Vägen bort från kyrkan och tillbaka

Augustinus skriver: ”ty du [Herren] har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig”. Mitt barndomshem var inte direkt religiöst men förhöll sig positivt till kristendomen, vi läste aftonbön och gick i kyrkan till jul och dessutom ett par tre gånger per år. Skriftskolan och det faktum att vi i skolan på min tid tragglade igenom både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna gav mig ett visst mått av kristen kunskap men tyvärr inte tro. Sedan följde en tid då jag var fullt sysselsatt med studier, giftermål, jobb o. dyl. I slutet av 60-talet var nöden i Biafra obeskrivlig. Krig, hungersnöd och farsoter härjade också på andra håll. Men i Helsingfors satsade man stora penningbelopp på att i självaste urberget gräva ut en kyrka. I likhet med många jämnåriga skrev jag i protest ut mej ur kyrkan. Så följde en 15-årig ”exil” under vilken jag dock inte vände Gud ryggen utan läste min aftonbön och tänkte att den som inte är mot oss är för oss, Mark 9:40. När det kom barn i familjen kändes det väldigt illa att de inte kunde döpas. Barnen började i församlingens barnklubb och tack vare det blev vi inbjudna till familjegudstjänster. Det kändes som om någon, kanske den Helige Ande, i suckar bad för oss. Vi anslöt oss på nytt till kyrkan och barnen blev döpta. Jag började senare besöka högmässan, läsa Bibeln och annan religiös litteratur (t.ex. C.S. Lewis) samt delta i bibelstudiegrupper. Jag fann att tron kommer av predikan och predikan i kraft av Kristi ord, Rom 10:17, samt att man behöver vägledning för att förstå vad man läser, Apg 8:30-31. Småningom började jag förstå något av försoningsläran och en dag insåg jag att jag redan en längre tid varit troende. Inte för att kristendomen är en logisk lära, (Att predika Kristus som korsfäst är för hedningarna en dårskap, se 1 Kor 1:23) utan för att Gud har kallat oss alla och envar till tro och lydnad. Vägen är smal och man måste se till att man inte faller. Det har nog varit ökenvandringar ibland. Då är det viktigt att fortsätta att be, gå i högmässa, träffa andra kristna för att sedan kunna hitta tillbaka. Som kristen är jag mitt inne i en helgelseprocess där jag sakta lär mig att inse hur ofattbar Gud är i sin helighet. Först då kan jag förstå vidden av min synd och av Guds försoningsverk då Han utgav sin enfödde Son för alla och även för mig. MICKE NYSTRÖM

admin

This information box about the author only appears if the author has biographical information. Otherwise there is not author box shown. Follow YOOtheme on Twitter or read the blog.