Ställd inför valet så valde jag Gud

Födelseort Jakobstad. Stämplad för livet, brukar min far säga. Lyckligtvis fick jag också växa upp i staden. Min första kontakt med församlingen var för-samlingens barnklubb. I Vestanlidsgården stiftade jag bekantskap med Barnens bibel och på flanellografen berättades om Jesu liv. Fröet för min tro såddes. Efter konfirmationen blir det hjälpledarutbildning. I vår Veta mera-grupp är det ständiga temat Äta mera. I skolan går jag med i Kristliga skolungdomsgruppen, ett litet men tajt gäng. Vi åker bland annat på en skidresa, det är en brokig skara som njuter av backarna i underkylt regn och vinande vindar. Gemenskapen tillsammans är verkligen fin och speciell. Vid sidan av skolan hann jag också spela i band. Ett par år i kristna ungdomsorkestern Tinnitus gav möjlighet att se världen. Vi nådde Kristinestad. Som basist borde det inte ha varit så krävande men då genren är progressiv metal måste man kunna räkna till både fem och sju. Jag har alltid vetat att jag vill bli läkare. På andra försöket kom jag in på Helsingfors universitets medicinska fakultet. Som återflyttare till min moders hemstad hade jag inte nån given gemenskap att ty mig till. En gång på tåget till stan träffar jag Mikko. Han leder SLEYs ungdomsgrupp som samlas i Berghäll. De flesta andra går ännu gymnasiet. Pyhän Sydämen kappeli blir stället att träffa kompisar. SLEY-kontakterna leder till att hålla vittnesbörd inför hundratals åhörare på festivalen Maata Näkyvissä i Åbo. Jag sade ungefär ”ställd inför valet så valde jag Gud”. Nu har min syn på kristendom breddats. Från attha haft en ganska hård, bipolär världssyn har nu ett brett spektrum uppenbarats. Att vara kristen innebär olika saker för alla. Alla kristna är individer, och lika värda just därför. I jobbet som läkare upplever jag att förverkligar det dubbla kärleksbudet. Min nästa kommer i många skepnader, flykting från Mellanöstern eller missbrukande, tandlös 35-åring. Att lyssna och ge tid är det viktigaste. Tid, som i vårt resultatinriktade samhälle nedprioriteras och blir den största bristvaran. I mitt jobb kan jag tjäna Herren. Med glädje. På denna resa, från Jakobstad till huvudstad via Pyhän Sydämen kappeli och Lekholmen, från gemenskap till gemenskap – hur kunde jag låta bli att tro? Gud är min curlingförälder. KLAUS ÖSTERHOLM