Tron gör allting bättre

Jag har valt att tro eftersom tron ger mig en grund som belyser och förstärker allt det jag försöker förstå med mitt intellekt eller uppleva med mitt hjärta. För mig är tron som ett bedömningsredskap för livet som ger mig djupare kunskap om min tillvaro och avslöjar mer skönhet. Att tro på en kärleksfull Gud gör helt enkelt allting bättre: svarta hål, ma- tematik, evolution, bergs- bestigning, uppoffringar och kärlek blir inte bara vackra ting i sig, utan liksom reflektioner av Skaparens perfekta personlighet. Min tro har alltså gjort min värld både begripligare och vackrare. Jag började njuta av vetenskap i rätt unga år: jag läste varje bok jag kunde komma över och lät mina tankar färdas över universums enorma vidder och genom dess spännande komplexitet. Ibland kom en flyende känsla av upprymdhet över mig, världsaltet kändes samtidigt så vackert och så hemskt att jag ville gråta. Senare kom jag att uppleva något liknande när jag försökte förstå det skenbart motsägelsefulla i att en kärleksfull Gud kan tillåta lidande och våld i världen. Svaret fanns så perfekt uppenbarat i den uppoffring som Kristus gjorde för oss, men det hela lät sig inte greppas av mitt intellekt.
Min tro fick antagligen sin början tack vare de bibelhistorier som jag lärde mig via mina föräldrar och i söndagsskolan. Som barn kunde jag uppskatta skönheten och kraften i berättelserna utan att nödvändigtvis behöva förena dem med erfarenhet. Och när jag var gammal nog att börja ifrågasätta min tro kände jag redan till så mycket av Guds budskap att jag upplevde det som både konsekvent och tillförlitligt. Jag kommer inte ihåg att jag någonsin skulle ha tvivlat på Guds existens, men jag har tidvis känt ett stort behov av att få göra saker på mitt eget sätt och låta Gud och hans kyrka pyssla på med sitt. Under en tid av mitt liv kändes kyrkan allt annat än inspirerande. Det har alltid funnits en stark längtan hos mig att få vara ”självförsörjande”, att få klura ut saker på egen hand och att få vara säker på mina egna förmågor utan att behöva be om hjälp. Men en dag insåg jag att jag inte riktigt var den fina mänska som jag trodde att jag var. Jag blev slutligen ångerfull inför Gud. Jag måste acceptera att jag behövde en personlig och kärleksfull Gud som både kunde acceptera mig sådan jag var och som kunde forma mig till den man jag ville bli.
Jag fortsätter att tro på en kärleksfull Gud eftersom jag har upptäckt att han varit med mig både i tider då jag behövt Honom och i tider då jag inte ens velat kännas vid Honom. När jag ser tillbaka förstår jag att min glädje blivit djupare då jag prisat Honom och att mina bördor blivit lättare då jag delat dem med Honom. Vetenskapen som jag studerat har han gjort vackrare och mer majestätisk. Bergen jag vandrat på likaså. Mänskorna jag möter framstår som mera älskvärda när jag inser att de är gjorda i Hans avbild. Tyvärr låter jag mig ofta distraheras från min tro och går tillbaka till att försöka leva för egen maskin. Men varje gång min tro prövas finns Han där.
fil. dr CRAIG PURDIE är nyzeeländare bosatt i Finland. Han har jobbat som militärvetenskapsman och gjort isforskning på Antarktis.

admin

This information box about the author only appears if the author has biographical information. Otherwise there is not author box shown. Follow YOOtheme on Twitter or read the blog.