För det mesta känns det bra att få komma hem efter en lång resa. I apostlagärningarna 8:26-40 berättas det att Etiopiens finansminister var på väg hem efter en intensiv konferens i Jerusalem. Denna gång hade han inte försökt lösa problemen med det romerska imperiets ekonomiska dominans kring Medelhavet. Nej, det var frågan om en privat resa till en religiös högtid i den judiska huvudstaden. Man kan vara på väg hem på olika sätt. I Skottland ordnade man för cirka fem år sedan det som man kallade för ett HOMECOMING YEAR! (Ett hemkomstens år). Många skotska släkters anfäder hade på 1600- och 1700-talet utvandrat till olika delar av världen och också till de nordiska länderna. År 2007 sände man en appell att folk som hade samme anfader och hörde till samma ”familj” skulle mötas i Skottland för att besöka de orter där deras anfaders hem en gång hade stått. De som möttes i Skottland fick uppleva, att trots att man kom från olika länder och kulturer så fanns det en viktig gemensam nämnare, ett gemensamt urhem. Jag hoppas att år 2013 i Petrus skulle få vara ett HOMECOMING YEAR. Ett år när allt flere skulle inse att de hör hemma i Petrus församling. Det finns flera gemensamma nämnare som kan skapa en hemkänsla, trots att vi människor är så olika. Genom dopet blev vi medlemmar i en storfamilj där Gud är vår himmelske Far. Han såg oss före världens grund var lagd och han vill oss det allra bästa. Han vill hjälpa oss att växa i en gemenskap som både är kärleksfull och helande. Jag önskar att allt fler skulle hitta vägen till församlingen och att hemkänslan växer så att allt flere kan säga: ”Här hör jag hemma” Vi vill i Petrus arbeta för att detta år 2013 får bli ett år när folk kommer hem, det vill säga hittar församlingen på nytt. Det gäller dig som en gång varit med men av olika orsaker tagit ett visst avstånd till församlingen. Det gäller dig som aldrig varit med. Kallelsen att komma hem gäller oss alla. Församlingen kan bli ditt hem på vägen; på vägen mot en framtid och en evighet full av hopp och glädje. Ibland är det svårt att komma in i ett hem som man aldrig tidigare besökt. Det kan kännas främmande och man känner inte dem som de andra känner. Man är utanför och det känns inte hemma. Så var det säkert också för den etiopiske hovmannen som inte var jude och därför inte hörde till dem, det utvalda folket som judarna är. Den etiopiske hovmannen eller finansministern var dessutom eunuck, han var kastrerad som många hovmän var på den tiden. Han hörde till en sexuell minoritet som inte var väl sedd. Hans resa ledde honom in i en ny gemenskap.  Filippus hann upp honom på vägen i Gaza och talade med honom om Jesus. Den etiopiske finansminsitern fick upp ögonen för att det också fanns en gemenskap, ett andligt hem för honom. Han började tro på Jesus och blev döpt. Det står om hans omvändelse i vers 37, som tyvärr har lämnats bort i den svenska översättningen men som finns i andra översättningar. Versen lyder: ”Filippus sade till honom:’Om du tror av allt ditt hjärta kan det ske.’ Hovmannen svarade: Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son.’” Så blev han döpt. Etiopiens finansminister fick ett hem på vägen hem. Filippus gjorde flere saker som kan hjälpa oss när vi vill visa andra vägen till ett andligt hem. Filippus var öppen för Guds tilltal och fick en klar ledning om vart han skulle gå och vem han skulle tala med. Filippus både lyssnade in Guds ledning och lydde kallelsen att gå till Gaza. Han lydde trots att det inte kändes logisk att gå till en väg som var tom på folk. Låt oss i bön och inför Guds ord lyssna in vad han vill att vi skall göra. Låt oss lyda honom. Ett HOMECOMING YEAR innebär också att vi öppnar våra egna hem och bjuder in varandra och delar livet med varandra. Visst kan Gud kännas främmande för dagens människor när talet om Gud  begränsas till en timme på söndag förmiddag. Den etiopiske finansministern blev inte kristen på den religiösa festen i Jerusalem. Festen väckte hans längtan. Det avgörande var att Filippus personligen tog kontakt och samtalade med honom, delade sina erfarenheter om vad det innebär att tro på Jesus Kristus. Vi är idag kallade att dela gemenskapen och tron med andra människor. Det gör vi i gudstjänsterna men det kan vi också göra när vi möts på vägen hem eller varför inte – i våra hem! Låt oss vara frimodiga, bjuda in folk, äta tillsammans och dela våra liv och tron med varandra. Då kan det födas en längtan efter en andlig gemenskap och ett andligt hem. Låt oss arbeta för att många hittar tillbaka till Petrus församling och får ”Ett hem på vägen hem”. BENGT LASSUS, kyrkoherde, vintern 2013  

Hur skall vi finna den rätta julfriden mitt i julruschen med alla de krav vi ställer på oss själva? Julkommersen med reklam som droppar in via postluckan eller via nätet gör oss stressade. Många av oss kämpar dessutom med för mycket arbete och egna och andras stora förväntningar just inför julen. Hur skall vi frigöra oss från kraven och hur får vi tag på den rätta friden som varar längre än till julannandagen? Jag tror att Gud denna jul har fridens tankar för dig och mig. Julens profet Jesaja talar om Jesus som den verkliga Fridsfursten. Det är många furstar och kungar som under historiens lopp lovat fred och frid åt folken. Men ingen mänsklig furste har varit mäktig nog att skapa en frid som varar. Idag finns det länder som har religionen som en del av sin nationella identitet. Men det här betyder inte att allt är bra. Det är inte fred och frid i dessa länder. Detta ser vi just nu i Mellanöstern, där den ena konflikten avlöser den andra. Men en dag skall Fridsfursten skapa fred också mellan folken. När vi talar om julfrid så uppfattar vi ordet på olika sätt. Någon tänker säkert på stillhet och vila, lugn och ro och det är ju också en del av julfriden. Men julfrid är något mera. Det handlar om frid i vårt inre. Det är tungt att bära på ett dåligt samvete på grund alla våra försummelser mot våra närmaste. Eller allt det som vi borde ha hunnit med men inte klarat av. Någon frågar sig: Varför har jag inte gjort mera under året som gått? Någon kanske kämpar med sjukdomar och motgångar och undrar om det är Guds straff över oss, men det är en missuppfattning. Till oss kommer Jesus, Fridsfursten, han som kom som barnet i krubban. Han kommer nu för att lösa oss från allt som binder oss. Jesaja skriver om Jesus: ” Ty deras bördors ok, deras skuldrors gissel och deras plågares stav bryter du sönder.” Låt oss denna adventstid inför Gud bekänna våra tillkortakommanden, våra försummelser, vår nöd och vår skuld. Du kan göra det genom att be eller när du sjunger Hosianna, som ju betyder ”Herre hjälp, Herre fräls”. Fridsfursten ger oss förlåtelsens frid. En frid som räcker. Stanna upp i din vardag och julstress. Gud ser och hör dig. Möt Fridsfursten och adventstidens kung. Han ger den verkliga julfriden. Med önskan om en välsignad adventstid och en Fridfull Jul! BENGT LASSUS, kyrkoherde, vintern 2012

Det är fascinerande med passionerade människor. De är ofta motiverade, glada och inspirerande. Det verkar som om deras energi och livslust aldrig tar slut. Nelson Mandela, som senare blev Sydafrikas första färgade president, satt 27 år i fängelse på Robben Island. Orsaken var att han vägrade acceptera att människor behandlas olika på grund av sin hudfärg. Att vara passionerad kan också ha en annan sida. Passionerade personer kan bli väldigt ensidiga och egoistiska. Det finns varken rum för något annat eller någon annan. Picasso, en otroligt passionerad och produktiv konstnär, sårade många människor i sin närhet. Det konstnärliga skapandet gick före allt annat. Vad är vår passion i Petrus församling? Är det att leva ett härligt och bekvämt liv med högsta möjliga utdelning? Ordet passion kan också betyda lidande och det öppnar nya perspektiv. Mel Gibsons film ”The Passion of the Christ” handlar om hur Kristus led och offrade sig för de sjuka, fattiga och utstötta, för att ge alla frid och förlåtelse. Kristus var passionerad av sanningen och av en fullkomlig kärlek till nästan. Han kunde inte acceptera falskhet och likgiltighet hos troende människor. Lidandet, ångesten och ondskan bara ökar i vår närhet. Det besinningslösa våld och den nöd som finns i familjerna idag skrämmer och upprör oss. Det verkar som om samhället kommer till korta. Nu debatterar de politiska partierna som bäst om hur man skall få äldreomsorgen att fungera. Vi kan som kyrka och församling inte enbart göra undersökningar om nöden och informera om att vi finns till. Det är ett halvhjärtat alternativ och det är en orsak till att folk lämnar kyrkan och församlingarna. Vi kan inte heller delegera vårt engagemang enbart till diakonissorna. Det räcker inte. Kristi kärlek tvingar oss alla att handla konkret och gå ut till våra lidande medmänniskor. En växande församling har medlemmar som är passionerade och villiga att uppoffra sig för andra. Jag önskar Dig en välsignad höst med ett passionerat engagemang! BENGT LASSUS, kyrkoherde, sensommaren 2012

Finns det några paralleller mellan valet av republikens president den 5.2 och valet av medlemmarna till kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet, som valdes den 13.2? Det är alldeles klart att våra etiska och moraliska värderingar starkt har påverkat båda valen. I en demokrati får man finna sig i att alla inte tycker som man själv. Med jämna mellanrum konfronteras helt motsatta åsikter och alla vill få sin vilja igenom. I vårt kristna och demokratiska land talar vi både med stolthet och tacksamhet om att vi i toleransens namn skall och bör respektera varandras åsikter. Det visar sig i praktiken att det inte alltid är lätt. När åsikterna bryter sig mot varandra går det lätt så att toleransen får vika. Det var visst någon känd finlandssvensk påverkare som har myntat uttrycket: ”Den nya toleransen kan vara mycket intolerant.” När vi diskuterar värderingar handlar det ju mycket om vad som är rätt och sant och här går ju tolkningarna mycket isär. Frågan inställer sig: Vad är det som formar vårt tänkande? Det är alldeles klart att det finns både skrivna och oskrivna kriterier som formar våra värderingar. Som medlemmar i både staten och kyrkan är vi bundna av både grundlagen och Bibeln men vi påverkas mycket av den allmänna opinionen och diskussionen i medierna. I en demokrati och en rättsstat finns det en vilja och en strävan att göra det som är rätt och sant och som gagnar den enskilde. Det här gäller inte bara just nu utan det har under historiens gång varit en viktig princip. När vi tittar i historiens backspegel ser vi att det har hänt, både en och två gånger, att en stat, dess ledning och intelligentia har gått vilse. Man har skickligt manipulerat folket och den allmänna opinionen. När vi ser på misstagen och de ödesdigra konsekvenserna frågar vi: ”Hur kunde detta ske?” Som exempel kan vi nämna de rätt färska etniska konflikter och utrensningar som vi sett i både Europa, Afrika och Asien under de senaste femtio åren. Eller varför inte nämna våra egna konflikter och övergrepp från vårt eget inbördes- och frihetskrig. Jag tror att ingen nation eller något folk går fri från faran att i toleransens namn förtrycka eller utesluta grupper med vissa åsikter. Både statens och kyrkans riksdag (det nyvalda kyrkomötet) har i dagens läge möjlighet att köra över det som man anser är obekväma åsikter. Här finns en inbyggd konflikt mellan majoritetsbeslut och det som den kristna kyrkan med stöd av skrift och tradition har stått för i århundraden. Sauli Niinistö lovade genast efter att han hade blivit vald till republikens president att han skulle ta sig an den utslagna minoriteten i vårt land. Han sade också att han vill vara hela folkets president trots att drygt en tredjedel av väljarna var av annan åsikt. Månne kyrkan idag står inför samma utmaning. Många medlemmar som inte syns i vår verksamhet hör till dem som har det svårt och behöver vår hjälp. Nu måste vi skrida från ord till handling. Vi som medlemmar i Petrus församling kallas nu mer än någonsin att möta vår nästa. Kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet, har också ett stort ansvar: att respektera olika åsikter och samtidigt att hålla fast vid det som sedan århundraden har varit kyrkans tro och bekännelse. Kyrkan och församlingarna är framför allt bundna till Skriften som ju är den högsta normen för tro och lära. Den demokratiska processen kan inte tänja Skriften hur som helst. Må vi leva och lära både i sanning och kärlek. BENGT LASSUS kyrkoherde, vintern 2012

Citatet tillskrivs den grekiske filosofen Herakleitos (540–475 f.Kr.) som menade att livet är som vattnet i en flod som ständigt förändras. Och visst har de senaste månaderna aktualiserat detta 2500 år gamla citat: ”Allt förändras” eller ”Allt flyter”. Speciellt de gamla länderna och kulturerna kring Medelhavet kämpar just nu med en svår politisk och ekonomisk turbulens. Hela Europa, ja hela finansvärlden, håller andan medan de rika ländernas ledare försöker få ekonomin att stabilisera sig. Misslyckas de sköljer skuldvågen över oss och då är risken stor att vi flyter ut i ett ekonomiskt kaos med personliga tragedier för miljoner människor. Varför har det gått så här? Dels har den egoistiska jakten på rikedom lett till att vi lever över våra tillgångar. Dels har vår gamla länder sekulariserats till den grad att vi lever enligt den moral och den etik som passar oss. Och Guds tio bud tar vi lätt på. Panta rei – allt förändras och allt flyter mer och mer på moralens och etikens område. Det ligger nära till hands att tänka på bibelordet ”vi har här ingen varaktig stad”. Vi kan inte på detta jordklot bygga en helt rättvis och trygg värld. Vi kan inte helgardera oss mot ekonomiska kriser, krig eller svåra naturkatastrofer. Det har vi sett det senaste decenniet med tsunamin, krigen i bl.a. Irak, Georgien och Afghanistan. Det är en cykel som på olika sätt återkommer. Vi får i stället se fram emot det eviga livet. Det kristna hoppet om en skön, ny värld med evig fred och evigt liv hör till kärnan i den kristna tron. Men leder det till att en kristen inte vill eller kan göra något för att skapa en bättre värld? Allt får flyta ut i ett allt större kaos? Jesus från Nasaret visade att vi inte får vara likgiltiga och passiva. Han visade att Guds rike är nära. Han mötte världen och människorna med Guds kärlek. Han förlät människorna deras synder. Han helade deras sjukdomar. Han gick i närkamp med människors girighet och avundsjuka. Han mötte de utslagna och utstötta, kort sagt han älskade sin nästa. Han visade att vi inte får leva hur som helst. Det dubbla kärleksbudet om att älska Gud och älska sin nästa gällde då och gäller idag. Allt får inte flyta. Jesu undervisning har förändrat samhällen. Den tvingar oss till att tänka på vår nästa och till att leva ett enklare liv. Som Skriften säger: ”Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda med det.” Därför är det viktigt att vi nu under adventstiden tar Jesu ord på allvar: Guds rike är nära, gör bättring och tro evangelium. Vi måste vända om och bekänna våra synder. Vi kallas idag att arbeta för ett rättfärdigare samhälle och hjälpa vår nästa. Men trots våra ansträngningar kan vi aldrig skapa något paradis här. Jesus föddes en gång i Betlehem för att vi framför allt skall få upp ögonen för att var och en som tror på honom skall få ett evigt liv. Mycket förändras och flyter men adventstidens budskap om Konungen som kommer och julens evangelium om barnet i krubban förändras inte. Profetian i Jes 9:2 gäller oss alla! ”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram.” Jag vill önska er alla en Välsignad Adventstid, En Fridfull Jul och Ett Gott Nytt År! BENGT LASSUS, kyrkoherde, hösten 2011

Den nordiska välfärden och tryggheten naggas i kanterna. Den globaliserade ekonomin delar lätt in människorna i ett A- och B-lag. Dödskjutningarna skakar rejält om oss. I princip kan det smälla var som helst trots att säkerhetspolisen försäkrar att inga kopplingar finns till vårt land. Det blir svårare att hålla fast vid talet om det öppna och trygga samhället. Samtidigt är det helt klart att vi på alla nivåer vill arbeta för det. När vi råkar ut för kriser av olika slag brukar tron på Gud bli mera aktuell. Folk söker sig till kyrkor och kapell för att dela varandras sorg genom att gråta tillsammans och söka tröst hos Gud. Samtidigt hänger den genom alla tider aktuella frågan i luften: Var fanns Gud när det här fick hända? Eller konfirmandernas formulering: Om Gud är allsmäktig och lät det här hända så är han varken kärleksfull eller allsmäktig? Någon kanske försöker svara genom att säga att det är nog bäst att inte blanda in Gud i den här frågan eller alternativt: Det onda och destruktiva finns nu en gång för alla här i världen. Vi får, liksom människor i alla tider gjort, finna oss i att ondskans konsekvenser kan vara mycket ödesdigra. Men de svaren löser inte vårt trygghetsbehov och svarar inte heller på frågan om vi alls kan lita på att Gud griper in i vår situation. Människor har i alla tider tvivlat på Guds kärlek och ifrågasatt honom som en garant för vår trygghet. Det är ingenting nytt att vi inte har förtroende för Gud. Jag kommer ihåg en fråga som jag fick inför min prästvigning för snart fyrtio år sedan. Vad är egentligen tro? I vårt samtal kom vi till att problemet och grundsynden är att vi inte har förtroende för Gud. Vi både ifrågasätter hans existens och hans förmåga att garantera trygghet och hjälp i vårt liv. Så är fallet med de flesta av oss, men kanske inte så för Bibelns troshjältar . Men det gällde nog också Bibelns kända profiler, de som tidigare hade sett hur Gud hade gripit in i deras liv. Låt oss ta ett par av Gamla Testamentets mera kända trosprofiler Gideon och Mose. När de fick viktiga ledaruppdrag av Gud började de genast protestera. De ifrågasatte Guds kompetens att leda dem och ge dem den framgång de behövde. Gideon satt på natten ut ull på marken och sade att om ullen på morgonen är daggvåt men den omgivande marken är torr så kan han tro och lita på Gud. På morgonen var ullen full av vatten och marken torr. Ändå ville han upprepa testet men tvärtom så att ullen skulle vara torr och marken våt. Efter de här två testen fick han mera tro på Guds möjligheter. Troshjältarna tvivlade men lärde sig småningom att lita på Guds närvaro och hans omsorg. Jag tror att vägen till tro och trygghet på Gud inte är rak och lätt. Att tro på Gud är också att våga gå i närkamp med oss själva och våra tvivel. För de flesta männskor växer tron fram så småningom. Tron behöver tid för att bli starkare. Trosvägen är ibland knölig och svår men jag har fascinerats av att jag mer och mer vågar lägga mina bekymmer i Guds hand. Det betyder inte att Gud löser alla våra problem. Vi får inte svar på våra tvivel på en gång. Men när vi upplever ett litet vardagsunder växer också vår tro på Guds möjligheter. Jag utmanar dig att som Gideon att pröva Gud med dina frågor och dina tvivel. Gud kan ge oss mera än vi anar. Han kan vara garanten för en större trygghet i en allt osäkrare värld. Jag önskar att vi i Petrus tillsammans kan vandra vidare och uppmuntra varandra att tro. Jag vill arbeta för att vår verksamhet och vår församlingsgemenskap gör Gud mera verklig och personlig. Jag vill önska dig och dina närmaste en fin och välsignad höst! BENGT LASSUS, kyrkoherde, sensommaren 2011

Drömmen om en lyckligare tillvaro och en skönare värld har i alla tider drivit utvecklingen framåt. De som idag är över nittio eller hundra år har bevittnat en teknisk revolution som saknar motstycke i historien, och som helt har förändrat vårt sätt att leva. För drygt hundra år sedan kunde man inte tänka sig att på några timmar resa på semester till Kanarieöarna. På några sekunder kan man flytta över tiotals miljoner dollar från ett bankkonto i London till ett bankkonto i Shanghai. Ett hjärta som slutar fungera kan bytas ut och patienten kan bokstavligen få ett nytt liv. Det som ändå gisslat oss det senaste seklet är de otaliga krig som krävt tiotals miljoner dödsoffer i stupade och civila. Men vi tror att de krishanteringsinstrument som vi har i EU och FN kan ge oss en bättre och skönare värld. Utan att överdriva kan vi konstatera att livskvaliteten på många områden blivit bättre. Också i Afrika och Asien ser vi exempel på länder som fått en högre levnadsstandard och ett bättre liv. Det stämmer att ”Framgång föder hopp” som bland annat den kända släkten Ross i Skottland har som sitt motto. Framgång föder hopp och sporrar människor till nya tekniska innovationer och till att arbeta för fred och trygghet i världen. Vi behöver vara optimistiska. Vi behöver se att svårigheter är till för att övervinnas. Vi behöver lyfta upp mänsklig kompetens. Historien visar oss att människans gissel ofta är en övertro på sig själv. Statsmäns och politiska ledares dröm om det perfekta tusenårsriket och den perfekta människan dyker upp med jämna mellanrum i historien. Gång på gång har våra drömmar gäckats och vi har inte ännu kunnat skapa en ny och skön värld. Det finns en stark dualism i den mänskliga karaktären. Vi är både mycket kunniga och innovativa men samtidigt mycket bristfälliga och svaga. Denna insikt som vi ofta lär oss den hårda vägen hjälper oss att söka utomstående hjälp. Tidigare sade man ofta ”Om Gud vill och vi får leva.” Vi klarar mycket men vi behöver hjälp. Vi skall tro på morgondagen och att det finns en framtid och ett hopp. Vi har inte ännu fått tillvarons alla pusselbitar att falla på plats. Vi behöver räkna med att Gud ser mer och vet mer än oss. Människan är en intelligent varelse, men inte alltid vis. På väggen i festsalen i Svenska Folkskolans Vänners hus G18 i Helsingfors står det: ”Jumalan pelko on viisauden alku” (Gudsfruktan är vishetens begynnelse). Vi behöver både vishet ovanifrån och mycket av Guds kärlek och förlåtelse för att övervinna det som har brustit i våra liv. Att frukta Gud är inte att vara rädd för honom. Det handlar mera om att visa respekt för den Allsmäktige som håller hela världen i sin hand. Vi får be att han leder och hjälper oss att skapa en bättre och skönare värld. Han ger oss hopp för evigheten. Den första påskens budskap om att Kristus är uppstånden förkunnades i en värld och ett samhälle där mänskorna drömde om en bättre värld, men där förtryck, våld och slaveri härjade. Påsken gav de första lärjungarna mod att förkunna det budskap som mer än alla tekniska revolutioner förändrat vår värld. Kristus ger oss vilja att kämpa för en bättre värld och ger oss hopp om ett evigt liv. Att Kristus är uppstånden är också idag den segerfanfar som vår splittrade värld behöver. Det ger oss både framtidstro och evighetsperspektiv. En glad och välsignad påsk! BENGT LASSUS, kyrkoherde, våren 2011

Det finns en film med ett ganska konstigt men tankeväckande namn: Back to the future – Tillbaka till framtiden. Vid årsskiftet ser vi förutom framåt också bakåt på det gångna året och det som vi har varit med om. Vi gör ett slags bokslut. Vad blev resultatet av år 2010 – blev det på plus eller på minus? Är vi tacksamma över det som har varit och ser vi med tillförsikt framåt på det nya året 2011 eller sitter vi fast i det gamla årets besvikelser och misslyckanden? Visst skall vi se bakåt och kritiskt granska det som vi varit med om, men samtidigt är vi mästare på att skapa en onödig barlast av det vi varit med om. Det skulle vara bättre att lämna det förgångna i fred och sluta älta det. Låt oss se framåt. Back to the future – tillbaka till framtiden. Jag har en bekant i Stockholm, Carl-Erik Sahlberg, som inför det nya året skickade mig en uppmuntrande nyårshälsning per e-post: Nytt år – nya möjligheter! Vår kristna tro är genomsyrad av en stark framtidstro. Det gäller främst i Nya Testamentet men redan för drygt 2500 år sen sa Jeremia en av Gamla Testamentets profeter: ”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp” (Jer 29:11). Israels folk behövde höra att det fanns en framtid och ett hopp mitt i en trängd politisk situation. Det starkaste hoppet och framtidstron ser vi i Jesu förkunnelse. Han både proklamerar och demonstrerar att han vill välsigna oss människor genom att besegra ondskans makt och ge oss ett evigt liv. I Munkshöjdens kyrka får vi på våra förbönskvällar varannan tisdag ofta höra om människor som mitt under stora svårigheter och lidanden ändå vågar hoppas. Trots att de frestas att ge upp slutar de inte att hoppas eftersom Gud ger dem kraft och mod att kämpa vidare. Både under goda och dåliga dagar är vi i Herrens hand och han ger oss trygghet. Vi behöver inte fastna i det förgångna utan får i stället se framåt. Också under det nya året 2011 är framtiden i Guds hand trots allt det som vi kämpar med och trots svåra översvämningar och nya konflikter på olika håll i världen. Jesus Kristus ger oss kraft att på olika fronter kämpa för ett bättre liv och en bättre värld. Hans löfte om en ljusnande framtid och en ny himmel och en ny jord bär oss framåt. Tillbaka till framtiden – den är i princip ljus trots att det kan se mörkt ut. BENGT LASSUS, kyrkoherde, vintern 2011

Jag kommer ihåg en nyårsmottagning i Malms kyrka för cirka 20 år sedan i dåvarande Markus församling – Vad innebär kyrklig demokrati, frågade dåvarande lagfarne assessor Gunnar Träskman. Som en del av oss minns var han på sin tid den främste juristen i vår kyrka, ja kanske den kunnigaste jurist som vår kyrka någonsin har haft. I sitt tal gjorde han ett tankeexperiment och frågade: Om kyrkomötet är det högsta beslutande och lagstiftande organet för Finlands evangelisk-lutherska kyrka så kan man i princip tänka sig att någon kunde ta upp frågan om Guds tio bud äger giltighet i vår tid. Diskussionen kunde till exempel gälla det tredje budet Tänk på vilodagen så att du helgar den. Behandlingen kunde leda till omröstning och i värsta fall, fortsatte assessor Träskman, att man med kvalificerad röstmajoritet förklarar budet som föråldrat. Det skulle inte gälla mer! Det här skulle skapa en absurd situation i Finlands kyrka, menade assessor Träskman, att man på demokratisk väg skulle sätta sig över Guds klara bud. Utifrån sitt breda kunnande om kyrkolagen, den lutherska bekännelsen och kyrkans tradition kom han till följande slutsats: ett demokratiskt valt kyrkligt organ har inte mandat i frågor som gäller grundsanningarna i den kristna tron. I sådana frågor bör biskopen vara den som värnar om den apostoliska bekännelsen och den lärotradition som kyrkan haft och värnat om sen fornkyrkans dagar. Gunnar Träskmans fråga och resonemang är rykande aktuella i dagens kyrkliga debatt med bland annat massutskrivningarna och de kyrkliga valen som står för dörren. Om ett par veckor röstar vi in våra representanter som skall besluta i de ekonomiska frågor som skapar de yttre förutsättningarna för församlingens verksamhet. Hit hör också frågor om verksamhetsinriktning och val av de anställda som leder den operativa verksamheten. Min förhoppning är att det som förenar de kandidater som blir invalda är en stark längtan att föra Guds rike framåt, så att fler människor kommer till en levande tro på Jesus Kristus. Jag hoppas också att de i sina beslut vill bygga på Bibelns och den apostoliska bekännelsens grund. När de grundläggande sanningarna i den kristna tron är gemensamma har de nyvalda medlem- marna i rådet och fullmäktige en god plattform för ett fruktbärande och framgångsrikt arbete under de kommande fyra åren. Låt oss be om ett aktivt val och att Guds vilja får ske! BENGT LASSUS, kyrkoherde, vintern 2010

En lång het sommar har vi många gånger drömt om men aldrig tidigare upplevt i Finland. Jag har brukat säga: ”Solen värmer, men det drar kallt på ryggen.” Det självklara i att det aldrig kan vara riktigt hett i Finland gäller inte mera. Den långa heta sommaren med skogsbränder, fallvindar och tropiska åskväder gav ny fart åt diskussionen om klimatförändringen. Men så enkelt är det inte säger vissa forskare som konstaterar att klimatet också tidigare periodvis växlat från varmare till kallare och också tvärtom. Vad är sanning och vem har rätt? Om vi går mot en varmare period kommer vattennivån att stiga och stora landområden att dränkas med katastrofala följder. Bibelns profetior i Uppenbarelseboken talar om att dricksvattnet blir förstört och att ”jorden nöts ut som en klädnad”. Men å andra sidan om växlingarna är normala företeelser så behöver vi väl inte oroa oss allt för mycket? Vad är sanning? frågar vi oss. Vad är rätt och vad är fel i en värld där sanningar står mot varandra? De beslut och de val som vi gör idag har stora konsekvenser för våra barn och barnbarn. I vårt värdepluralistiska samhälle finns det många sanningar och de varierar ibland från en period till en annan. Det märker vi också i den valpolitiska debatt som nu småningom kommer igång i vårt samhälle. Vad är sanning för vår kyrka och vår församling som går till val den 14 och 15 november? De kristna är kallade att kämpa för sanningen. Under den första kristna tiden var slaveriet och grymheter mot små barn en del av samhället. Kyrkan kunde i längden inte acceptera detta. De kristna protesterade vilket ledde till att en del dog martyrdöden på Kolosseums arenor. I slutet av 300-talet upphörde slaveriet officiellt i Romarriket. De första kristna var salt och ljus i den tidens samhälle. De protesterade frimodigt mot både det judiska samhällets och det romerska rikets värderingar. Antar vi som kyrka och församling den utmaningen idag? Allt fler oroar sig för att det är medierna och de politiska beslutsfattarna som bestämmer det som kyrkan skall tro. Samhället kan inte besluta om kyrkans lära. Vi som kristna är alltid kallade att utifrån vår trohet mot Bibeln och dess Herre fråga oss vad som är sant och rätt. Också då det kan innebära att kyrkan måste gå mot den allmänna opinionen och samhällets värderingar. Mottot ”I kärlek och för sanningen” gällde inte bara för de första kristna. Det gäller i allra högsta grad idag när så mycket står på spel. Kyrkan kan inte huka sig och pruta på sanningen trots sjunkande medlemssiffror. BENGT LASSUS, kyrkoherde, sensommaren 2010