”Att tro på slumpen kräver större tro än att tro på en Skapare”
Jag hör till dem som vuxit upp i ett kristet hem med troende människor runt mig. Som barn var det helt självklart att tro. Bönens makt visade sig helt konkret för oss via en händelse som inträffade i Böle by i Närpes under fortsättningskriget, sommaren 1943. Till följd av småpojkars lek med tändstickor uppstod en eldsvåda i en ria väster om landsvägen (dåtida riks-åttan). Det blåste hård nordlig vind och elden spred sig till alla hus på västra sidan om vägen. Husen brann upp – utom ett – som fortfarande står kvar mitt emot min mosters gård. I det lilla huset bodde en äldre kvinna som var baptist. Hon vägrade att lämna sitt hem trots branden och satt inne i huset och bad. Elden gick runt hennes hus som blev oskadat.
I skriftskolan och vid konfirmationen blev det att fundera djupare och jag blev tvungen att ta personlig ställning till vad jag tror på.
Livet är ju ändå inte så enkelt och jag, liksom mången annan, konfronterades under studietiden med ateistiska tankegångar: Inte kan ju en modern människa tro på högre makter! Men jag såg hela tiden omkring mig människor som hade upplevt vad tro kan åstadkomma. De hade haft andliga upplevelser som inte kunde förklaras med mänskligt förnuft. När jag själv har haft svårigheter i livet har jag upplevt att bön och de troendes gemenskap har hjälpt mig.
Jag, liksom alla sökande och tänkande människor, har konfronterats med de naturalistiska, biologiska tankegångarna, att livet och i sista hand människan, har uppkommit av sig själv utan en Skapare. Personligen har jag kommit fram till det att den första organiska substans som hade förmågan att duplicera sig själv, inte har kunnat uppstå av en slump. Det krävdes ett så otroligt samspel mellan olika ribonukleinsyror att det krävs större tro av den som tror på slumpen än den som tror på en Skapare. Första Mosebok är inte skriven som en lärobok i biologi utan för att vi skall förstå vem som ligger bakom allting. Hur arterna sedan uppkommit är Guds hemlighet. Tidsangivelserna uppfattar jag som närmevärden (av vilka vårt vetande är fullt med).
På äldre dagar har jag tryggt fått vara i Guds hand och tagit emot det som kommit.
Undervisningen gav sin frukt, jag brukade ifrågasätta våra präster och talade mycket med dem. Jag märkte steg för steg att min tro var baserat på en visshet om att ingenting kan ju existera eller ha någon mening om Gud inte finns. Så jag var bergfast på att Gud var där och naturen tyckte jag talade sitt tydliga språk för mig om Hans existens. Men det fanns en sak som fattades, jag hade missat den viktigaste poängen med allt som stod i Nya Testamentet, om det nya förbundet, om det otroliga Gud har gjort, att Han har vandrat här på jorden som Jesus Kristus. Hur kunde jag missa det? 
