Finns det några paralleller mellan valet av republikens president den 5.2 och valet av medlemmarna till kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet, som valdes den 13.2?
Det är alldeles klart att våra etiska och moraliska värderingar starkt har påverkat båda valen. I en demokrati får man finna sig i att alla inte tycker som man själv. Med jämna mellanrum konfronteras helt motsatta åsikter och alla vill få sin vilja igenom.
I vårt kristna och demokratiska land talar vi både med stolthet och tacksamhet om att vi i toleransens namn skall och bör respektera varandras åsikter. Det visar sig i praktiken att det inte alltid är lätt. När åsikterna bryter sig mot varandra går det lätt så att toleransen får vika. Det var visst någon känd finlandssvensk påverkare som har myntat uttrycket: ”Den nya toleransen kan vara mycket intolerant.”
När vi diskuterar värderingar handlar det ju mycket om vad som är rätt och sant och här går ju tolkningarna mycket isär. Frågan inställer sig: Vad är det som formar vårt tänkande? Det är alldeles klart att det finns både skrivna och oskrivna kriterier som formar våra värderingar. Som medlemmar i både staten och kyrkan är vi bundna av både grundlagen och Bibeln men vi påverkas mycket av den allmänna opinionen och diskussionen i medierna.
I en demokrati och en rättsstat finns det en vilja och en strävan att göra det som är rätt och sant och som gagnar den enskilde. Det här gäller inte bara just nu utan det har under historiens gång varit en viktig princip.
När vi tittar i historiens backspegel ser vi att det har hänt, både en och två gånger, att en stat, dess ledning och intelligentia har gått vilse. Man har skickligt manipulerat folket och den allmänna opinionen. När vi ser på misstagen och de ödesdigra konsekvenserna frågar vi: ”Hur kunde detta ske?” Som exempel kan vi nämna de rätt färska etniska konflikter och utrensningar som vi sett i både Europa, Afrika och Asien under de senaste femtio åren. Eller varför inte nämna våra egna konflikter och övergrepp från vårt eget inbördes- och frihetskrig.
Jag tror att ingen nation eller något folk går fri från faran att i toleransens namn förtrycka eller utesluta grupper med vissa åsikter. Både statens och kyrkans riksdag (det nyvalda kyrkomötet) har i dagens läge möjlighet att köra över det som man anser är obekväma åsikter. Här finns en inbyggd konflikt mellan majoritetsbeslut och det som den kristna kyrkan med stöd av skrift och tradition har stått för i århundraden. Sauli Niinistö lovade genast efter att han hade blivit vald till republikens president att han skulle ta sig an den utslagna minoriteten i vårt land. Han sade också att han vill vara hela folkets president trots att drygt en tredjedel av väljarna var av annan åsikt.
Månne kyrkan idag står inför samma utmaning. Många medlemmar som inte syns i vår verksamhet hör till dem som har det svårt och behöver vår hjälp. Nu måste vi skrida från ord till handling. Vi som medlemmar i Petrus församling kallas nu mer än någonsin att möta vår nästa. Kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet, har också ett stort ansvar: att respektera olika åsikter och samtidigt att hålla fast vid det som sedan århundraden har varit kyrkans tro och bekännelse. Kyrkan och församlingarna är framför allt bundna till Skriften som ju är den högsta normen för tro och lära. Den demokratiska processen kan inte tänja Skriften hur som helst.
Må vi leva och lära både i sanning och kärlek.
BENGT LASSUS kyrkoherde, vintern 2012
I vårt kristna och demokratiska land talar vi både med stolthet och tacksamhet om att vi i toleransens namn skall och bör respektera varandras åsikter. Det visar sig i praktiken att det inte alltid är lätt. När åsikterna bryter sig mot varandra går det lätt så att toleransen får vika. Det var visst någon känd finlandssvensk påverkare som har myntat uttrycket: ”Den nya toleransen kan vara mycket intolerant.”
När vi diskuterar värderingar handlar det ju mycket om vad som är rätt och sant och här går ju tolkningarna mycket isär. Frågan inställer sig: Vad är det som formar vårt tänkande? Det är alldeles klart att det finns både skrivna och oskrivna kriterier som formar våra värderingar. Som medlemmar i både staten och kyrkan är vi bundna av både grundlagen och Bibeln men vi påverkas mycket av den allmänna opinionen och diskussionen i medierna.
I en demokrati och en rättsstat finns det en vilja och en strävan att göra det som är rätt och sant och som gagnar den enskilde. Det här gäller inte bara just nu utan det har under historiens gång varit en viktig princip.
När vi tittar i historiens backspegel ser vi att det har hänt, både en och två gånger, att en stat, dess ledning och intelligentia har gått vilse. Man har skickligt manipulerat folket och den allmänna opinionen. När vi ser på misstagen och de ödesdigra konsekvenserna frågar vi: ”Hur kunde detta ske?” Som exempel kan vi nämna de rätt färska etniska konflikter och utrensningar som vi sett i både Europa, Afrika och Asien under de senaste femtio åren. Eller varför inte nämna våra egna konflikter och övergrepp från vårt eget inbördes- och frihetskrig.
Jag tror att ingen nation eller något folk går fri från faran att i toleransens namn förtrycka eller utesluta grupper med vissa åsikter. Både statens och kyrkans riksdag (det nyvalda kyrkomötet) har i dagens läge möjlighet att köra över det som man anser är obekväma åsikter. Här finns en inbyggd konflikt mellan majoritetsbeslut och det som den kristna kyrkan med stöd av skrift och tradition har stått för i århundraden. Sauli Niinistö lovade genast efter att han hade blivit vald till republikens president att han skulle ta sig an den utslagna minoriteten i vårt land. Han sade också att han vill vara hela folkets president trots att drygt en tredjedel av väljarna var av annan åsikt.
Månne kyrkan idag står inför samma utmaning. Många medlemmar som inte syns i vår verksamhet hör till dem som har det svårt och behöver vår hjälp. Nu måste vi skrida från ord till handling. Vi som medlemmar i Petrus församling kallas nu mer än någonsin att möta vår nästa. Kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet, har också ett stort ansvar: att respektera olika åsikter och samtidigt att hålla fast vid det som sedan århundraden har varit kyrkans tro och bekännelse. Kyrkan och församlingarna är framför allt bundna till Skriften som ju är den högsta normen för tro och lära. Den demokratiska processen kan inte tänja Skriften hur som helst.
Må vi leva och lära både i sanning och kärlek.
BENGT LASSUS kyrkoherde, vintern 2012