Författar Arkiv

admin

This information box about the author only appears if the author has biographical information. Otherwise there is not author box shown. Follow YOOtheme on Twitter or read the blog.

Kris leder till förnyelse

Enligt kyrkans forskningsrapport (2008–11) hör knappt 77 % till den lutherska kyrkan i vårt land. För 30 år sedan hörde 92 % till kyr- kan. Dessutom har 26 % av medlemmarna de senaste åren funderat på att lämna kyrkan. År 2011 döptes 78 % av de nyfödda barnen. Fyra år tidigare var siffran 84 %. Det är oroande för kyrkans ledning och oss anställda att medlemsantalet går ned, men det mest alarmerande är ändå förändringen i det som man tror på. Det här märks speciellt bland unga i åldern 15–29 år, det vill säga den grupp som potentiellt är kyrkans framtid. För mera detaljerade uppgifter se Mikael Nyströms artikel ”Utmanad kyrka” på sidan fyra i denna tidning.
För ett par veckor sedan diskuterade de förtroendevalda, de ledande tjänstemännen och kyrkoherdarna i Helsingfors kyrkans kris. Medlemsantalet i Helsingfors ligger strax under 60 %, vilket betyder att 4 av 10 personer inte hör till kyrkan. Fullmäktiges tidigare ordförande, sanitetsgeneralmajoren i reserven Timo Sahi, konstaterade att det inte finns någon samfällighet i hela norra Europa som har så stora resurser som Helsingfors kyrkliga samfällighet. Men medlemsutvecklingen går brant nedåt. Vad beror det på? Jag anser att vi inte får nöja oss med att konstatera att folks inställning har ändrat. Vad skall vi göra i denna situation?
Pastor Teemu Laajasalo, nybliven kyrkoherde i Kallion seurakunta i Helsingfors, konstaterade vid samma krismöte att kyrkan på 30 år har förlorat 15 % av sina medlemmar. Antalet anställda har under samma tid mer än fördubblats från 10 000 till 21 000! Man behöver inte vara någon krutuppfinnare för att förstå att det är något i arbetet som inte fungerar. Kyrkoherde Laajasalo konstaterade träffande att det inte blir plats för några medlemsinsatser i en kyrka med så många anställda. Folket tycker att de anställda får sköta församlingsarbetet. De är så många att de inte behöver några medhjälpare! Dessutom är balansen mellan den inåtriktade och utåtriktade verksamheten snedvriden. Av den inåtriktade verksamheten går 80–90 % av arbetsinsatsen till att ta hand om de färdigt ”friska och rättfärdiga”, för att använda Jesu eget uttryck. Många anställda ryggar för utmaningen att träna medlemmarna till ett aktivt medansvar i evangelisation, gudstjänster och diakoni där behoven att hjälpa ensamma, utslagna, sjuka och fattiga är skriande. Nu måste församlingarnas vision och verksamhet förnyas och bli mera utåtriktad. Kyrkans adelsmärke är en utåtriktad verksamhet.
Jag tror att kyrkans andliga och ekonomiska kris kan leda till en verklig förnyelse. Vi be- höver mindre fastigheter och färre men mera motiverade an- ställda som har Guds Ord som rättesnöre. Anställda som till- sammans med sina församlings- medlemmar skapar en modig och utåtriktad församling. Då skulle Nya Testamentets tanke med oss kristna förverkligas: vi är medlemmar i Kristi kropp.
Nu behövs förnyelse. Församlingen skall enligt Martin Luther leva i ständig reformation! Inte som nu i en allt mera cementerad stagnation. Jag önskar er en välsignad och fin sommar! Låt oss be om förnyelse i vår församling! BENGT LASSUS, Kyrkoherde, våren 2013
Läs mer

Professor Colin McCulloch besöker Petrus församling

Onsdagen 28.8 kl. 19 besöker den brittiske professorn Colin McCulloch Petrus församling. McCulloch jobbar som lärare vid Pyongyang University of Science and Technology (PUST) . Under sitt besök kommer han att tala om hur det är att jobba i Nord Korea och hur det är att dela de goda nyheterna i ett land där det är förbjudet att predika. Han ställer frågorna ”Vad är mission. Vad är Guds uppdrag, och vilket är mitt uppdrag?” Adressen är Vespervägen 12 A (Hagasalen). Servering ingår.  
Läs mer

Israelfest 16–17.8

kring evangeliets judiska rötter

i Munkshöjdens kyrka, Raumovägen 3, Helsingfors  16–17.8.2013   Fredag 16.8 15.00   Jakov Damkani Israelin Pelastuksen Shofar  (Trumpet of Salvation) 18.00   Mediamissionsfest Hannu Haukka, och IRR-TV:s team   Lördag 17.8 10.00   Vladimir och Pirjo Karttunen, IRR-TV 13.00   Jakov Damkani, Israelin Pelastuksen Shofar 13.00   Alex Faybi, IRR-TVs missionscenter 18.00   Musikfest, konferencier Markku Tenhunen, IRR-TV   För musiken svarar Andreas Forsberg, Christa Katter, tenoren Vladimir Spivak, samt dansgruppen Oasis Tolkning till finska och svenska (simultant) Välkommen!   Arrangörer: Israelin Pelastuksen Shofar, IRR-TV mediamission, Petrus församling
Läs mer

Om kärlek och besvarad kärlek

En man med gåvan att förmedla ord från Gud sade för några år sedan att Gud ville påminna mig om ett tillfälle då Han och jag fullständigt hade mötts. Detta möte skall ha burit mig genom livet. Jag spärrade upp ögonen av förvåning och tänkte att en så avgörande händelse borde jag väl komma ihåg. Jag bad Gud visa mig vilket möte Han syftade på. Han lät mig förstå att det hade skett i dopet. Vi eller våra föräldrar kan fästa all eller ingen betydelse vid handlingen. En sak som åtminstone verkar vara säker är att Gud tar det på fullaste allvar.
Ifall jag ska berätta varför jag tror, anar jag därför att det börjar från att det är någon som har älskat mig först. Det fullständiga möte som sker i dopet då jag blir till ett med Jesus innebär att orden som hördes från himlen då han själv döptes också gäller mig. ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.”
Jag är alltså Guds älskade barn, och jag har tillgång till Hans rike. Detta faktum verkar ha burit mig såtillvida att jag aldrig har haft problem att tro på Guds existens. Den stora stötestenen har snarare varit om Gud skall få ha någon inverkan på mitt liv. Vid 15 års ålder hade jag kommit så långt att jag vid konfirmationen kunde säga ja till Gud. I mitt hjärta hade jag föredragit att hålla det vid ett: vi försöker. Jag ville ha en bakdörr öppen om det inte skulle fungera.
Några år senare ropade jag till Gud: Jag vill veta vad kärlek är! I Bibeln står det att alla buden sammanfattas i att jag ska älska Gud över allt och min nästa som mig själv. Det står också att Gud är kärlek. Magkänslan bekräftade att jag skulle lära mig vad kärlek är om jag lärde känna Gud. Och omvänt. Utropet följdes av en suck: Jag är dålig på kärlek. Det var inget uttryck för falsk ödmjukhet. Snarare var det en klarsynt iakttagelse, som fyllde sin uppgift. Jag bevarades från att försöka uppnå målet på egen hand. Den klara synen mattades av och in smög reservationer: Jag ville. Men kanske vi inte behövde ha så bråttom. Jag anade att Gud och kärlek inte är menat för halvmesyrer. Det är något som pockar på att få genomtränga allt. Rädslan låg i vilket bråte som skulle uppdagas om jag lät Gud få tillgång till varje skrymsle och vrå i mitt liv. Det är i sådana situationer det blir avgörande om det fullständiga mötet var en engångsföreteelse, eller om dopet är något jag lever i. Dop är att dö med Jesus för att kunna uppstå med honom. Låter jag mig förenas med Jesus tar han i sin offerdöd på sig och betalar för alla mina misstag, bördor och oförmåga. Får han röja dessa hinder ur vägen frigörs plats i mitt liv för samma helige ande som förmådde uppväcka honom från det döda.
Samme ande verkade under Jesu liv i honom, och gjorde det möjligt att utföra de gärningar och under han gjorde. Samme ande finns i hans Far och möjliggjorde kontakten och kärleken dem emellan. Jesus sade att hans efterföljare skulle göra det han gjorde, och mer därtill. Hans liv visar hur hans folk, som utgör hans kyrka och brud, ska förbereda sig för hans återkomst. Det verkar som om vår kärlek inte enbart ska vara som ett spädbarns instinktiva dragning till en förälder. Den ska också mogna till en vuxen kvinnas medvetna kärlek till sin brudgum.
Idag är jag redo att säga: Då Jesus kommer för att hämta sin brud vill jag tillsammans med den världsvida kyrkan utan reservationer och av hela mitt hjärta, med all min kraft och allt mitt förstånd kunna bedyra: Jag älskar dig. Det att Gud älskar mig är redan ett budskap som tenderar att övergå ens förstånd, men jag anar att det är då denna kärlek besvaras som de riktiga gnistorna slår till. Att upptäcka bredden, höjden och djupet av denna insikt borde ge tillräckligt med mål och mening för ett helt liv och en evighet därtill. Därför tror jag. ELISABETH STUBB, filosofie doktor
Läs mer

Karneval och fasta

Karneval – ett långt tåg av glada människor som sjunger och dansar samba, blomsmyckade bilar, folk som trängs och festar på soliga gator och stränder. Vi har sett de här bilderna från Sydamerika och Rio de Janeiro. Hur hör en karneval ihop med fastan? Ordet karneval kommer från latinet och betyder ”farväl till köttet”. De sista veckorna före fastan inleds ordnas karnevaler i framför allt den katolska världen. Med karnevalerna säger man farväl till de köttsliga fröjderna och går in en 40 dagars fasta före påsken. Man vill leva ett enklare liv. När jag skriver det här är det askonsdag, fastans första dag. Att klä sig i säck och aska är ett gammat uttryck för den fastetradition som man praktiserade på Jesu tid. Enkelhet i klädseln och aska i håret signalerade ett avhållsamt liv i bön. I den protestantiska världen dit vi lutheraner också räknar oss tar vi i allmänhet lätt på uppmaningen att fasta. Hur kan vi fasta? Från vår tid i Senegal på 70- och 80-talet kommer jag ihåg att katolikerna avhöll sig från att äta kött, i stället hade de fisk på menyn. Det var en klar markering att leva ett enklare liv.
Men fastan gäller inte enbart maten. Fastans uppgift är att påverka hela vårt liv, kropp själ och ande. Den som fastar säger nej till att leva ett egoistiskt liv, ens egen vilja och önskningar får inte stå i centrum. Det här går stick i stäv mot det som är tidens melodi. Jörn Donner, en av vårt lands mest kända författare och filmskapare, sade i det populära TV programmet Skavlan att Ingmar Bergman en gång gav honom rådet: Var trogen mot dig själv! Det är alltså du, din vilja och dina önskningar som står i centrum. Om vi lever enligt det rådet ignorerar vi och sårar våra medmänniskor.
Mirjam Kalland skrev för ett par veckor sedan i Hufvudstadsbladet att barnens och de ungas välfärd är ett honnörsord i många festtal, men ändå mår många väldigt dåligt. Bibeln talar om att vi skall älska vår nästa som oss själva. Det gäller också barn och ungdomar. Det innebär något helt annat än Ingmar Bergmans råd. Jesus säger i Luk.9:23-24:”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.” Det har i olika undersökningar konstaterats att fastan är bra för vår hälsa, men den är framför allt bra för vår andliga hälsa. Att fasta betyder att vi säger nej till oss själva och vårt självcentrerade liv. Under fastetiden behöver vi ta mera tid till att tänka på Gud, att hans vilja får ske i vårt liv. Till en rätt fasta hör bönen. Be till Gud om att du får en personlig tro på Jesus Kristus.
Be att Guds kärlek inspirerar dig till att hjälpa och tjäna din nästa. Då finner du livets mening. Då vinner du ditt liv.
Jag önskar dig en välsignad fastetid och en Glad Påsk!. BENGT LASSUS, Kyrkoherde, vintern 2013
Läs mer

Petrus – ett hem på vägen hem!

För det mesta känns det bra att få komma hem efter en lång resa. I apostlagärningarna 8:26-40 berättas det att Etiopiens finansminister var på väg hem efter en intensiv konferens i Jerusalem. Denna gång hade han inte försökt lösa problemen med det romerska imperiets ekonomiska dominans kring Medelhavet. Nej, det var frågan om en privat resa till en religiös högtid i den judiska huvudstaden. Man kan vara på väg hem på olika sätt. I Skottland ordnade man för cirka fem år sedan det som man kallade för ett HOMECOMING YEAR! (Ett hemkomstens år). Många skotska släkters anfäder hade på 1600- och 1700-talet utvandrat till olika delar av världen och också till de nordiska länderna. År 2007 sände man en appell att folk som hade samme anfader och hörde till samma ”familj” skulle mötas i Skottland för att besöka de orter där deras anfaders hem en gång hade stått. De som möttes i Skottland fick uppleva, att trots att man kom från olika länder och kulturer så fanns det en viktig gemensam nämnare, ett gemensamt urhem. Jag hoppas att år 2013 i Petrus skulle få vara ett HOMECOMING YEAR. Ett år när allt flere skulle inse att de hör hemma i Petrus församling. Det finns flera gemensamma nämnare som kan skapa en hemkänsla, trots att vi människor är så olika. Genom dopet blev vi medlemmar i en storfamilj där Gud är vår himmelske Far. Han såg oss före världens grund var lagd och han vill oss det allra bästa. Han vill hjälpa oss att växa i en gemenskap som både är kärleksfull och helande. Jag önskar att allt fler skulle hitta vägen till församlingen och att hemkänslan växer så att allt flere kan säga: ”Här hör jag hemma” Vi vill i Petrus arbeta för att detta år 2013 får bli ett år när folk kommer hem, det vill säga hittar församlingen på nytt. Det gäller dig som en gång varit med men av olika orsaker tagit ett visst avstånd till församlingen. Det gäller dig som aldrig varit med. Kallelsen att komma hem gäller oss alla. Församlingen kan bli ditt hem på vägen; på vägen mot en framtid och en evighet full av hopp och glädje. Ibland är det svårt att komma in i ett hem som man aldrig tidigare besökt. Det kan kännas främmande och man känner inte dem som de andra känner. Man är utanför och det känns inte hemma. Så var det säkert också för den etiopiske hovmannen som inte var jude och därför inte hörde till dem, det utvalda folket som judarna är. Den etiopiske hovmannen eller finansministern var dessutom eunuck, han var kastrerad som många hovmän var på den tiden. Han hörde till en sexuell minoritet som inte var väl sedd. Hans resa ledde honom in i en ny gemenskap.  Filippus hann upp honom på vägen i Gaza och talade med honom om Jesus. Den etiopiske finansminsitern fick upp ögonen för att det också fanns en gemenskap, ett andligt hem för honom. Han började tro på Jesus och blev döpt. Det står om hans omvändelse i vers 37, som tyvärr har lämnats bort i den svenska översättningen men som finns i andra översättningar. Versen lyder: ”Filippus sade till honom:’Om du tror av allt ditt hjärta kan det ske.’ Hovmannen svarade: Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son.’” Så blev han döpt. Etiopiens finansminister fick ett hem på vägen hem. Filippus gjorde flere saker som kan hjälpa oss när vi vill visa andra vägen till ett andligt hem. Filippus var öppen för Guds tilltal och fick en klar ledning om vart han skulle gå och vem han skulle tala med. Filippus både lyssnade in Guds ledning och lydde kallelsen att gå till Gaza. Han lydde trots att det inte kändes logisk att gå till en väg som var tom på folk. Låt oss i bön och inför Guds ord lyssna in vad han vill att vi skall göra. Låt oss lyda honom. Ett HOMECOMING YEAR innebär också att vi öppnar våra egna hem och bjuder in varandra och delar livet med varandra. Visst kan Gud kännas främmande för dagens människor när talet om Gud  begränsas till en timme på söndag förmiddag. Den etiopiske finansministern blev inte kristen på den religiösa festen i Jerusalem. Festen väckte hans längtan. Det avgörande var att Filippus personligen tog kontakt och samtalade med honom, delade sina erfarenheter om vad det innebär att tro på Jesus Kristus. Vi är idag kallade att dela gemenskapen och tron med andra människor. Det gör vi i gudstjänsterna men det kan vi också göra när vi möts på vägen hem eller varför inte – i våra hem! Låt oss vara frimodiga, bjuda in folk, äta tillsammans och dela våra liv och tron med varandra. Då kan det födas en längtan efter en andlig gemenskap och ett andligt hem. Låt oss arbeta för att många hittar tillbaka till Petrus församling och får ”Ett hem på vägen hem”. BENGT LASSUS, kyrkoherde, vintern 2013  
Läs mer

Postningstalko för Gemensamt Ansvar

Välkommen med på postningstalko för insamlingen Gemensamt Ansvar den 4.2 kl. 13 på Lukascentret, Vespervägen 12 A. Kyrkoherde Bengt Lassus inleder talkot med andakt kl. 13 och kaffe blir det kl. 14.30. Ring gärna och anmäl dig till vårt kansli, tel. 09-2340 7100 senast torsdagen den 31.1. Insamlingsmedlen år 2013 används för arbete bland ensamma åldringar i Kambodja och i Finland. Här hittar du hemsidan för insamlingen Gemensamt Ansvar. Varmt välkommen och Herrens frid!
”Nådig och barmhärtig är Herren, långmodig och stor i mildhet” Ps 145:8
Läs mer

Vetenskap och vetskap om Gud

”Hur motiverar du som professionell vetenskapsidkare din tro på Gud?” Så lyder frågan, som jag i all korthet skall försöka besvara i det följande. Man stöter ju rätt så ofta på det nästan allmänt vedertagna påståendet att en vetenskaplig världsåskådning i ingen händelse kan vara förenlig med en tro på en kristen Gud – en slutsats, som jag inte kan hålla med om. Snarare upplever jag nämligen att den moderna vetenskapen hjälper oss att se Guds storhet. Här kan det också vara på sin plats att hålla i minnet att många av vetenskapshistoriens stora namn, såsom Galilei, Kepler, Newton och Maxwell, faktiskt även de var troende och upplevde just detta. Likaså finns det gott om troende toppforskare än idag, till exempel Nobelpristagaren i fysik William D. Phillips, för att nu nämna någon. Själv har jag under en hittills tio år lång vistelse i England haft förmånen att lyssna till och diskutera med ett antal kristna professorer och akademiker vid Oxford University, såsom apologeterna John Lennox och Alister McGrath, och kunnat konstatera att deras tro vilar på goda grunder.
På ett rent intellektuellt och vetenskapligt plan gör jag personligen bedömningen att indicierna talar sitt tydliga språk om Guds existens. Ett märkligt faktum, värt att lyfta fram i detta sammanhang, är att ett antal fundamentala naturkonstanter i vårt universum ”råkar” ha sådana värden, som möjliggör ett stabilt universum och därmed liv. Inte nog med detta – dessa naturkonstanter verkar ha finjusterats med minutiös precision, så att en försvinnande liten perturbation i vilken som helst av dem skulle omöjliggöra vårt universum. Inom kosmologin brukar det faktum att ett observerbart universum måste ha denna grad av finjustering benämnas den antropiska principen. Ateister hypotetiserar ofta att det kan tänkas existera ett närmast oändligt antal parallella universum och att vårt eget kanske bara av en slump råkar vara det i mängden, där liv är möjligt. Men kan man inte närmast likna dessa spekulationer vid att klamra sig fast vid det sista halmstrået?
 
Sedan kan man självfallet peka på spår av Guds hand i skapelsens storhet och inte minst i den sinnrikt konstruerade människokroppen. Här bör man förvisso genast inflika att det naturligtvis finns en vetenskaplig teori för hur primitiva arter har utvecklats till mera avancerade. Jag är inte evolutionsbiolog och tar inte ställning till hurudana processer Skaparen kan tänkas ha använt sig av, men i mitt tycke krävs det en hel del blind ”tro” på vetenskapen för att man skall kunna omfatta att döda molekyler har gett upphov till levande organismer och att dessa sedan, helt utan inblandning av någon gudomlig hand, har utvecklats till komplexa livsformer med sinnrikt konstruerade organ och funktioner. Visst kan det tyckas finnas imperfektioner i skapelsen och visst finns det fruktansvärt mycket ondska och lidande i vår värld, men Bibeln lär också att vi lever i en fallen värld, där människan själv genom sin fria vilja har åstadkommit mycket av detta.
Att många historiska belägg talar för de nyatestamentliga evangeliernas tillförlitlighet är någonting, som jag också ofta har reflekterat över. Jag har dessutom svårt att tänka mig att urkyrkan skulle ha vuxit på det sätt, som den gjorde, under en tid av förföljelse och umbäranden, och att många av Jesu tidigaste efterföljare gladeligen skulle ha gått döden till mötes för sin tros skull, om allt hade varit baserat på lögn och fiktion. Indicier och belägg i all ära, men på ett mera praktiskt plan upplever jag att man faktiskt helt i praktiken kan observera hur Gud verkar i människors liv och dra sina egna slutsatser därav. Man behöver bara gå på Förbön och tack i Munkshöjden en tisdag kväll för att inse att vi har en mäktig Gud, som hör bön och verkar än idag. Jag tror inte att det hör till Guds natur att på begäran låta sig bevisas i vetenskapligt kontrollerade laboratorieexperiment. Där man förtröstar på Honom, tycks Han däremot verka i det tysta, oftast utan att göra något större väsen om sig. För att göra det hela ännu mera personligt kan vi alla i våra liv förtrösta på Gud och rent empiriskt se vart det bär. Jag har personligen inte levt något vidare bra liv, jag har inte ärat Gud med mitt liv och jag har sannerligen inte alltid levt som en god kristen, men ändå har också jag med mina fel och brister och min ringa tro fått uppleva hur Gud både har välsignat mig och lett mig genom olika problem och svårigheter i livets olika skeden. JOHNNY-STEFAN LÖNNROTH Oxfordshire, England Johnny Lönnroth är teknologie doktor från Tekniska högskolan och BSc Economics and Finance från University of London.  Han har i tio års tid jobbat inom EU:s forskningsprogram för fusionsenergi vid Joint European Torus i England.
Läs mer

Julfrid!

Hur skall vi finna den rätta julfriden mitt i julruschen med alla de krav vi ställer på oss själva? Julkommersen med reklam som droppar in via postluckan eller via nätet gör oss stressade. Många av oss kämpar dessutom med för mycket arbete och egna och andras stora förväntningar just inför julen. Hur skall vi frigöra oss från kraven och hur får vi tag på den rätta friden som varar längre än till julannandagen? Jag tror att Gud denna jul har fridens tankar för dig och mig. Julens profet Jesaja talar om Jesus som den verkliga Fridsfursten. Det är många furstar och kungar som under historiens lopp lovat fred och frid åt folken. Men ingen mänsklig furste har varit mäktig nog att skapa en frid som varar. Idag finns det länder som har religionen som en del av sin nationella identitet. Men det här betyder inte att allt är bra. Det är inte fred och frid i dessa länder. Detta ser vi just nu i Mellanöstern, där den ena konflikten avlöser den andra. Men en dag skall Fridsfursten skapa fred också mellan folken. När vi talar om julfrid så uppfattar vi ordet på olika sätt. Någon tänker säkert på stillhet och vila, lugn och ro och det är ju också en del av julfriden. Men julfrid är något mera. Det handlar om frid i vårt inre. Det är tungt att bära på ett dåligt samvete på grund alla våra försummelser mot våra närmaste. Eller allt det som vi borde ha hunnit med men inte klarat av. Någon frågar sig: Varför har jag inte gjort mera under året som gått? Någon kanske kämpar med sjukdomar och motgångar och undrar om det är Guds straff över oss, men det är en missuppfattning. Till oss kommer Jesus, Fridsfursten, han som kom som barnet i krubban. Han kommer nu för att lösa oss från allt som binder oss. Jesaja skriver om Jesus: ” Ty deras bördors ok, deras skuldrors gissel och deras plågares stav bryter du sönder.” Låt oss denna adventstid inför Gud bekänna våra tillkortakommanden, våra försummelser, vår nöd och vår skuld. Du kan göra det genom att be eller när du sjunger Hosianna, som ju betyder ”Herre hjälp, Herre fräls”. Fridsfursten ger oss förlåtelsens frid. En frid som räcker. Stanna upp i din vardag och julstress. Gud ser och hör dig. Möt Fridsfursten och adventstidens kung. Han ger den verkliga julfriden. Med önskan om en välsignad adventstid och en Fridfull Jul! BENGT LASSUS, kyrkoherde, vintern 2012
Läs mer