Om kärlek och besvarad kärlek

En man med gåvan att förmedla ord från Gud sade för några år sedan att Gud ville påminna mig om ett tillfälle då Han och jag fullständigt hade mötts. Detta möte skall ha burit mig genom livet. Jag spärrade upp ögonen av förvåning och tänkte att en så avgörande händelse borde jag väl komma ihåg. Jag bad Gud visa mig vilket möte Han syftade på. Han lät mig förstå att det hade skett i dopet. Vi eller våra föräldrar kan fästa all eller ingen betydelse vid handlingen. En sak som åtminstone verkar vara säker är att Gud tar det på fullaste allvar.

Ifall jag ska berätta varför jag tror, anar jag därför att det börjar från att det är någon som har älskat mig först. Det fullständiga möte som sker i dopet då jag blir till ett med Jesus innebär att orden som hördes från himlen då han själv döptes också gäller mig. ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.”

Jag är alltså Guds älskade barn, och jag har tillgång till Hans rike. Detta faktum verkar ha burit mig såtillvida att jag aldrig har haft problem att tro på Guds existens. Den stora stötestenen har snarare varit om Gud skall få ha någon inverkan på mitt liv. Vid 15 års ålder hade jag kommit så långt att jag vid konfirmationen kunde säga ja till Gud. I mitt hjärta hade jag föredragit att hålla det vid ett: vi försöker. Jag ville ha en bakdörr öppen om det inte skulle fungera.

Några år senare ropade jag till Gud: Jag vill veta vad kärlek är! I Bibeln står det att alla buden sammanfattas i att jag ska älska Gud över allt och min nästa som mig själv. Det står också att Gud är kärlek. Magkänslan bekräftade att jag skulle lära mig vad kärlek är om jag lärde känna Gud. Och omvänt. Utropet följdes av en suck: Jag är dålig på kärlek. Det var inget uttryck för falsk ödmjukhet. Snarare var det en klarsynt iakttagelse, som fyllde sin uppgift. Jag bevarades från att försöka uppnå målet på egen hand. Den klara synen mattades av och in smög reservationer: Jag ville. Men kanske vi inte behövde ha så bråttom. Jag anade att Gud och kärlek inte är menat för halvmesyrer. Det är något som pockar på att få genomtränga allt. Rädslan låg i vilket bråte som skulle uppdagas om jag lät Gud få tillgång till varje skrymsle och vrå i mitt liv. Det är i sådana situationer det blir avgörande om det fullständiga mötet var en engångsföreteelse, eller om dopet är något jag lever i. Dop är att dö med Jesus för att kunna uppstå med honom. Låter jag mig förenas med Jesus tar han i sin offerdöd på sig och betalar för alla mina misstag, bördor och oförmåga. Får han röja dessa hinder ur vägen frigörs plats i mitt liv för samma helige ande som förmådde uppväcka honom från det döda.

Samme ande verkade under Jesu liv i honom, och gjorde det möjligt att utföra de gärningar och under han gjorde. Samme ande finns i hans Far och möjliggjorde kontakten och kärleken dem emellan. Jesus sade att hans efterföljare skulle göra det han gjorde, och mer därtill. Hans liv visar hur hans folk, som utgör hans kyrka och brud, ska förbereda sig för hans återkomst. Det verkar som om vår kärlek inte enbart ska vara som ett spädbarns instinktiva dragning till en förälder. Den ska också mogna till en vuxen kvinnas medvetna kärlek till sin brudgum.

Idag är jag redo att säga: Då Jesus kommer för att hämta sin brud vill jag tillsammans med den världsvida kyrkan utan reservationer och av hela mitt hjärta, med all min kraft och allt mitt förstånd kunna bedyra: Jag älskar dig. Det att Gud älskar mig är redan ett budskap som tenderar att övergå ens förstånd, men jag anar att det är då denna kärlek besvaras som de riktiga gnistorna slår till. Att upptäcka bredden, höjden och djupet av denna insikt borde ge tillräckligt med mål och mening för ett helt liv och en evighet därtill. Därför tror jag. ELISABETH STUBB, filosofie doktor