Författar Arkiv

admin

This information box about the author only appears if the author has biographical information. Otherwise there is not author box shown. Follow YOOtheme on Twitter or read the blog.

Tron är logisk, Gud är god

Varför tror jag? En mycket relevant fråga! Det är trots allt min tro som mer än något annat har inflytande över hur jag lever mitt liv, så man kan med all rätt förvänta sig att jag har ett bra svar. Jag tror att det är hälsosamt för var och en att ställa sig denna fråga, eller om man inte tror, fråga sig varför man inte gör det. Jag upplever att det i den västerländska kontext som vi lever i finns en inbyggd skepsis mot tanken på en personlig Gud. Tron på Jesus som personlig frälsare, och framförallt tanken på att det skulle finnas en auktoritet som har inflytande över ens liv är provocerande för många.
När jag reflekterar över min tro finns det utan tvekan en intellektuell dimension som är väldigt viktig för mig. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle tro på en Gud vars existens framstår som en logisk omöjlighet. Men jag upplever det mycket stimulerande att emellanåt lyssna till filosofer som argumenterar för och emot Guds existens: det är i linje med min analytiska läggning och det gör det också lättare för mig att förstå varför folk tror och varför de inte gör det. Tron är ändå mer för mig än ett teoretiskt antagande. Bibeln talar om ett liv i gemenskap med Gud. På samma sätt som en mänsklig relation är rätt fattig utan växelverkan mellan de berörda parterna skulle min tro vara fattig om den byggde enbart på ett intellektuellt antagande. Jag tror framförallt för att jag har sett att ett liv tillsammans med Gud är bättre än ett liv utan Gud.
Jag har märkt att när jag lägger en dag i Guds hand redan från morgonen blir det en bättre dag än när jag försöker leva en dag i tron att jag klarar mig själv. Jag märker att jag är en fridfullare och mera harmonisk medmänniska om jag lever livet tillsammans med Gud än om jag försöker kämpa framåt på egen hand. Man kan alltså säga att jag tror dels för att det framstår som det mest logiska alternativet och dels för att jag har märkt att Gud är god, trofast, tillfredsställande och hjälpande. En fråga som jag ofta ställer mig är om jag tror på Gud för den Han är eller om jag tror på Gud för allt det Han ger mig. Det är på samma sätt som med alla andra relationer. Om jag är vän med någon mest för att det ger mig fördelar kommer den relationen aldrig att vara så innerlig som om jag var vän med någon mest för att han är den han är. Jag hoppas och ber att min relation till Gud är grundad på den Han är mera än på det Han ger mig. Jag hoppas också att min tro gör mig beredd att följa Jesus oberoende av vad det kostar mig.
MATIAS SNICKARS, studerar automations- och systemteknik samt arbetar som ungdomsledare i Petrus församling
 
Läs mer

Ständigt nya upptäckter

Om jag ska förklara min kristna tro och varför jag tror, så kan jag göra det på många olika sätt. Jag kan hänvisa till Bibeln, hur den talat till mig och övertygat mig, eller så kan jag hänvisa till alla möjliga logiska, filosofiska, intellektuella och psykologiska motiv för varför en kristen tro för mig framstår som den mest trovärdiga och plausibla livshållningen av alla till budsstående alternativ av världsbilder. Inte att förglömma alla kristna som genom åren gjort ett djupt och outplånligt intryck på mig och som skapat en längtan efter något mer i livet. En viktig orsak för mig att vara kristen är att kristendomen är en så rik och mångfacetterad tradition och att man kan närma sig den från väldigt olika perspektiv och att den stimulerar mig så starkt på en intellektuell nivå. För mig är kristendomen förutom en hjärtats djupa förtröstan och tilllit till Gud och Jesus, även en oerhört stimulerande tanketradition. Jag skulle vilja veta allt och läsa allt som skrivits om kristen tro under tvåtusen år, men det är en omöjlighet. Det är både glädjande och frustrerande att källan är så bottenlös och att den aldrig kan sina.
En följd av denna insikt är för mig att jag måste försöka vara mycket ödmjuk i mina ställningstaganden i olika trosfrågor. Som yngre kunde jag vara mera självsäker oberoende vad jag trodde, men med åren blir världen och också den kristna världen allt vidare och större på något sätt. Jag har glidit in och ut ur kristen tro flera gånger under min vandring. Jag har också glidit både hit och dit inom det kristna paradigmet. Det märkvärdiga och ibland ganska frustrerande (kanske mera för andra än för mig) är att detta sökande inte verkar ta slut. Jag har därför börja se min efterhängsna ”personlighetsstörning” som någon sorts märkligt kall och uppgift från Gud. Jag försöker trösta mig med kyrkofader Augustinus ord: ”Sök Gud, och när du funnit Gud, fortsätt att söka Honom!”.
En för mig viktig insikt är betydelsen av att binda upp mig själv till ett regelbundet andaktsliv. Hur det andaktslivet ser ut tror jag att varje kristen själv måste avgöra. Det fungerar inte i längden om det inte är rotat i den egna personligheten. Det är andaktslivet som håller tron vid liv. En annan sak som håller tron vid liv är att man på ett sätt som känns naturlig för en själv bidrar till församlingslivet med en egen insats, exempelvis som ledare för en diskussionsgrupp.
För mig är också gudstjänsten och mässan central. Först i mogen ålder upptäckte jag till min egen förvåning att den lutherska gudstjänsten känns betydelsefull, djupt meningsfull och helig för mig.
TOMAS VON MARTENS, vikarierande redaktionssekreterare och redaktör vid Kyrkpressen
page7image74928
Läs mer

Vad händer i Petrus församling?

Ibland frågar folk: ”Hur går det egentligen för församlingen när det är så många som skriver ut sig?” Ja, hur är det – har vår församling och vår kyrka en framtid?
Det händer positiva saker i Petrus församling, inte minst på ungdomsfronten. Det är sex år sedan jag senast var på konfirmandläger så i år såg jag verkligen fram emot lägret på Lekholmen. Jag var överraskad och glad över att så många hjälpledare var med. Flera av dem blev konfirmerade för några år sedan. Hur kommer det sig att de ännu vill vara med? Jag kunde konstatera att de har en mogen personlig tro och de samtalade mycket med konfirmanderna. På lägret fanns flere lovsångsband som skötte musiken och ledde sångerna.
Jag tror att församlingen är inne på rätt spår när vi hjälper barn och ungdomar att ta sin tro på allvar och stöda dem att växa i tron. Jag tror att den unga generationen kommer att förnya vår församling. Därför uppmanar jag er att be mycket för våra barn och ungdomar och deras familjer och ledare. Församlingen har alltid en framtid om den håller fast vid tron och är öppen för Guds ledning i den förnyelse som behövs.
Församlingens förvandling märks också i det ökade antalet frivilliga. Flera personer har kommit fram till mig och sagt: ”Jag skulle vilja ha en uppgift i församlingen”. De anställda behövs men medlemmarna är minst lika viktiga. De visar vad församlingen är och vad den står för. Församlingens rikedom är inte i fastigheter och byråkrati utan människorna. Förbönskvällarna i Munkshöjdens kyrka varannan tisdag kväll är också en källa till glädje och inspiration. Det var i januari 1973 som kvällarna startade. Många har under årens lopp fått se att Gud har gripit in och förvandlat deras liv. Gud har helat sjuka och gett många en levande tro på Jesus Kristus. Gud ger ibland ”mer än vi kan be eller tänka!” som det står i Efesierbrevet. Jag ser att församlingen har en framtid! Gud överraskar oss genom att han griper in i vår vardag. Jag önskar att du skall få erfara Guds godhet och omsorg denna höst.
Välkommen med i församlingsgemenskapen och verksamheten!
Jag önskar er alla en välsignad höst! BENGT LASSUS, Kyrkoherde, hösten 2013
Läs mer

Kris leder till förnyelse

Enligt kyrkans forskningsrapport (2008–11) hör knappt 77 % till den lutherska kyrkan i vårt land. För 30 år sedan hörde 92 % till kyr- kan. Dessutom har 26 % av medlemmarna de senaste åren funderat på att lämna kyrkan. År 2011 döptes 78 % av de nyfödda barnen. Fyra år tidigare var siffran 84 %. Det är oroande för kyrkans ledning och oss anställda att medlemsantalet går ned, men det mest alarmerande är ändå förändringen i det som man tror på. Det här märks speciellt bland unga i åldern 15–29 år, det vill säga den grupp som potentiellt är kyrkans framtid. För mera detaljerade uppgifter se Mikael Nyströms artikel ”Utmanad kyrka” på sidan fyra i denna tidning.
För ett par veckor sedan diskuterade de förtroendevalda, de ledande tjänstemännen och kyrkoherdarna i Helsingfors kyrkans kris. Medlemsantalet i Helsingfors ligger strax under 60 %, vilket betyder att 4 av 10 personer inte hör till kyrkan. Fullmäktiges tidigare ordförande, sanitetsgeneralmajoren i reserven Timo Sahi, konstaterade att det inte finns någon samfällighet i hela norra Europa som har så stora resurser som Helsingfors kyrkliga samfällighet. Men medlemsutvecklingen går brant nedåt. Vad beror det på? Jag anser att vi inte får nöja oss med att konstatera att folks inställning har ändrat. Vad skall vi göra i denna situation?
Pastor Teemu Laajasalo, nybliven kyrkoherde i Kallion seurakunta i Helsingfors, konstaterade vid samma krismöte att kyrkan på 30 år har förlorat 15 % av sina medlemmar. Antalet anställda har under samma tid mer än fördubblats från 10 000 till 21 000! Man behöver inte vara någon krutuppfinnare för att förstå att det är något i arbetet som inte fungerar. Kyrkoherde Laajasalo konstaterade träffande att det inte blir plats för några medlemsinsatser i en kyrka med så många anställda. Folket tycker att de anställda får sköta församlingsarbetet. De är så många att de inte behöver några medhjälpare! Dessutom är balansen mellan den inåtriktade och utåtriktade verksamheten snedvriden. Av den inåtriktade verksamheten går 80–90 % av arbetsinsatsen till att ta hand om de färdigt ”friska och rättfärdiga”, för att använda Jesu eget uttryck. Många anställda ryggar för utmaningen att träna medlemmarna till ett aktivt medansvar i evangelisation, gudstjänster och diakoni där behoven att hjälpa ensamma, utslagna, sjuka och fattiga är skriande. Nu måste församlingarnas vision och verksamhet förnyas och bli mera utåtriktad. Kyrkans adelsmärke är en utåtriktad verksamhet.
Jag tror att kyrkans andliga och ekonomiska kris kan leda till en verklig förnyelse. Vi be- höver mindre fastigheter och färre men mera motiverade an- ställda som har Guds Ord som rättesnöre. Anställda som till- sammans med sina församlings- medlemmar skapar en modig och utåtriktad församling. Då skulle Nya Testamentets tanke med oss kristna förverkligas: vi är medlemmar i Kristi kropp.
Nu behövs förnyelse. Församlingen skall enligt Martin Luther leva i ständig reformation! Inte som nu i en allt mera cementerad stagnation. Jag önskar er en välsignad och fin sommar! Låt oss be om förnyelse i vår församling! BENGT LASSUS, Kyrkoherde, våren 2013
Läs mer

Professor Colin McCulloch besöker Petrus församling

Onsdagen 28.8 kl. 19 besöker den brittiske professorn Colin McCulloch Petrus församling. McCulloch jobbar som lärare vid Pyongyang University of Science and Technology (PUST) . Under sitt besök kommer han att tala om hur det är att jobba i Nord Korea och hur det är att dela de goda nyheterna i ett land där det är förbjudet att predika. Han ställer frågorna ”Vad är mission. Vad är Guds uppdrag, och vilket är mitt uppdrag?” Adressen är Vespervägen 12 A (Hagasalen). Servering ingår.  
Läs mer

Israelfest 16–17.8

kring evangeliets judiska rötter

i Munkshöjdens kyrka, Raumovägen 3, Helsingfors  16–17.8.2013   Fredag 16.8 15.00   Jakov Damkani Israelin Pelastuksen Shofar  (Trumpet of Salvation) 18.00   Mediamissionsfest Hannu Haukka, och IRR-TV:s team   Lördag 17.8 10.00   Vladimir och Pirjo Karttunen, IRR-TV 13.00   Jakov Damkani, Israelin Pelastuksen Shofar 13.00   Alex Faybi, IRR-TVs missionscenter 18.00   Musikfest, konferencier Markku Tenhunen, IRR-TV   För musiken svarar Andreas Forsberg, Christa Katter, tenoren Vladimir Spivak, samt dansgruppen Oasis Tolkning till finska och svenska (simultant) Välkommen!   Arrangörer: Israelin Pelastuksen Shofar, IRR-TV mediamission, Petrus församling
Läs mer

Om kärlek och besvarad kärlek

En man med gåvan att förmedla ord från Gud sade för några år sedan att Gud ville påminna mig om ett tillfälle då Han och jag fullständigt hade mötts. Detta möte skall ha burit mig genom livet. Jag spärrade upp ögonen av förvåning och tänkte att en så avgörande händelse borde jag väl komma ihåg. Jag bad Gud visa mig vilket möte Han syftade på. Han lät mig förstå att det hade skett i dopet. Vi eller våra föräldrar kan fästa all eller ingen betydelse vid handlingen. En sak som åtminstone verkar vara säker är att Gud tar det på fullaste allvar.
Ifall jag ska berätta varför jag tror, anar jag därför att det börjar från att det är någon som har älskat mig först. Det fullständiga möte som sker i dopet då jag blir till ett med Jesus innebär att orden som hördes från himlen då han själv döptes också gäller mig. ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.”
Jag är alltså Guds älskade barn, och jag har tillgång till Hans rike. Detta faktum verkar ha burit mig såtillvida att jag aldrig har haft problem att tro på Guds existens. Den stora stötestenen har snarare varit om Gud skall få ha någon inverkan på mitt liv. Vid 15 års ålder hade jag kommit så långt att jag vid konfirmationen kunde säga ja till Gud. I mitt hjärta hade jag föredragit att hålla det vid ett: vi försöker. Jag ville ha en bakdörr öppen om det inte skulle fungera.
Några år senare ropade jag till Gud: Jag vill veta vad kärlek är! I Bibeln står det att alla buden sammanfattas i att jag ska älska Gud över allt och min nästa som mig själv. Det står också att Gud är kärlek. Magkänslan bekräftade att jag skulle lära mig vad kärlek är om jag lärde känna Gud. Och omvänt. Utropet följdes av en suck: Jag är dålig på kärlek. Det var inget uttryck för falsk ödmjukhet. Snarare var det en klarsynt iakttagelse, som fyllde sin uppgift. Jag bevarades från att försöka uppnå målet på egen hand. Den klara synen mattades av och in smög reservationer: Jag ville. Men kanske vi inte behövde ha så bråttom. Jag anade att Gud och kärlek inte är menat för halvmesyrer. Det är något som pockar på att få genomtränga allt. Rädslan låg i vilket bråte som skulle uppdagas om jag lät Gud få tillgång till varje skrymsle och vrå i mitt liv. Det är i sådana situationer det blir avgörande om det fullständiga mötet var en engångsföreteelse, eller om dopet är något jag lever i. Dop är att dö med Jesus för att kunna uppstå med honom. Låter jag mig förenas med Jesus tar han i sin offerdöd på sig och betalar för alla mina misstag, bördor och oförmåga. Får han röja dessa hinder ur vägen frigörs plats i mitt liv för samma helige ande som förmådde uppväcka honom från det döda.
Samme ande verkade under Jesu liv i honom, och gjorde det möjligt att utföra de gärningar och under han gjorde. Samme ande finns i hans Far och möjliggjorde kontakten och kärleken dem emellan. Jesus sade att hans efterföljare skulle göra det han gjorde, och mer därtill. Hans liv visar hur hans folk, som utgör hans kyrka och brud, ska förbereda sig för hans återkomst. Det verkar som om vår kärlek inte enbart ska vara som ett spädbarns instinktiva dragning till en förälder. Den ska också mogna till en vuxen kvinnas medvetna kärlek till sin brudgum.
Idag är jag redo att säga: Då Jesus kommer för att hämta sin brud vill jag tillsammans med den världsvida kyrkan utan reservationer och av hela mitt hjärta, med all min kraft och allt mitt förstånd kunna bedyra: Jag älskar dig. Det att Gud älskar mig är redan ett budskap som tenderar att övergå ens förstånd, men jag anar att det är då denna kärlek besvaras som de riktiga gnistorna slår till. Att upptäcka bredden, höjden och djupet av denna insikt borde ge tillräckligt med mål och mening för ett helt liv och en evighet därtill. Därför tror jag. ELISABETH STUBB, filosofie doktor
Läs mer

Karneval och fasta

Karneval – ett långt tåg av glada människor som sjunger och dansar samba, blomsmyckade bilar, folk som trängs och festar på soliga gator och stränder. Vi har sett de här bilderna från Sydamerika och Rio de Janeiro. Hur hör en karneval ihop med fastan? Ordet karneval kommer från latinet och betyder ”farväl till köttet”. De sista veckorna före fastan inleds ordnas karnevaler i framför allt den katolska världen. Med karnevalerna säger man farväl till de köttsliga fröjderna och går in en 40 dagars fasta före påsken. Man vill leva ett enklare liv. När jag skriver det här är det askonsdag, fastans första dag. Att klä sig i säck och aska är ett gammat uttryck för den fastetradition som man praktiserade på Jesu tid. Enkelhet i klädseln och aska i håret signalerade ett avhållsamt liv i bön. I den protestantiska världen dit vi lutheraner också räknar oss tar vi i allmänhet lätt på uppmaningen att fasta. Hur kan vi fasta? Från vår tid i Senegal på 70- och 80-talet kommer jag ihåg att katolikerna avhöll sig från att äta kött, i stället hade de fisk på menyn. Det var en klar markering att leva ett enklare liv.
Men fastan gäller inte enbart maten. Fastans uppgift är att påverka hela vårt liv, kropp själ och ande. Den som fastar säger nej till att leva ett egoistiskt liv, ens egen vilja och önskningar får inte stå i centrum. Det här går stick i stäv mot det som är tidens melodi. Jörn Donner, en av vårt lands mest kända författare och filmskapare, sade i det populära TV programmet Skavlan att Ingmar Bergman en gång gav honom rådet: Var trogen mot dig själv! Det är alltså du, din vilja och dina önskningar som står i centrum. Om vi lever enligt det rådet ignorerar vi och sårar våra medmänniskor.
Mirjam Kalland skrev för ett par veckor sedan i Hufvudstadsbladet att barnens och de ungas välfärd är ett honnörsord i många festtal, men ändå mår många väldigt dåligt. Bibeln talar om att vi skall älska vår nästa som oss själva. Det gäller också barn och ungdomar. Det innebär något helt annat än Ingmar Bergmans råd. Jesus säger i Luk.9:23-24:”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.” Det har i olika undersökningar konstaterats att fastan är bra för vår hälsa, men den är framför allt bra för vår andliga hälsa. Att fasta betyder att vi säger nej till oss själva och vårt självcentrerade liv. Under fastetiden behöver vi ta mera tid till att tänka på Gud, att hans vilja får ske i vårt liv. Till en rätt fasta hör bönen. Be till Gud om att du får en personlig tro på Jesus Kristus.
Be att Guds kärlek inspirerar dig till att hjälpa och tjäna din nästa. Då finner du livets mening. Då vinner du ditt liv.
Jag önskar dig en välsignad fastetid och en Glad Påsk!. BENGT LASSUS, Kyrkoherde, vintern 2013
Läs mer

Petrus – ett hem på vägen hem!

För det mesta känns det bra att få komma hem efter en lång resa. I apostlagärningarna 8:26-40 berättas det att Etiopiens finansminister var på väg hem efter en intensiv konferens i Jerusalem. Denna gång hade han inte försökt lösa problemen med det romerska imperiets ekonomiska dominans kring Medelhavet. Nej, det var frågan om en privat resa till en religiös högtid i den judiska huvudstaden. Man kan vara på väg hem på olika sätt. I Skottland ordnade man för cirka fem år sedan det som man kallade för ett HOMECOMING YEAR! (Ett hemkomstens år). Många skotska släkters anfäder hade på 1600- och 1700-talet utvandrat till olika delar av världen och också till de nordiska länderna. År 2007 sände man en appell att folk som hade samme anfader och hörde till samma ”familj” skulle mötas i Skottland för att besöka de orter där deras anfaders hem en gång hade stått. De som möttes i Skottland fick uppleva, att trots att man kom från olika länder och kulturer så fanns det en viktig gemensam nämnare, ett gemensamt urhem. Jag hoppas att år 2013 i Petrus skulle få vara ett HOMECOMING YEAR. Ett år när allt flere skulle inse att de hör hemma i Petrus församling. Det finns flera gemensamma nämnare som kan skapa en hemkänsla, trots att vi människor är så olika. Genom dopet blev vi medlemmar i en storfamilj där Gud är vår himmelske Far. Han såg oss före världens grund var lagd och han vill oss det allra bästa. Han vill hjälpa oss att växa i en gemenskap som både är kärleksfull och helande. Jag önskar att allt fler skulle hitta vägen till församlingen och att hemkänslan växer så att allt flere kan säga: ”Här hör jag hemma” Vi vill i Petrus arbeta för att detta år 2013 får bli ett år när folk kommer hem, det vill säga hittar församlingen på nytt. Det gäller dig som en gång varit med men av olika orsaker tagit ett visst avstånd till församlingen. Det gäller dig som aldrig varit med. Kallelsen att komma hem gäller oss alla. Församlingen kan bli ditt hem på vägen; på vägen mot en framtid och en evighet full av hopp och glädje. Ibland är det svårt att komma in i ett hem som man aldrig tidigare besökt. Det kan kännas främmande och man känner inte dem som de andra känner. Man är utanför och det känns inte hemma. Så var det säkert också för den etiopiske hovmannen som inte var jude och därför inte hörde till dem, det utvalda folket som judarna är. Den etiopiske hovmannen eller finansministern var dessutom eunuck, han var kastrerad som många hovmän var på den tiden. Han hörde till en sexuell minoritet som inte var väl sedd. Hans resa ledde honom in i en ny gemenskap.  Filippus hann upp honom på vägen i Gaza och talade med honom om Jesus. Den etiopiske finansminsitern fick upp ögonen för att det också fanns en gemenskap, ett andligt hem för honom. Han började tro på Jesus och blev döpt. Det står om hans omvändelse i vers 37, som tyvärr har lämnats bort i den svenska översättningen men som finns i andra översättningar. Versen lyder: ”Filippus sade till honom:’Om du tror av allt ditt hjärta kan det ske.’ Hovmannen svarade: Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son.’” Så blev han döpt. Etiopiens finansminister fick ett hem på vägen hem. Filippus gjorde flere saker som kan hjälpa oss när vi vill visa andra vägen till ett andligt hem. Filippus var öppen för Guds tilltal och fick en klar ledning om vart han skulle gå och vem han skulle tala med. Filippus både lyssnade in Guds ledning och lydde kallelsen att gå till Gaza. Han lydde trots att det inte kändes logisk att gå till en väg som var tom på folk. Låt oss i bön och inför Guds ord lyssna in vad han vill att vi skall göra. Låt oss lyda honom. Ett HOMECOMING YEAR innebär också att vi öppnar våra egna hem och bjuder in varandra och delar livet med varandra. Visst kan Gud kännas främmande för dagens människor när talet om Gud  begränsas till en timme på söndag förmiddag. Den etiopiske finansministern blev inte kristen på den religiösa festen i Jerusalem. Festen väckte hans längtan. Det avgörande var att Filippus personligen tog kontakt och samtalade med honom, delade sina erfarenheter om vad det innebär att tro på Jesus Kristus. Vi är idag kallade att dela gemenskapen och tron med andra människor. Det gör vi i gudstjänsterna men det kan vi också göra när vi möts på vägen hem eller varför inte – i våra hem! Låt oss vara frimodiga, bjuda in folk, äta tillsammans och dela våra liv och tron med varandra. Då kan det födas en längtan efter en andlig gemenskap och ett andligt hem. Låt oss arbeta för att många hittar tillbaka till Petrus församling och får ”Ett hem på vägen hem”. BENGT LASSUS, kyrkoherde, vintern 2013  
Läs mer