”Hur motiverar du som professionell vetenskapsidkare din tro på Gud?” Så lyder frågan, som jag i all korthet skall försöka besvara i det följande. Man stöter ju rätt så ofta på det nästan allmänt vedertagna påståendet att en vetenskaplig världsåskådning i ingen händelse kan vara förenlig med en tro på en kristen Gud – en slutsats, som jag inte kan hålla med om. Snarare upplever jag nämligen att den moderna vetenskapen hjälper oss att se Guds storhet. Här kan det också vara på sin plats att hålla i minnet att många av vetenskapshistoriens stora namn, såsom Galilei, Kepler, Newton och Maxwell, faktiskt även de var troende och upplevde just detta. Likaså finns det gott om troende toppforskare än idag, till exempel Nobelpristagaren i fysik William D. Phillips, för att nu nämna någon. Själv har jag under en hittills tio år lång vistelse i England haft förmånen att lyssna till och diskutera med ett antal kristna professorer och akademiker vid Oxford University, såsom apologeterna John Lennox och Alister McGrath, och kunnat konstatera att deras tro vilar på goda grunder.  

Augustinus skriver: ”ty du [Herren] har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig”. Mitt barndomshem var inte direkt religiöst men förhöll sig positivt till kristendomen, vi läste aftonbön och gick i kyrkan till jul och dessutom ett par tre gånger per år. Skriftskolan och det faktum att vi i skolan på min tid tragglade igenom både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna gav mig ett visst mått av kristen kunskap men tyvärr inte tro. Sedan följde en tid då jag var fullt sysselsatt med studier, giftermål, jobb o. dyl. I slutet av 60-talet var nöden i Biafra obeskrivlig. Krig, hungersnöd och farsoter härjade också på andra håll. Men i Helsingfors satsade man stora penningbelopp på att i självaste urberget gräva ut en kyrka. I likhet med många jämnåriga skrev jag i protest ut mej ur kyrkan. Så följde en 15-årig ”exil” under vilken jag dock inte vände Gud ryggen utan läste min aftonbön och tänkte att den som inte är mot oss är för oss, Mark 9:40. När det kom barn i familjen kändes det väldigt illa att de inte kunde döpas. Barnen började i församlingens barnklubb och tack vare det blev vi inbjudna till familjegudstjänster. Det kändes som om någon, kanske den Helige Ande, i suckar bad för oss. Vi anslöt oss på nytt till kyrkan och barnen blev döpta. Jag började senare besöka högmässan, läsa Bibeln och annan religiös litteratur (t.ex. C.S. Lewis) samt delta i bibelstudiegrupper. Jag fann att tron kommer av predikan och predikan i kraft av Kristi ord, Rom 10:17, samt att man behöver vägledning för att förstå vad man läser, Apg 8:30-31. Småningom började jag förstå något av försoningsläran och en dag insåg jag att jag redan en längre tid varit troende. Inte för att kristendomen är en logisk lära, (Att predika Kristus som korsfäst är för hedningarna en dårskap, se 1 Kor 1:23) utan för att Gud har kallat oss alla och envar till tro och lydnad. Vägen är smal och man måste se till att man inte faller. Det har nog varit ökenvandringar ibland. Då är det viktigt att fortsätta att be, gå i högmässa, träffa andra kristna för att sedan kunna hitta tillbaka. Som kristen är jag mitt inne i en helgelseprocess där jag sakta lär mig att inse hur ofattbar Gud är i sin helighet. Först då kan jag förstå vidden av min synd och av Guds försoningsverk då Han utgav sin enfödde Son för alla och även för mig. MICKE NYSTRÖM

”Jag tror, därför förundrar jag mig inför tillvaron.” Ju mer jag upplever livets innersida desto mer hemlighetsfull och fascinerande blir Gud, ty Han är grunden för allt som är till. Gud kommer till oss från en utlovad framtid med hopp och frälsning (Rom 15:13). ”Jag tror, därför hör jag.” Tron kommer av ordets hörande (Rom 10:17). Bibeln är Guds tilltal till oss på ett mänskligt språk och Hans indirekta uppenbarelse av sig själv för oss. Gud älskar världen och gav oss sin Son. När jag öppnar mig för Honom och erkänner vem jag är, får jag höra förlåtelsens ord i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Genom att höra evangelium och avlösningen vederkvicks samvetet och fattar tröst. ”Jag tror, därför talar jag” (2 Kor 4:13). Jag talar inte om mig själv utan om Gud och Hans befriande sanning: Den ursprungliga enheten av sanning och frihet i Gud. Den får vi inte hantera vårdlöst utan endast vila i. Att vila är att förtrösta på hans löften även i det djupaste mörkret. ”Jag tror, därför tänker jag.” Jag tror för att förstå det otroliga: Att livet har en mening och det är livet självt som gåva av Gud. Tro och reflektion kompletterar varandra till en större förståelse av hel(ig)heten: Gud som alltings ursprung och slut. ”Jag tror, därför ser jag skillnaden mellan himmel och jord.” Vi skall vara människor och inte Gud, säger Luther. Guds Ande genomsyrar både himmel och jord så att vi kan ana något av det som för oss är omöjligt att begripa. Andens frukt är att tro löftet om: ”Nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Petr 3:13). ”Jag tror, därför har jag hopp.” Tro är att låta Kristus gå före oss i världens nödlägen och ända in i evigheten. ”Jag tror, därför handlar jag.” Tron ger kraft att handla och ta ansvar där det mänskligt sett är hopplöst. ”Jag tror, därför är jag en ny skapelse” (2 Kor 5:17). Jag är en del av de heligas gemenskap där jag varje dag får leva av syndernas förlåtelse och får kraft att växa i tron. ”Jag tror, därför lider jag”. Jag lider när jag ser bristen på kärlek och omsorg orsakad av själviskhet och otro. Jag lider när det som ska vara gemenskap utesluter de svaga. ”Jag tror, då det är mitt hopp”. Jag tror inte av egen förmåga utan den Helige Ande har kallat och upp- lyst mig att se vem Jesus är och vad han gjort för mig i sitt liv, i sin död och uppståndelse. Därför får jag varje dag ny nåd att stiga upp och möta dagens utmaningar. Att inte tro verkar omöjligt för mig. Att tro är mitt enda hopp. OLA BYFÄLT

Födelseort Jakobstad. Stämplad för livet, brukar min far säga. Lyckligtvis fick jag också växa upp i staden. Min första kontakt med församlingen var för-samlingens barnklubb. I Vestanlidsgården stiftade jag bekantskap med Barnens bibel och på flanellografen berättades om Jesu liv. Fröet för min tro såddes. Efter konfirmationen blir det hjälpledarutbildning. I vår Veta mera-grupp är det ständiga temat Äta mera. I skolan går jag med i Kristliga skolungdomsgruppen, ett litet men tajt gäng. Vi åker bland annat på en skidresa, det är en brokig skara som njuter av backarna i underkylt regn och vinande vindar. Gemenskapen tillsammans är verkligen fin och speciell. Vid sidan av skolan hann jag också spela i band. Ett par år i kristna ungdomsorkestern Tinnitus gav möjlighet att se världen. Vi nådde Kristinestad. Som basist borde det inte ha varit så krävande men då genren är progressiv metal måste man kunna räkna till både fem och sju. Jag har alltid vetat att jag vill bli läkare. På andra försöket kom jag in på Helsingfors universitets medicinska fakultet. Som återflyttare till min moders hemstad hade jag inte nån given gemenskap att ty mig till. En gång på tåget till stan träffar jag Mikko. Han leder SLEYs ungdomsgrupp som samlas i Berghäll. De flesta andra går ännu gymnasiet. Pyhän Sydämen kappeli blir stället att träffa kompisar. SLEY-kontakterna leder till att hålla vittnesbörd inför hundratals åhörare på festivalen Maata Näkyvissä i Åbo. Jag sade ungefär ”ställd inför valet så valde jag Gud”. Nu har min syn på kristendom breddats. Från attha haft en ganska hård, bipolär världssyn har nu ett brett spektrum uppenbarats. Att vara kristen innebär olika saker för alla. Alla kristna är individer, och lika värda just därför. I jobbet som läkare upplever jag att förverkligar det dubbla kärleksbudet. Min nästa kommer i många skepnader, flykting från Mellanöstern eller missbrukande, tandlös 35-åring. Att lyssna och ge tid är det viktigaste. Tid, som i vårt resultatinriktade samhälle nedprioriteras och blir den största bristvaran. I mitt jobb kan jag tjäna Herren. Med glädje. På denna resa, från Jakobstad till huvudstad via Pyhän Sydämen kappeli och Lekholmen, från gemenskap till gemenskap – hur kunde jag låta bli att tro? Gud är min curlingförälder. KLAUS ÖSTERHOLM

Att tro är att ha fått en gåva. För någon kan det här låta som om troende mänskor skulle leva på en annan planet. Jag är uppvuxen i en kristen familj och tron har alltid funnits med i mitt liv. Jag har för min del svårt att föreställa mig ett liv utan utan Gud, att i stället tro t.ex. på “The Big Bang“. Tidigare, under studieåren och som yngre vuxen, diskuterade jag ofta med icke-troende vänner. I timtal gick argumenten fram och tillbaka: tro eller inte tro? Idag skulle jag inte ha samma iver eller uthållighet att diskutera, utan vill hellre i all enkelhet bara dela med mig av mina erfarenheter. Jag vill berätta vilken oerhörd rikedom relationen till Gud är i mitt liv. Herren är medelpunkten i mitt liv. Från honom utgår allt annat och alla andra relationer. Livet faller på plats. Att leva i en nära, daglig relation med Jesus, den Uppståndne, kungarnas Kung och herrarnas Herre, är för mig att stå på den stadigaste klippa som finns. Att hitta dit är att hitta hem. Jag som har fått tron med modersmjölken har alltid vetat att den klippan är det bästa och tryggaste stället att stå på. Min grundinställning har varit: ”Bäst att jag hålls här!” Jag visste ju också från tidig ålder hur det enligt Bibeln förhåller sig med att komma till himlen, att Jesus är vägen. Men nu, under de senaste tre åren, har något hänt med min tro. Den har så att säga flyttat från huvudet till hjärtat! Vilken gåva! Jag hade ingen aning om vad jag tidigare gick gått miste om. I stället för att tänka “bäst att jag hålls här”, säger jag nu: ”Åh, vad underbart att vara här!” För ingenting i världen vill jag bort från denna nära relation till Herren.” Den som söker, han ska finna. Vägen är öppen. Och vem skulle egentligen inte vilja hitta hem? Herren Jesus är den vi är skapade att leva med. Undra på att det känns som att vara hemma … Han är en realitet, inte bara någon som en gång har existerat här på jorden. Han lever idag. Jag känner Honom. Därför tror jag. INGRID RISKA

Varför är du Kristen? Inför den frågan blir jag först något villrådig. Svaret beror på sammanhanget där frågan ställs. I en omgivning utanför Finland där det finns flere religioner och där religion är accepterad i samhället känns det lättare att svara. Svaret behöver då inte vara så sofistikerat. Ofta är den som frågar religiös och kanske något nyfiken på en främmande religion. I Finland kan det vara svårare. Begreppet Kristen uppfattas här på olika sätt. I så kallade kristligt aktivt troende och utövande kretsar använts ordet Kristen något provokativt för en människa som tar sin tro verkligen på allvar. Då alla kristligt döpta i befolkningsbeskrivningar kallas kristna och i allmänhet uppfattar sig som sådana, kan nämnda begränsning av termen “Kristen” upplevas provokativ eller direkt sårande. I dagens sekulariserade Finland bemöts en aktivt utlevd kristendom ofta synnerligen aggressivt eller förklenande och därför kan jag i dessa sammanhang vara på min vakt och försöka formulera mig på ett övervägt sätt. I värsta fall ställs frågan då jag gjort något eller uttryckt mig på ett sätt som ger anledning till kritisk förundran. Då är det svårt att komma med fromma förklaringar. Det finns otaliga människor som kan ge dramatiska och medryckande svar på frågan om varför de är troende. Enligt väckelsekristen terminologi kallar man en sådan människa väckt och omvänd. En människa kan i sitt liv ha hamnat i en destruktiv återvändsgränd och Kristus har varit utvägen ur träsket. Det kan också vara att man varit en rabiat motståndare till allt kristet, men att någon händelse har fått en på helt andra tankar. Det mest dramatiska historiska exemplet är den blivande aposteln Paulus upplevelse på vägen till Damaskus. Ett möte med en djupt troende människa har kunnat öppna ögonen för en aktivare kristendom. Någon kan ha börjat läsa Bibeln, vars budskap har förändrat hela människan. Det finns också en hel del litteratur som kan ge insikt. Den norska professorn Ole Hallesby har till exempel skrivit en bok Varför jag är en Kristen som, åtminstone på 1960-talet men också senare, har gjort stort intryck på unga kritiska människor. I synnerhet i anglosaxisk kristen andlig litteratur förekommer böcker där man med rationella argument visar vägen till aktiv kristendom. På frågan varför jag är en Kristen kan jag inte skryta med någon dramatisk berättelse om ett uppvaknande i likhet med Paulus på vägen till Damaskus. Orsaken till att jag vill vara en troende Kristen, för vilken kristendomen är det viktigaste i livet, är helt enkelt ett resultat av kristet söndagskolarbete, ungdomsarbete och studentarbete och läsning av Bibeln. Den tankevärd jag då kom in vill jag aldrig ge upp. Kristendomen ger ett sådant helhetsperspektiv på livet att varje dag känns meningsfull. Mitt exempel visar betydelsen av kristet barn-, ungdoms- och studentarbete. Den nuvarande utvecklingen i Finland på dessa områden är därför sorglig. Hur kan jag då som högt utbildad människa tro på den bild av verkligheten Bibeln ger? Mitt svar blir troligen en besvikelse för den som väntar sig något djupsinnigt eller utstuderat rättroget teologiskt. Jag vet faktiskt inte varför jag är en troende Kristen, men jag vill inte överge det! Mitt svar ger jag i form av en primitiv liknelse: Ett barn står vid en golvlucka. Far står under luckan, men det är så mörkt under golvet att barnet inte kan se fadern, som ber barnet hoppa ner i det mörka hålet. Barnet litar så mycket på fadern att det hoppar och fångas upp i faderns trygga famn. Så primitivt och dunkelt svarar jag på frågan varför jag är en troende Kristen! KARL VON SMITTEN med.o.kir.doktor mångårig aktiv i Lukas

Alltsedan barnaår har jag trott på Gud. Jag har aldrig gått i någon söndagsskola, men jag hade en farmor i Munsala, som var djupt troende. Från henne fick jag säkert en del av min kristna bakgrund. Med mina föräldrar brukade jag varje sommar delta i midsommargudstjänsten i Munsala kyrka, men annars var våra kyrkobesök rätt sparsamma. Som ung student deltog jag sommaren 1962 i ett kristligt studentmöte i Nykarleby folkhögskola, och där kom jag i kontakt med många troende ungdomar. Under min studietid höll jag min kristna tro ganska mycket för mig själv. Det var sällan jag hade tillfälle att diskutera religion med andra. För mig var det kristna kärleksbudet viktigast. Jag trodde på Jesus som Guds son, men vad frälsningen verkligen betydde var inte helt klart för mig. För mig och min hustru var det helt naturligt att barnen skulle döpas i kyrkan och delta i kyrkans klubbverksamhet. Men vi var ganska sällan i kyrkan. På 1990-talet började min hustru delta i Halvar Sandells bibelstudier, och lockade mig att komma med. Därefter började vi också aktivt delta i gudstjänsterna. År 1998 deltog vi i Lukas församlings alfa- kurs, vilket fördjupade min förståelse av den kristna religionen. Nu gick det upp för mig vad det betyder att Jesus Kristus är vår frälsare. Han utgav sig själv för våra synder, till frälsning för var och en som tror. Hur kan man förena kristen tro med naturvetenskap? Som fysiker studerar jag naturen. Många naturvetenskapsmän tror att det inte finns något utanför naturen som vi studerar. Som kristna får vi tro på övernaturliga ting som vi inte kan se. Men också i naturvetenskapen finns mycket vi inte kan se. Ingen har någonsin sett en kvark och ändå tror vi på dem. Tron är därför viktig också i vetenskapen. Hur trovärdig är då Bibeln? Enligt de vanligaste kosmologiska teorierna har universum uppstått genom en explosion ur intet (”Big Bang”). Flera kosmologer har dock påpekat att det finns andra möjliga scenarier. Big-Bang-teorin stöds dock av den kosmiska bakgrundsstrålningen, som man känner till ganska väl. Bibelns ”skapelse-dagar” får man nog tolka som långa perioder, jämför t.ex. ”Ty tusen år äro i dina ögon såsom den dag som förgick i går” (Ps. 90:4). Skapelse och evolution synes inte vara förenliga, men kanske evolutionen är ett av Guds hjälpmedel vid det fortsatta skapande, creatio continua, som den engelska fysikern och teologen John Polkinghorne har föreställt sig. Detta är en fascinerande tanke. TOM SUNDIUS

Jag var en typisk finsk skolpojke som tyckte sig veta allt. Söndagsskol- och skriftskolgången, stålhård ateist. Jag tyckte att de som trodde på Gud var ganska tokiga. Vetenskapen hade ju visat att vi uppstått och utvecklats från en ursoppa genom en process som började för 3 500 miljoner år sedan. Alla vetenskapsmän, tidningar och naturprogram kunde inte ha fel. Jag sade till min flickvän Merete, som nu är min fru, att det var helt omöjligt att jag någon gång skulle tro på Gud. Jag sade att jag måste dö för att bli kristen. När jag började studera medicin i Frankrike träffade jag en messiansk jude, Charles Beloff, som var biokemist. Vi blev goda vänner och han lärde mig biokemi. Utan hans hjälp skulle jag kanske aldrig ha blivit läkare. Han visade mig att det är helt omöjligt att levande celler spontant kunde ha uppstått från en ursoppa. Då började jag fundera – månne Gud har skapat de första cellerna? Vår anatomiprofessor Pierre Rabischong var troende och lärde oss hur människan fungerar. Han har senare skrivit en bok ”Le Programme Homme” där han visar att de 10 000 bioprogram som behövs för att en människa ska kunna fungera inte kan uppstå spontant. Någon form av intelligens har programmerat människan. När vi tittar på en människas program i hennes DNA, kan vi konstatera att det finns en kod. Om man skriver ut koden som vanliga bokstäver är koden en 7 000 kilometer lång dubbelremsa av bokstäver. Man har en serie instruktioner när man läser koden från vänster till höger. Motsvarande kodremsa kan också läsas från höger till vänster, liksom hebreiskan, och innehåller då andra instruktioner för cellens funktion. Och det är inte allt. Man kan plocka bitar av koden som legobitar med hjälp av en fantastisk nanomaskin, som heter spliceosom, och få ytterligare information. Det kan finnas 10–12 koder ovanpå varandra i vårt DNA. Nu om du tänker att darwinismens mekanism, dvs. slumpmässiga tryckfel (mutationer) i denna kod, skulle göra att koden blir bättre när den läses från vänster till höger, vilka garantier finns det att koden blir bättre på samma ställe när den läses från höger till vänster? Den här typen av kod är det tätaste möjliga sättet att lagra information på – en otroligt fantastisk datakompression. Bill Gates från Microsoft har sagt att DNA är som ett dataprogram, men ett mycket finare än vi människor kan åstadkomma. DNA-dataprogrammet blir tyvärr sämre när cellerna delar sig. Det uppstår fel hela tiden trots att det i cellerna också finns ett program som korrigerar fel. Varje generation för med sig 100 bestående mutationer. Människosläktet drabbas av 30 000 olika sjukdomar. En generation är 20 år. På 6 000 år har vi sålunda upplevt 300 generationer. Vi kan se att Gud i början programmerade människosläktets DNA som förstås var felfritt. Efter syndafallet började mutationer anhopas och nu vet vi att människosläktet drabbas av 30 000 olika sjukdomar, av vilka de flesta troligen är orsakade av mutationer. I vårt DNA kan vi läsa ”made in heaven” och sjukdomar visar på ett ”bäst före”-datum. Allt detta stämmer väl överens med Bibelns skapelse- och syndafallsberättelse, som är en historisk beskrivning av vårt ursprung och det som hänt sen dess. Därför tror jag att Gud finns och Bibeln är sann. PEKKA REINIKAINEN

Jag funderar ibland på var himmeln är. Den frågan inställer sig när man tänker på kära personer som man inte längre kan nå. Det är i alla fall fåfängt att spana ut i universum. Där, bortom miljoner ljusår, är den säkert inte. Då skulle ingen människas böner ännu ha nått fram och än mindre skulle de ha kunnat få något svar. Detsamma gäller ju Gud. Var finns han? Jag tror inte att någon människa skulle kunna ge mig ett vettigt svar på den frågan. Hur kan du då säga att du tror på Gud om du inte ens vet var han finns? Jag tror därför att även om jag inte vet var Han finns så vet Han var jag finns – här på jorden, i denna värld. Därför blev Gud människa, därför lät han sin Son med vilken han är oskiljaktigt förenad, födas på vår jord för att han skulle kunna tala med oss och lyssna på oss och hjälpa oss, nära och konkret. Jesu mor Maria sade en gång i en krissituation åt människorna kring honom ”Gör det han säger åt er!” Hon visste vad hon talade om för hon hade levt såpass länge tillsammans med honom. Det har också många kristna gjort och därför har den kristna tron inte för dem blivit andliga aningar och mystiska upplevelser utan seriösa samtal med Gud. Gud har blivit människa och det har möjliggjort ett verkligt möte mellan honom och oss på denna jord. ”Gör som han säger!” säger Maria åt oss när vi befinner oss i bryderier och tveksamma situationer. ”Be, och ni skall få!” säger Jesus åt oss framförallt när vi står inför bekymmer i vårt eget liv. Tron föds i det realistiska samtalet mellan en människa och Jesus. När människan till exempel ber om hjälp så får hon hjälp och vänskapen mellan henne och Gud stärks. Därför kan många säga: ”Jag tror på Gud för jag har märkt att han hör mig och hjälper mig.” PAUL VON MARTENS