Ständigt nya upptäckter
Om jag ska förklara min kristna tro och varför jag tror, så kan jag göra det på många olika sätt. Jag kan hänvisa till Bibeln, hur den talat till mig och övertygat mig, eller så kan jag hänvisa till alla möjliga logiska, filosofiska, intellektuella och psykologiska motiv för varför en kristen tro för mig framstår som den mest trovärdiga och plausibla livshållningen av alla till budsstående alternativ av världsbilder. Inte att förglömma alla kristna som genom åren gjort ett djupt och outplånligt intryck på mig och som skapat en längtan efter något mer i livet.
En viktig orsak för mig att vara kristen är att kristendomen är en så rik och mångfacetterad tradition och att man kan närma sig den från väldigt olika perspektiv och att den stimulerar mig så starkt på en intellektuell nivå.
För mig är kristendomen förutom en hjärtats djupa förtröstan och tilllit till Gud och Jesus, även en oerhört stimulerande tanketradition. Jag skulle vilja veta allt och läsa allt som skrivits om kristen tro under tvåtusen år, men det är en omöjlighet. Det är både glädjande och frustrerande att källan är så bottenlös och att den aldrig kan sina.
En följd av denna insikt är för mig att jag måste försöka vara mycket ödmjuk i mina ställningstaganden i olika trosfrågor. Som yngre kunde jag vara mera självsäker oberoende vad jag trodde, men med åren blir världen och också den kristna världen allt vidare och större på något sätt.
Jag har glidit in och ut ur kristen tro flera gånger under min vandring. Jag har också glidit både hit och dit inom det kristna paradigmet. Det märkvärdiga och ibland ganska frustrerande (kanske mera för andra än för mig) är att detta sökande inte verkar ta slut. Jag har därför börja se min efterhängsna ”personlighetsstörning” som någon sorts märkligt kall och uppgift från Gud. Jag försöker trösta mig med kyrkofader Augustinus ord: ”Sök Gud, och när du funnit Gud, fortsätt att söka Honom!”.
En för mig viktig insikt är betydelsen av att binda upp mig själv till ett regelbundet andaktsliv. Hur det andaktslivet ser ut tror jag att varje kristen själv måste avgöra. Det fungerar inte i längden om det inte är rotat i den egna personligheten. Det är andaktslivet som håller tron vid liv. En annan sak som håller tron vid liv är att man på ett sätt som känns naturlig för en själv bidrar till församlingslivet med en egen insats, exempelvis som ledare för en diskussionsgrupp.
För mig är också gudstjänsten och mässan central. Först i mogen ålder upptäckte jag till min egen förvåning att den lutherska gudstjänsten känns betydelsefull, djupt meningsfull och helig för mig.
TOMAS VON MARTENS, vikarierande redaktionssekreterare och redaktör vid Kyrkpressen