En tro med rötter
För mig har tron funnits med i hela mitt liv.
Det finns sådant i den kristna tron som går att förklaras, men också sådant som är och förblir ett mysterium. Då blir tron tillit. Tillit till Gud som är större än både min tro och mitt tvivel, tilliten till en Gud som är helig och som är kärlek. Tilliten till Gud som blir en sårbar människa. ”Ingen annan Gud har sår” skriver Ylva Eggehorn i en dikt. Under åren har frågorna, protesterna och tvivlet också varit en del av min tro. Jag har märkt att Gud också håller för det. Som präst får jag också i möten med människor upptäcka hur många har något som jag kallar tro och längtan. En tro på Någon större och en längtan efter någon som bär. En av mina favoritpsalmer i vår psalmbok är nummer 432. Den är skriven av Ylva Eggehorn för oss alla som tror och tvivlar:
Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig nu när du går. Din ensamhet har stränder in mot ljuset. Var inte rädd, i sanden finns det spår.
Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn. Du ser den inte nu, men färdas dit. En dag skall du bekänna högt hans namn, hans kärleks frid som ingenting begär.
Du är på väg. En dag blir natten vit. En dag och stjärnor växer ur hans famn. Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn. Du ser den inte nu, men färdas dit.