Drömmen om en lyckligare tillvaro och en skönare värld har i alla tider drivit utvecklingen framåt. De som idag är över nittio eller hundra år har bevittnat en teknisk revolution som saknar motstycke i historien, och som helt har förändrat vårt sätt att leva. För drygt hundra år sedan kunde man inte tänka sig att på några timmar resa på semester till Kanarieöarna. På några sekunder kan man flytta över tiotals miljoner dollar från ett bankkonto i London till ett bankkonto i Shanghai. Ett hjärta som slutar fungera kan bytas ut och patienten kan bokstavligen få ett nytt liv. Det som ändå gisslat oss det senaste seklet är de otaliga krig som krävt tiotals miljoner dödsoffer i stupade och civila. Men vi tror att de krishanteringsinstrument som vi har i EU och FN kan ge oss en bättre och skönare värld. Utan att överdriva kan vi konstatera att livskvaliteten på många områden blivit bättre. Också i Afrika och Asien ser vi exempel på länder som fått en högre levnadsstandard och ett bättre liv. Det stämmer att ”Framgång föder hopp” som bland annat den kända släkten Ross i Skottland har som sitt motto. Framgång föder hopp och sporrar människor till nya tekniska innovationer och till att arbeta för fred och trygghet i världen. Vi behöver vara optimistiska. Vi behöver se att svårigheter är till för att övervinnas. Vi behöver lyfta upp mänsklig kompetens. Historien visar oss att människans gissel ofta är en övertro på sig själv. Statsmäns och politiska ledares dröm om det perfekta tusenårsriket och den perfekta människan dyker upp med jämna mellanrum i historien. Gång på gång har våra drömmar gäckats och vi har inte ännu kunnat skapa en ny och skön värld. Det finns en stark dualism i den mänskliga karaktären. Vi är både mycket kunniga och innovativa men samtidigt mycket bristfälliga och svaga. Denna insikt som vi ofta lär oss den hårda vägen hjälper oss att söka utomstående hjälp. Tidigare sade man ofta ”Om Gud vill och vi får leva.” Vi klarar mycket men vi behöver hjälp. Vi skall tro på morgondagen och att det finns en framtid och ett hopp. Vi har inte ännu fått tillvarons alla pusselbitar att falla på plats. Vi behöver räkna med att Gud ser mer och vet mer än oss. Människan är en intelligent varelse, men inte alltid vis. På väggen i festsalen i Svenska Folkskolans Vänners hus G18 i Helsingfors står det: ”Jumalan pelko on viisauden alku” (Gudsfruktan är vishetens begynnelse). Vi behöver både vishet ovanifrån och mycket av Guds kärlek och förlåtelse för att övervinna det som har brustit i våra liv. Att frukta Gud är inte att vara rädd för honom. Det handlar mera om att visa respekt för den Allsmäktige som håller hela världen i sin hand. Vi får be att han leder och hjälper oss att skapa en bättre och skönare värld. Han ger oss hopp för evigheten. Den första påskens budskap om att Kristus är uppstånden förkunnades i en värld och ett samhälle där mänskorna drömde om en bättre värld, men där förtryck, våld och slaveri härjade. Påsken gav de första lärjungarna mod att förkunna det budskap som mer än alla tekniska revolutioner förändrat vår värld. Kristus ger oss vilja att kämpa för en bättre värld och ger oss hopp om ett evigt liv. Att Kristus är uppstånden är också idag den segerfanfar som vår splittrade värld behöver. Det ger oss både framtidstro och evighetsperspektiv. En glad och välsignad påsk! BENGT LASSUS, kyrkoherde, våren 2011

Alltsedan barnaår har jag trott på Gud. Jag har aldrig gått i någon söndagsskola, men jag hade en farmor i Munsala, som var djupt troende. Från henne fick jag säkert en del av min kristna bakgrund. Med mina föräldrar brukade jag varje sommar delta i midsommargudstjänsten i Munsala kyrka, men annars var våra kyrkobesök rätt sparsamma. Som ung student deltog jag sommaren 1962 i ett kristligt studentmöte i Nykarleby folkhögskola, och där kom jag i kontakt med många troende ungdomar. Under min studietid höll jag min kristna tro ganska mycket för mig själv. Det var sällan jag hade tillfälle att diskutera religion med andra. För mig var det kristna kärleksbudet viktigast. Jag trodde på Jesus som Guds son, men vad frälsningen verkligen betydde var inte helt klart för mig. För mig och min hustru var det helt naturligt att barnen skulle döpas i kyrkan och delta i kyrkans klubbverksamhet. Men vi var ganska sällan i kyrkan. På 1990-talet började min hustru delta i Halvar Sandells bibelstudier, och lockade mig att komma med. Därefter började vi också aktivt delta i gudstjänsterna. År 1998 deltog vi i Lukas församlings alfa- kurs, vilket fördjupade min förståelse av den kristna religionen. Nu gick det upp för mig vad det betyder att Jesus Kristus är vår frälsare. Han utgav sig själv för våra synder, till frälsning för var och en som tror. Hur kan man förena kristen tro med naturvetenskap? Som fysiker studerar jag naturen. Många naturvetenskapsmän tror att det inte finns något utanför naturen som vi studerar. Som kristna får vi tro på övernaturliga ting som vi inte kan se. Men också i naturvetenskapen finns mycket vi inte kan se. Ingen har någonsin sett en kvark och ändå tror vi på dem. Tron är därför viktig också i vetenskapen. Hur trovärdig är då Bibeln? Enligt de vanligaste kosmologiska teorierna har universum uppstått genom en explosion ur intet (”Big Bang”). Flera kosmologer har dock påpekat att det finns andra möjliga scenarier. Big-Bang-teorin stöds dock av den kosmiska bakgrundsstrålningen, som man känner till ganska väl. Bibelns ”skapelse-dagar” får man nog tolka som långa perioder, jämför t.ex. ”Ty tusen år äro i dina ögon såsom den dag som förgick i går” (Ps. 90:4). Skapelse och evolution synes inte vara förenliga, men kanske evolutionen är ett av Guds hjälpmedel vid det fortsatta skapande, creatio continua, som den engelska fysikern och teologen John Polkinghorne har föreställt sig. Detta är en fascinerande tanke. TOM SUNDIUS

Det finns en film med ett ganska konstigt men tankeväckande namn: Back to the future – Tillbaka till framtiden. Vid årsskiftet ser vi förutom framåt också bakåt på det gångna året och det som vi har varit med om. Vi gör ett slags bokslut. Vad blev resultatet av år 2010 – blev det på plus eller på minus? Är vi tacksamma över det som har varit och ser vi med tillförsikt framåt på det nya året 2011 eller sitter vi fast i det gamla årets besvikelser och misslyckanden? Visst skall vi se bakåt och kritiskt granska det som vi varit med om, men samtidigt är vi mästare på att skapa en onödig barlast av det vi varit med om. Det skulle vara bättre att lämna det förgångna i fred och sluta älta det. Låt oss se framåt. Back to the future – tillbaka till framtiden. Jag har en bekant i Stockholm, Carl-Erik Sahlberg, som inför det nya året skickade mig en uppmuntrande nyårshälsning per e-post: Nytt år – nya möjligheter! Vår kristna tro är genomsyrad av en stark framtidstro. Det gäller främst i Nya Testamentet men redan för drygt 2500 år sen sa Jeremia en av Gamla Testamentets profeter: ”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp” (Jer 29:11). Israels folk behövde höra att det fanns en framtid och ett hopp mitt i en trängd politisk situation. Det starkaste hoppet och framtidstron ser vi i Jesu förkunnelse. Han både proklamerar och demonstrerar att han vill välsigna oss människor genom att besegra ondskans makt och ge oss ett evigt liv. I Munkshöjdens kyrka får vi på våra förbönskvällar varannan tisdag ofta höra om människor som mitt under stora svårigheter och lidanden ändå vågar hoppas. Trots att de frestas att ge upp slutar de inte att hoppas eftersom Gud ger dem kraft och mod att kämpa vidare. Både under goda och dåliga dagar är vi i Herrens hand och han ger oss trygghet. Vi behöver inte fastna i det förgångna utan får i stället se framåt. Också under det nya året 2011 är framtiden i Guds hand trots allt det som vi kämpar med och trots svåra översvämningar och nya konflikter på olika håll i världen. Jesus Kristus ger oss kraft att på olika fronter kämpa för ett bättre liv och en bättre värld. Hans löfte om en ljusnande framtid och en ny himmel och en ny jord bär oss framåt. Tillbaka till framtiden – den är i princip ljus trots att det kan se mörkt ut. BENGT LASSUS, kyrkoherde, vintern 2011

Jag var en typisk finsk skolpojke som tyckte sig veta allt. Söndagsskol- och skriftskolgången, stålhård ateist. Jag tyckte att de som trodde på Gud var ganska tokiga. Vetenskapen hade ju visat att vi uppstått och utvecklats från en ursoppa genom en process som började för 3 500 miljoner år sedan. Alla vetenskapsmän, tidningar och naturprogram kunde inte ha fel. Jag sade till min flickvän Merete, som nu är min fru, att det var helt omöjligt att jag någon gång skulle tro på Gud. Jag sade att jag måste dö för att bli kristen. När jag började studera medicin i Frankrike träffade jag en messiansk jude, Charles Beloff, som var biokemist. Vi blev goda vänner och han lärde mig biokemi. Utan hans hjälp skulle jag kanske aldrig ha blivit läkare. Han visade mig att det är helt omöjligt att levande celler spontant kunde ha uppstått från en ursoppa. Då började jag fundera – månne Gud har skapat de första cellerna? Vår anatomiprofessor Pierre Rabischong var troende och lärde oss hur människan fungerar. Han har senare skrivit en bok ”Le Programme Homme” där han visar att de 10 000 bioprogram som behövs för att en människa ska kunna fungera inte kan uppstå spontant. Någon form av intelligens har programmerat människan. När vi tittar på en människas program i hennes DNA, kan vi konstatera att det finns en kod. Om man skriver ut koden som vanliga bokstäver är koden en 7 000 kilometer lång dubbelremsa av bokstäver. Man har en serie instruktioner när man läser koden från vänster till höger. Motsvarande kodremsa kan också läsas från höger till vänster, liksom hebreiskan, och innehåller då andra instruktioner för cellens funktion. Och det är inte allt. Man kan plocka bitar av koden som legobitar med hjälp av en fantastisk nanomaskin, som heter spliceosom, och få ytterligare information. Det kan finnas 10–12 koder ovanpå varandra i vårt DNA. Nu om du tänker att darwinismens mekanism, dvs. slumpmässiga tryckfel (mutationer) i denna kod, skulle göra att koden blir bättre när den läses från vänster till höger, vilka garantier finns det att koden blir bättre på samma ställe när den läses från höger till vänster? Den här typen av kod är det tätaste möjliga sättet att lagra information på – en otroligt fantastisk datakompression. Bill Gates från Microsoft har sagt att DNA är som ett dataprogram, men ett mycket finare än vi människor kan åstadkomma. DNA-dataprogrammet blir tyvärr sämre när cellerna delar sig. Det uppstår fel hela tiden trots att det i cellerna också finns ett program som korrigerar fel. Varje generation för med sig 100 bestående mutationer. Människosläktet drabbas av 30 000 olika sjukdomar. En generation är 20 år. På 6 000 år har vi sålunda upplevt 300 generationer. Vi kan se att Gud i början programmerade människosläktets DNA som förstås var felfritt. Efter syndafallet började mutationer anhopas och nu vet vi att människosläktet drabbas av 30 000 olika sjukdomar, av vilka de flesta troligen är orsakade av mutationer. I vårt DNA kan vi läsa ”made in heaven” och sjukdomar visar på ett ”bäst före”-datum. Allt detta stämmer väl överens med Bibelns skapelse- och syndafallsberättelse, som är en historisk beskrivning av vårt ursprung och det som hänt sen dess. Därför tror jag att Gud finns och Bibeln är sann. PEKKA REINIKAINEN

Jag kommer ihåg en nyårsmottagning i Malms kyrka för cirka 20 år sedan i dåvarande Markus församling – Vad innebär kyrklig demokrati, frågade dåvarande lagfarne assessor Gunnar Träskman. Som en del av oss minns var han på sin tid den främste juristen i vår kyrka, ja kanske den kunnigaste jurist som vår kyrka någonsin har haft. I sitt tal gjorde han ett tankeexperiment och frågade: Om kyrkomötet är det högsta beslutande och lagstiftande organet för Finlands evangelisk-lutherska kyrka så kan man i princip tänka sig att någon kunde ta upp frågan om Guds tio bud äger giltighet i vår tid. Diskussionen kunde till exempel gälla det tredje budet Tänk på vilodagen så att du helgar den. Behandlingen kunde leda till omröstning och i värsta fall, fortsatte assessor Träskman, att man med kvalificerad röstmajoritet förklarar budet som föråldrat. Det skulle inte gälla mer! Det här skulle skapa en absurd situation i Finlands kyrka, menade assessor Träskman, att man på demokratisk väg skulle sätta sig över Guds klara bud. Utifrån sitt breda kunnande om kyrkolagen, den lutherska bekännelsen och kyrkans tradition kom han till följande slutsats: ett demokratiskt valt kyrkligt organ har inte mandat i frågor som gäller grundsanningarna i den kristna tron. I sådana frågor bör biskopen vara den som värnar om den apostoliska bekännelsen och den lärotradition som kyrkan haft och värnat om sen fornkyrkans dagar. Gunnar Träskmans fråga och resonemang är rykande aktuella i dagens kyrkliga debatt med bland annat massutskrivningarna och de kyrkliga valen som står för dörren. Om ett par veckor röstar vi in våra representanter som skall besluta i de ekonomiska frågor som skapar de yttre förutsättningarna för församlingens verksamhet. Hit hör också frågor om verksamhetsinriktning och val av de anställda som leder den operativa verksamheten. Min förhoppning är att det som förenar de kandidater som blir invalda är en stark längtan att föra Guds rike framåt, så att fler människor kommer till en levande tro på Jesus Kristus. Jag hoppas också att de i sina beslut vill bygga på Bibelns och den apostoliska bekännelsens grund. När de grundläggande sanningarna i den kristna tron är gemensamma har de nyvalda medlem- marna i rådet och fullmäktige en god plattform för ett fruktbärande och framgångsrikt arbete under de kommande fyra åren. Låt oss be om ett aktivt val och att Guds vilja får ske! BENGT LASSUS, kyrkoherde, vintern 2010

Jag funderar ibland på var himmeln är. Den frågan inställer sig när man tänker på kära personer som man inte längre kan nå. Det är i alla fall fåfängt att spana ut i universum. Där, bortom miljoner ljusår, är den säkert inte. Då skulle ingen människas böner ännu ha nått fram och än mindre skulle de ha kunnat få något svar. Detsamma gäller ju Gud. Var finns han? Jag tror inte att någon människa skulle kunna ge mig ett vettigt svar på den frågan. Hur kan du då säga att du tror på Gud om du inte ens vet var han finns? Jag tror därför att även om jag inte vet var Han finns så vet Han var jag finns – här på jorden, i denna värld. Därför blev Gud människa, därför lät han sin Son med vilken han är oskiljaktigt förenad, födas på vår jord för att han skulle kunna tala med oss och lyssna på oss och hjälpa oss, nära och konkret. Jesu mor Maria sade en gång i en krissituation åt människorna kring honom ”Gör det han säger åt er!” Hon visste vad hon talade om för hon hade levt såpass länge tillsammans med honom. Det har också många kristna gjort och därför har den kristna tron inte för dem blivit andliga aningar och mystiska upplevelser utan seriösa samtal med Gud. Gud har blivit människa och det har möjliggjort ett verkligt möte mellan honom och oss på denna jord. ”Gör som han säger!” säger Maria åt oss när vi befinner oss i bryderier och tveksamma situationer. ”Be, och ni skall få!” säger Jesus åt oss framförallt när vi står inför bekymmer i vårt eget liv. Tron föds i det realistiska samtalet mellan en människa och Jesus. När människan till exempel ber om hjälp så får hon hjälp och vänskapen mellan henne och Gud stärks. Därför kan många säga: ”Jag tror på Gud för jag har märkt att han hör mig och hjälper mig.” PAUL VON MARTENS

En lång het sommar har vi många gånger drömt om men aldrig tidigare upplevt i Finland. Jag har brukat säga: ”Solen värmer, men det drar kallt på ryggen.” Det självklara i att det aldrig kan vara riktigt hett i Finland gäller inte mera. Den långa heta sommaren med skogsbränder, fallvindar och tropiska åskväder gav ny fart åt diskussionen om klimatförändringen. Men så enkelt är det inte säger vissa forskare som konstaterar att klimatet också tidigare periodvis växlat från varmare till kallare och också tvärtom. Vad är sanning och vem har rätt? Om vi går mot en varmare period kommer vattennivån att stiga och stora landområden att dränkas med katastrofala följder. Bibelns profetior i Uppenbarelseboken talar om att dricksvattnet blir förstört och att ”jorden nöts ut som en klädnad”. Men å andra sidan om växlingarna är normala företeelser så behöver vi väl inte oroa oss allt för mycket? Vad är sanning? frågar vi oss. Vad är rätt och vad är fel i en värld där sanningar står mot varandra? De beslut och de val som vi gör idag har stora konsekvenser för våra barn och barnbarn. I vårt värdepluralistiska samhälle finns det många sanningar och de varierar ibland från en period till en annan. Det märker vi också i den valpolitiska debatt som nu småningom kommer igång i vårt samhälle. Vad är sanning för vår kyrka och vår församling som går till val den 14 och 15 november? De kristna är kallade att kämpa för sanningen. Under den första kristna tiden var slaveriet och grymheter mot små barn en del av samhället. Kyrkan kunde i längden inte acceptera detta. De kristna protesterade vilket ledde till att en del dog martyrdöden på Kolosseums arenor. I slutet av 300-talet upphörde slaveriet officiellt i Romarriket. De första kristna var salt och ljus i den tidens samhälle. De protesterade frimodigt mot både det judiska samhällets och det romerska rikets värderingar. Antar vi som kyrka och församling den utmaningen idag? Allt fler oroar sig för att det är medierna och de politiska beslutsfattarna som bestämmer det som kyrkan skall tro. Samhället kan inte besluta om kyrkans lära. Vi som kristna är alltid kallade att utifrån vår trohet mot Bibeln och dess Herre fråga oss vad som är sant och rätt. Också då det kan innebära att kyrkan måste gå mot den allmänna opinionen och samhällets värderingar. Mottot ”I kärlek och för sanningen” gällde inte bara för de första kristna. Det gäller i allra högsta grad idag när så mycket står på spel. Kyrkan kan inte huka sig och pruta på sanningen trots sjunkande medlemssiffror. BENGT LASSUS, kyrkoherde, sensommaren 2010

Jag känner ett par personer som på frågan hur det går, alltid svarar: ”Det är bara bra, livet är helt fantastiskt.” Ibland protesterar jag och säger att allt kan inte alltid vara bra. Det svåra och det onda i tillvaron finns. Vi behöver bara tänka på allt som hänt den senaste tiden: naturkatastrofer, pedofilskandaler, svåra olyckor och orättvisor. Vad är det goda livet? Vi behöver fred och frihet, rätt till arbete, utbildning och sjukvård, respekt för människovärdet för att nämna några viktiga förutsättningar för ett gott liv. Hit hör också ett meningsfullt och harmoniskt liv med kärlek och glädje i gemenskap med familj och vänner. Ett annat svar på frågan hur det går är: ”Jo, det går, men vi har båda händerna fulla med det svåra som vi kämpar med.” Vi kan ha visioner och drömmar om ett gott liv. Men vi kan också bli pessimistiska och rentav cyniska i kampen för tillvaron och säga: ”Det finns inte något entydigt gott liv. Allra minst skall kyrkan i dagens läge tala om det goda livet. Den säger ett och gör ett annat. Det är fariseism!” Men vad säger kyrkans Herre Jesus Kristus? ”Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.” (Joh 10:10) Jesus visar på dualismen i tillvaron. Det onda och det goda finns sida vid sida. För att kunna leva ett gott liv måste vi vara ärliga och se verkligheten som den är. Också president Paasikivi påminde sina medarbetare om att man i svåra situationer skall börja med att erkänna fakta. Faktum är att tillvaron alltid kommer att vara fylld med konflikter och svårigheter. Det är just denna konfliktfyllda och hårda tillvaro som Jesus också kan förändra idag och där vi som kyrka och församlingen följer vår Herre. Jesus visar vägen till ett gott liv när han än idag botar sjuka, förlåter människorna deras synder och driver ut det onda. Om vi vill finna det goda livet kan vi inte ställa oss vid sidan om verkligheten. Vi måste möta den ärligt och fortsätta att kämpa för att förändra den. Vi får idag be om den kraft som Jesus Kristus vill ge oss. Han kan hindra oss från att bli cyniska och ge upp. Det finns ett gott liv, ett liv där bekännelsen, förlåtelsen och kärleken vinner över bitterheten och hopplösheten. Det gäller oss var och en – utan undantag! Med önskan om Guds rika välsignelse över ditt liv och en skön sommar! BENGT LASSUS, kyrkoherde, våren 2010

De tre kyrkliga förrättningarna; dopet, vigseln och begravningen är mycket viktiga i vårt samhälle. Genom dem kommer prästerna i kontakt med en stor del av befolkningen. Det är värdefulla möten som det gäller att ta vara på för många av de här personerna träffar man inte i något annat sammanhang. Förrättningarna är en del av vår kultur. Det hör till att barn döps. Det hör till att man gifter sig i kyrkan för att det skall kännas att det är på riktigt. När någon dött kallar man vanligen på en präst. Det här innebär att förrättningarna tar en stor del av prästernas tid och att man ofta konfronteras med människors litet olika uppfattningar om vad förrättningarna egentligen handlar om. Jag har ibland blivit förvånad över att det är så självklart att det skall vara en kyrklig begravning trots att det varit uppenbart att man inte räknat med Guds existens. Detta hänger antagligen ihop med att man inte känner till något annat sätt. I Finland är det ju kyrkan som sköter gravgårdarna och kyrkan och prästerna uppfattas ofta vara experter på hur man hanterar döden. Vid några tillfällen har enskilda personer efter en begravning tackat för min medverkan och framfört sin önskan om att vi aldrig skulle träffas igen. Jag tror att de egentligen menat att de hoppats att vi inte skulle träffas i samma tecken igen. Det är viktigt att vi tar hand om våra avlidna på ett värdigt sätt. Det är vi skyldiga dem med tanke på deras människovärde och allt det som de betytt för oss. Även i de fall då det inte finns någon kropp att begrava brukar man ordna med en jordfästning. Den situationen kommer högst antagligen att uppstå i Haiti efter jordbävningen i Port-au-Prince. Anledningen är att vi som blir kvar behöver jordfästningen som ett viktigt led i bearbetningen av det som hänt. Däremot behöver inte de avlidna själva begravningen för att få frid. För dem räcker det att vi ser till att de på ett värdigt sätt förs till en sista viloplats här på jorden. Med frid avser jag något mera än inre harmoni och frånvaro av smärtor och rädslor. Frid är i kristen tro ett tillstånd då vår skuld är förlåten och vi har vår sak klar med Gud. Ingen präst och ingen begravning kan åstadkomma detta. På den här punkten upplever jag att vi behöver vara tydliga. En kyrklig begravning är i sig inte en garanti för att jag har en plats i himlen. Den saken avgörs innan jag dör. Är min sak inte klar med Gud när jag dör, så kan inte en präst korrigera den saken efteråt för min del. Det är inte heller vår sak att avgöra hur det går för de avlidna. Det gör Gud. Gud vill att alla skall ha frid med honom, men det finns bara ett sätt. Jesus säger att den som tror på Sonen (= honom) den har evigt liv. (Joh. 3:36) Den personen har också frid och en plats i himlen. En person som har sin sak klar med Gud har frid även om han eller hon omkommer i en olycka och man aldrig hittar kroppen. Kristna har i alla tider stannat upp och vänt sig till Gud i olika situationer i livet, både enskilt och tillsammans med andra kristna. Det har varit särskilt viktigt när någonting omvälvande hänt, t.ex. när ett barn fötts, när man ingått äktenskap och när någon av ens närmaste dött. Man har tackat, man har gett uttryck för sin sorg, man har bett om kraft och ledning. Om man ser på hur den kyrkliga begravningen är uppbyggd så är det uppenbart att den är en av dessa gemensamma andaktsstunder då vi stannar upp inför Gud. Vi tar avsked av våra närmaste och för dem till deras sista viloplats på jorden. Vi stannar upp inför det Gud sagt till oss om liv och död genom Bibeln. Just där finns löftet om frid med Gud och evigt liv tack vare Jesus. Inte ens döden kan ändra på detta. RONNY THYLIN

Nittonhundratalet och början av tjugohundratalet har kännetecknats av kriser, krig och katastrofer. Den stora jordbävningen i Los Angeles den 18 april 1906 mätte 8,3 på Richterskalan. Många omkom och 250 000 människor blev hemlösa. Det nationella uppvaknandet i Europa ledde indirekt till det första världskriget. Börskraschen på Wall Street 1929 blev upptakten till den svåra ekonomiska krisen på 1930-talet. Under andra världskriget fick 50 miljoner människor sätta livet till. Efter kriget fick många länder leva under kommunistiskt förtryck. Vi har haft olje- och energikriser och just nu är jordens uppvärmning ett hot mot hela vår existens. Efter chocken med tsunamin kom den fruktansvärda jordbävningen i Haiti. I vårt land kämpar vi med den pågående globala ekonomiska krisen. Kriser och katastrofer har mänskligheten alltid drabbats av så i ett längre perspektiv är inte de senaste hundra åren så speciella. Hur möter vi stora kriser i dagens värld? Det finns en större beredskap än tidigare och ett effektivare nätverk att sätta in konkreta hjälpåtgärder. Det ser vi i Haiti där hjälpen nu når den lidande befolkningen. Det intressanta är att årets Gemensamt Ansvar insamling går till Haiti. Beslutet gjordes inte nu utan i mars 2009! Vi hjälper men samtidigt frågar vi oss: Varför måste jordbävningen för några veckor sedan drabba ett område som hör till de fattigaste i världen? Vi ställer den klassiska frågan: Var är Gud? Kunde inte han som är allsmäktig ha förändrat detta? Jag kan inte ge ett uttömmande svar på dessa frågor, men ett svar är kärleken som inte blir handlingsförlamad på grund av alla obesvarade frågor. Kärleken tar tag i problemen och handlar för att rädda liv och lindra nöden. Det är det mönster som vi ser i Jesus liv och i den kristna församlingen. Jesus sökte sig till de utslagna, de lidande och till de sörjande anhöriga för att trösta. Vi måste alltid stå på de lidandes sida. Vi måste försöka göra det bästa av en svår situation istället för att enbart klaga och anklaga. Jesus Kristus vill vara där nöden är som störst. Han möter oss när vi i vår nöd ropar till honom och genom den medmänniska som möter dig. Vår kris, medmänniskornas kris, kan bli ett möte med Kristus. Låt oss be att Kristus får bli världens hopp och ljus som vi sjunger om nu på söndag, kyndelsmässodagen. Låt oss i Petrus församling möta varandra, stöda varandra och de lidande och de hungrande både i vår egen närmiljö och i andra länder. Jag önskar Dig en välsignad vintertid! BENGT LASSUS, kyrkoherde, vintern 2010