli upprättat. Evangeliet har berört och skrämt mig så djupt att det drivit mig ut på äventyr och spännande uppdrag. Studierna i teologi har gett mig redskap att genom det dogmatiska förstå verkligheten. Genom de andliga upplevelserna får dogmatiken igen bli verklig och levande. Denna cirkelrörelse har jag försökt förkroppsliga bl.a. i den uppgift jag hade med att koordinera Veritas Forum i svenskfinland. Veritas Forum är en rörelse inom högskolor världen över, med målet att föra in Kristus som ett alternativ i den vetenskapliga diskussionen. Att på ett meningsfullt och respektingivande sätt presentera evangeliet som något verkligt i dialog med professorer och andra lärda. Efter prästvigningen har dogmatiken blivit mer levande och jag är tvungen att utmana mig själv i att gestalta min förståelse för andra. Jag blir varje gång lika häpen över vilken kraft det finns i bönen, i att förverkliga evangeliets kraft och i att skänka större insikt i evangeliet. En insikt som går bortom mitt förstånd, mitt nous. Teolog är den som ber, och ber är den som är teolog, sade en av kyrkofäderna en gång. Ännu hundratals år senare har jag funnit att det stämmer. Den insikten både fascinerar och skrämmer mig. LINUS STRÅHLMAN
Läs mer

Tron gör allting bättre

Skrivet av Kansliet på Postad i Därför tror jag

Jag har valt att tro eftersom tron ger mig en grund som belyser och förstärker allt det jag försöker förstå med mitt intellekt eller uppleva med mitt hjärta. För mig är tron som ett bedömningsredskap för livet som ger mig djupare kunskap om min tillvaro och avslöjar mer skönhet. Att tro på en kärleksfull Gud gör helt enkelt allting bättre: svarta hål, ma- tematik, evolution, bergs- bestigning, uppoffringar och kärlek blir inte bara vackra ting i sig, utan liksom reflektioner av Skaparens perfekta personlighet. Min tro har alltså gjort min värld både begripligare och vackrare. Jag började njuta av vetenskap i rätt unga år: jag läste varje bok jag kunde komma över och lät mina tankar färdas över universums enorma vidder och genom dess spännande komplexitet. Ibland kom en flyende känsla av upprymdhet över mig, världsaltet kändes samtidigt så vackert och så hemskt att jag ville gråta. Senare kom jag att uppleva något liknande när jag försökte förstå det skenbart motsägelsefulla i att en kärleksfull Gud kan tillåta lidande och våld i världen. Svaret fanns så perfekt uppenbarat i den uppoffring som Kristus gjorde för oss, men det hela lät sig inte greppas av mitt intellekt.
Min tro fick antagligen sin början tack vare de bibelhistorier som jag lärde mig via mina föräldrar och i söndagsskolan. Som barn kunde jag uppskatta skönheten och kraften i berättelserna utan att nödvändigtvis behöva förena dem med erfarenhet. Och när jag var gammal nog att börja ifrågasätta min tro kände jag redan till så mycket av Guds budskap att jag upplevde det som både konsekvent och tillförlitligt. Jag kommer inte ihåg att jag någonsin skulle ha tvivlat på Guds existens, men jag har tidvis känt ett stort behov av att få göra saker på mitt eget sätt och låta Gud och hans kyrka pyssla på med sitt. Under en tid av mitt liv kändes kyrkan allt annat än inspirerande. Det har alltid funnits en stark längtan hos mig att få vara ”självförsörjande”, att få klura ut saker på egen hand och att få vara säker på mina egna förmågor utan att behöva be om hjälp. Men en dag insåg jag att jag inte riktigt var den fina mänska som jag trodde att jag var. Jag blev slutligen ångerfull inför Gud. Jag måste acceptera att jag behövde en personlig och kärleksfull Gud som både kunde acceptera mig sådan jag var och som kunde forma mig till den man jag ville bli.
Jag fortsätter att tro på en kärleksfull Gud eftersom jag har upptäckt att han varit med mig både i tider då jag behövt Honom och i tider då jag inte ens velat kännas vid Honom. När jag ser tillbaka förstår jag att min glädje blivit djupare då jag prisat Honom och att mina bördor blivit lättare då jag delat dem med Honom. Vetenskapen som jag studerat har han gjort vackrare och mer majestätisk. Bergen jag vandrat på likaså. Mänskorna jag möter framstår som mera älskvärda när jag inser att de är gjorda i Hans avbild. Tyvärr låter jag mig ofta distraheras från min tro och går tillbaka till att försöka leva för egen maskin. Men varje gång min tro prövas finns Han där.
fil. dr CRAIG PURDIE är nyzeeländare bosatt i Finland. Han har jobbat som militärvetenskapsman och gjort isforskning på Antarktis.
Läs mer

Tron valde mig!

Skrivet av Kansliet på Postad i Därför tror jag

Jag har alltid trott på att det finns en Gud. Som barn betydde det att jag tänkte mig en medelålders man med tjockbågade glasögon som vakade över mig någonstans bakom molnen. Jag har ingen aning om när jag första gången reflekterat över detta, men min kristna uppfostran har säkert satt sin prägel på mina tankar. När jag var 12 år gammal blev mina föräldrar aktivare inom församlingen och vi började besöka kyrkan regelbundet. Det här kombinerat med att jag gått i församlingens barnklubb gav mig tidigt en bred kunskap om kristendomen, om Gud och om Jesus. Skriftskolan kom och gick, men jag upplevde inte någon markant förändring i min tro. Jag blev student, började studera och i något skede kände jag att jag mognat till den person jag skulle vara resten av livet, att själens utveckling hade sett sina häftigaste skeden. På samma gång märkte jag att min tro utvecklats på ett liknande sätt. Jag hade bara vuxit upp, som människa och som kristen. Det kom aldrig en stund då jag skulle ha ifrågasatt Gud. Att jag alltid har trott på Gud betyder också att jag aldrig har gjort ett medvetet beslut att tro, jag har aldrig ens haft ett alternativ. Jag har inte valt tron, utan tron har valt mig.  ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det” (Ef 2:8). Denna övertygelse om att jag inte kan nå fram till Gud av min egen kraft bekräftas också i Johannesevangeliet 6:44: ”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom.” Det är ungefär så det känns, att jag har blivit dragen till Guds närhet och fått bli välsignad på många sätt. För mig är tron på Gud alltså ingenting som är mysigt och trevligt, utan helt enkelt sant. Det är som att tro på att det efter vintern kommer en vår. Om jag skulle försöka övertyga mig själv om att Gud inte fanns skulle jag bara bedra mig själv. Det skulle vara som att försöka övertyga mig själv om att ett plus ett är lika med tre. Av naturen är jag väldigt nyfiken över hur världen fungerar och därför strävar jag efter en så sanningsenlig världsbild som möjligt. Hit hör matematik, fysik, ekonomi, psykologi, historia, biologi och så vidare. Det är oerhört fint att märka hur Gud har skapat världen på ett sätt som gör det möjligt att forska i den. Och att upptäcka att när man studerar djupare så pekar kunskapen i många ämnen på en skapare, på en ordning och på en mening. Värdefullare än all annan kunskap är ändå att veta varför jag finns här på jorden. I denna fråga, den viktigaste någon människa kan ställa sig själv, får jag svar i den tro som är mig given; att Gud har skapat mig till sin avbild, till att göra de verk han har förberett för mig. JAN JÄRVELÄINEN, diplomingenjör i radioteknik
Läs mer

Olika stadier av tro

Skrivet av Kansliet på Postad i Därför tror jag

Om jag hade fått frågan ”Varför tror du?” när jag var sju år, så hade jag nog inte haft något vettigt svar. Den frågan skulle ha känts lika dum som frågan ”Varför äter du?”. Min tro var självklar och naturlig. Jag  trodde för att jag fanns, och för att alla viktiga personer i mitt liv gjorde det. Om någon hade ställt mig frågan ”Varför tror du?” när jag var femton skulle jag haft lite mer att komma med. Jag skulle ha svarat att Jesus är den bästa vän jag har och att jag inte kommer till himlen utan att tro på honom. Jag sa ett ärligt ”ja” till Jesus när jag blev konfirmerad, men så här i efterhand kan man nog påstå att det var en rätt skev bild av Gud jag bejakade. När jag själv ställde mig frågan ”Varför tror du?” i tjugoårsåldern kom jag inte längre undan så lätt. Jag hade så många frågor som jag ville få svar på. Jag ville veta vem Gud verkligen var och vem jag själv var. Jag ville också ta reda på vad som var tillräckligt starkt för att hålla i den tro som jag vuxit in i som barn och tonåring. Jag  läste Bibeln. Jag slukade all andlig litteratur som jag kom över. Jag studerade allmän teologi på universitetet. Jag åkte på konferenser, deltog i bönegrupper, besökte fängelser, hjälpte hemlösa och alkisar på gatan. Jag gick på alla möjliga olika kristna möten. Jag ville ta reda på hur karismatikerna tänkte, hur pingstvännerna, de konservativa, liberalteologerna och anglikanerna tänkte o.s.v. o.s.v. o.s.v… Under den här tiden upplevde jag en väldigt stark kallelse av Gud. Jag blev andedöpt. Jag blev medveten om mina andliga gåvor. Jag blev helad. Jag fick erfara att jag var villkorslöst älskad av honom och att jag hade en uppgift i hans plan. Det kändes oerhört stort, och jag blev helt upp över öronen förälskad i Jesus. Jag sa ett medvetet nej till att följa mina egna ambitioner, och ett helhjärtat ja till att följa den plan Gud har för mig. Idag har jag följt och tjänat Jesus i tio år. Jag njuter allt mer av känslan av att vara villkorslöst älskad och känner en sån frihet över att inte längre behöva vara slav i den här världen, utan ha privilegiet att leva fullt ut i ett andligt rike. Jesus är fortsättningsvis min stora idol och jag har insett att det inte finns någon annan religion, ideologi, rörelse eller något politiskt parti som är mer kapabelt att förvandla världen än Jesus och hans rike. Jag har sett Jesus göra under, bota sjukdomar och förändra människors liv på djupet – och jag längtar så efter att se Guds församling uppnå sitt fulla potiential och förändra den här världen! EVA GÄDDA, copywriter
Läs mer

Tron är logisk, Gud är god

Skrivet av Kansliet på Postad i Därför tror jag

Varför tror jag? En mycket relevant fråga! Det är trots allt min tro som mer än något annat har inflytande över hur jag lever mitt liv, så man kan med all rätt förvänta sig att jag har ett bra svar. Jag tror att det är hälsosamt för var och en att ställa sig denna fråga, eller om man inte tror, fråga sig varför man inte gör det. Jag upplever att det i den västerländska kontext som vi lever i finns en inbyggd skepsis mot tanken på en personlig Gud. Tron på Jesus som personlig frälsare, och framförallt tanken på att det skulle finnas en auktoritet som har inflytande över ens liv är provocerande för många.
När jag reflekterar över min tro finns det utan tvekan en intellektuell dimension som är väldigt viktig för mig. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle tro på en Gud vars existens framstår som en logisk omöjlighet. Men jag upplever det mycket stimulerande att emellanåt lyssna till filosofer som argumenterar för och emot Guds existens: det är i linje med min analytiska läggning och det gör det också lättare för mig att förstå varför folk tror och varför de inte gör det. Tron är ändå mer för mig än ett teoretiskt antagande. Bibeln talar om ett liv i gemenskap med Gud. På samma sätt som en mänsklig relation är rätt fattig utan växelverkan mellan de berörda parterna skulle min tro vara fattig om den byggde enbart på ett intellektuellt antagande. Jag tror framförallt för att jag har sett att ett liv tillsammans med Gud är bättre än ett liv utan Gud.
Jag har märkt att när jag lägger en dag i Guds hand redan från morgonen blir det en bättre dag än när jag försöker leva en dag i tron att jag klarar mig själv. Jag märker att jag är en fridfullare och mera harmonisk medmänniska om jag lever livet tillsammans med Gud än om jag försöker kämpa framåt på egen hand. Man kan alltså säga att jag tror dels för att det framstår som det mest logiska alternativet och dels för att jag har märkt att Gud är god, trofast, tillfredsställande och hjälpande. En fråga som jag ofta ställer mig är om jag tror på Gud för den Han är eller om jag tror på Gud för allt det Han ger mig. Det är på samma sätt som med alla andra relationer. Om jag är vän med någon mest för att det ger mig fördelar kommer den relationen aldrig att vara så innerlig som om jag var vän med någon mest för att han är den han är. Jag hoppas och ber att min relation till Gud är grundad på den Han är mera än på det Han ger mig. Jag hoppas också att min tro gör mig beredd att följa Jesus oberoende av vad det kostar mig.
MATIAS SNICKARS, studerar automations- och systemteknik samt arbetar som ungdomsledare i Petrus församling
 
Läs mer

Ständigt nya upptäckter

Skrivet av Kansliet på Postad i Därför tror jag

Om jag ska förklara min kristna tro och varför jag tror, så kan jag göra det på många olika sätt. Jag kan hänvisa till Bibeln, hur den talat till mig och övertygat mig, eller så kan jag hänvisa till alla möjliga logiska, filosofiska, intellektuella och psykologiska motiv för varför en kristen tro för mig framstår som den mest trovärdiga och plausibla livshållningen av alla till budsstående alternativ av världsbilder. Inte att förglömma alla kristna som genom åren gjort ett djupt och outplånligt intryck på mig och som skapat en längtan efter något mer i livet. En viktig orsak för mig att vara kristen är att kristendomen är en så rik och mångfacetterad tradition och att man kan närma sig den från väldigt olika perspektiv och att den stimulerar mig så starkt på en intellektuell nivå. För mig är kristendomen förutom en hjärtats djupa förtröstan och tilllit till Gud och Jesus, även en oerhört stimulerande tanketradition. Jag skulle vilja veta allt och läsa allt som skrivits om kristen tro under tvåtusen år, men det är en omöjlighet. Det är både glädjande och frustrerande att källan är så bottenlös och att den aldrig kan sina.
En följd av denna insikt är för mig att jag måste försöka vara mycket ödmjuk i mina ställningstaganden i olika trosfrågor. Som yngre kunde jag vara mera självsäker oberoende vad jag trodde, men med åren blir världen och också den kristna världen allt vidare och större på något sätt. Jag har glidit in och ut ur kristen tro flera gånger under min vandring. Jag har också glidit både hit och dit inom det kristna paradigmet. Det märkvärdiga och ibland ganska frustrerande (kanske mera för andra än för mig) är att detta sökande inte verkar ta slut. Jag har därför börja se min efterhängsna ”personlighetsstörning” som någon sorts märkligt kall och uppgift från Gud. Jag försöker trösta mig med kyrkofader Augustinus ord: ”Sök Gud, och när du funnit Gud, fortsätt att söka Honom!”.
En för mig viktig insikt är betydelsen av att binda upp mig själv till ett regelbundet andaktsliv. Hur det andaktslivet ser ut tror jag att varje kristen själv måste avgöra. Det fungerar inte i längden om det inte är rotat i den egna personligheten. Det är andaktslivet som håller tron vid liv. En annan sak som håller tron vid liv är att man på ett sätt som känns naturlig för en själv bidrar till församlingslivet med en egen insats, exempelvis som ledare för en diskussionsgrupp.
För mig är också gudstjänsten och mässan central. Först i mogen ålder upptäckte jag till min egen förvåning att den lutherska gudstjänsten känns betydelsefull, djupt meningsfull och helig för mig.
TOMAS VON MARTENS, vikarierande redaktionssekreterare och redaktör vid Kyrkpressen
page7image74928
Läs mer