Jag funderar ibland på var himmeln är. Den frågan inställer sig när man tänker på kära personer som man inte längre kan nå. Det är i alla fall fåfängt att spana ut i universum. Där, bortom miljoner ljusår, är den säkert inte. Då skulle ingen människas böner ännu ha nått fram och än mindre skulle de ha kunnat få något svar.
Detsamma gäller ju Gud. Var finns han? Jag tror inte att någon människa skulle kunna ge mig ett vettigt svar på den frågan. Hur kan du då säga att du tror på Gud om du inte ens vet var han finns? Jag tror därför att även om jag inte vet var Han finns så vet Han var jag finns – här på jorden, i denna värld. Därför blev Gud människa, därför lät han sin Son med vilken han är oskiljaktigt förenad, födas på vår jord för att han skulle kunna tala med oss och lyssna på oss och hjälpa oss, nära och konkret.
Jesu mor Maria sade en gång i en krissituation åt människorna kring honom ”Gör det han säger åt er!” Hon visste vad hon talade om för hon hade levt såpass länge tillsammans med honom. Det har också många kristna gjort och därför har den kristna tron inte för dem blivit andliga aningar och mystiska upplevelser utan seriösa samtal med Gud. Gud har blivit människa och det har möjliggjort ett verkligt möte mellan honom och oss på denna jord.
”Gör som han säger!” säger Maria åt oss när vi befinner oss i bryderier och tveksamma situationer. ”Be, och ni skall få!” säger Jesus åt oss framförallt när vi står inför bekymmer i vårt eget liv. Tron föds i det realistiska samtalet mellan en människa och Jesus. När människan till exempel ber om hjälp så får hon hjälp och vänskapen mellan henne och Gud stärks. Därför kan många säga: ”Jag tror på Gud för jag har märkt att han hör mig och hjälper mig.”
PAUL VON MARTENS