Varför en kyrklig begravning?

De tre kyrkliga förrättningarna; dopet, vigseln och begravningen är mycket viktiga i vårt samhälle. Genom dem kommer prästerna i kontakt med en stor del av befolkningen. Det är värdefulla möten som det gäller att ta vara på för många av de här personerna träffar man inte i något annat sammanhang. Förrättningarna är en del av vår kultur. Det hör till att barn döps. Det hör till att man gifter sig i kyrkan för att det skall kännas att det är på riktigt. När någon dött kallar man vanligen på en präst. Det här innebär att förrättningarna tar en stor del av prästernas tid och att man ofta konfronteras med människors litet olika uppfattningar om vad förrättningarna egentligen handlar om. Jag har ibland blivit förvånad över att det är så självklart att det skall vara en kyrklig begravning trots att det varit uppenbart att man inte räknat med Guds existens. Detta hänger antagligen ihop med att man inte känner till något annat sätt. I Finland är det ju kyrkan som sköter gravgårdarna och kyrkan och prästerna uppfattas ofta vara experter på hur man hanterar döden. Vid några tillfällen har enskilda personer efter en begravning tackat för min medverkan och framfört sin önskan om att vi aldrig skulle träffas igen. Jag tror att de egentligen menat att de hoppats att vi inte skulle träffas i samma tecken igen. Det är viktigt att vi tar hand om våra avlidna på ett värdigt sätt. Det är vi skyldiga dem med tanke på deras människovärde och allt det som de betytt för oss. Även i de fall då det inte finns någon kropp att begrava brukar man ordna med en jordfästning. Den situationen kommer högst antagligen att uppstå i Haiti efter jordbävningen i Port-au-Prince. Anledningen är att vi som blir kvar behöver jordfästningen som ett viktigt led i bearbetningen av det som hänt. Däremot behöver inte de avlidna själva begravningen för att få frid. För dem räcker det att vi ser till att de på ett värdigt sätt förs till en sista viloplats här på jorden. Med frid avser jag något mera än inre harmoni och frånvaro av smärtor och rädslor. Frid är i kristen tro ett tillstånd då vår skuld är förlåten och vi har vår sak klar med Gud. Ingen präst och ingen begravning kan åstadkomma detta. På den här punkten upplever jag att vi behöver vara tydliga. En kyrklig begravning är i sig inte en garanti för att jag har en plats i himlen. Den saken avgörs innan jag dör. Är min sak inte klar med Gud när jag dör, så kan inte en präst korrigera den saken efteråt för min del. Det är inte heller vår sak att avgöra hur det går för de avlidna. Det gör Gud. Gud vill att alla skall ha frid med honom, men det finns bara ett sätt. Jesus säger att den som tror på Sonen (= honom) den har evigt liv. (Joh. 3:36) Den personen har också frid och en plats i himlen. En person som har sin sak klar med Gud har frid även om han eller hon omkommer i en olycka och man aldrig hittar kroppen. Kristna har i alla tider stannat upp och vänt sig till Gud i olika situationer i livet, både enskilt och tillsammans med andra kristna. Det har varit särskilt viktigt när någonting omvälvande hänt, t.ex. när ett barn fötts, när man ingått äktenskap och när någon av ens närmaste dött. Man har tackat, man har gett uttryck för sin sorg, man har bett om kraft och ledning. Om man ser på hur den kyrkliga begravningen är uppbyggd så är det uppenbart att den är en av dessa gemensamma andaktsstunder då vi stannar upp inför Gud. Vi tar avsked av våra närmaste och för dem till deras sista viloplats på jorden. Vi stannar upp inför det Gud sagt till oss om liv och död genom Bibeln. Just där finns löftet om frid med Gud och evigt liv tack vare Jesus. Inte ens döden kan ändra på detta. RONNY THYLIN